Aleksej Navalnyj (foto: Mitya Aleshkovskiy. Wikimedia Commons).
Den 16 februari 2024 meddelade ryska myndigheter att Aleksej Navalnyj hade avlidit i straffkolonin Charp i nordligaste Ryssland. Officiellt av en blodpropp, mer sannolikt av förgiftning. Hans närmaste är övertygade om detta.
Aleksej Navalnyjs mångåriga kamp emot Putinregimens korruption och förtryck fick stort gehör bland ryssar med hjälp av kampanjer, en bred antikorruptionsfond och moderna videodokumentationer. Detta blev för mycket för det alltmer diktatoriska Putinstyret.
Man har i väst kritiserat Navalnyj för att han inte uppträtt som en västlig demokrat. Nej, han var demokrat men samtidigt ryssnationell, stödde först Ryssland i Georgienkriget 2008 och annekteringen av Krim 2014 men ångrade detta under sina sista år. Invasionen 2022 kritiserade han hårt.
Hans grundläggande budskap löd: Var inte rädda, ryssar, det här är vårt land. Detta upprepade gång på gång när han fick möjlighet att yttra sig – i domstolar, i meddelanden, på slutet utsmugglade från fängelserna.
Denna övertygelse följde han själv. Boken Patriot, hans planerade minnen samt dagboksanteckningar från fängelsetiden, är ett starkt vittnesbörd (Albert Bonniers förlag).
Juristen Navalnyj, född 1976, blev med tiden president Vladimir Putins värste motståndare. Detta genom sin antikorruptionsfond FBK med kring 80 lokalavdelningar över hela Ryssland och dess faktabaserade kamp mot maktpartiet Förenade Ryssland, ”tjuvarnas och bedragarnas parti”. Och inte minst genom att sprida dokumentärer om elitens rofferi. Videon om Putins hemliga palats sågs på några dagar 2021 av 67 miljoner unika tittare.
Att stå upp för sin övertygelse, att inte ge efter för lockelser eller för trakasserier och fängelsestraff – detta utmärker Aleksej Navalnyjs insatser. Hans genomborrande klarblå blick känns som en symbol för hans granskningar.
Tidigt började han arbeta mot den grasserande korruptionen, blev alltmer kritisk mot president Jeltsin på 1990-talet och redan från början när Putin tog över som president. Han engagerade sig i demonstrationer för frihet, rättvisa, bättre sjukvård och utbildning. Allt oftare i häkte.
Första rättegången 2012, för påstådda ekonomiska brott, ledde till villkorligt straff.
Men Navalnyj fortsatte sitt opinionsarbete. Detta blev för farligt för Vladimir Putin. Den 20 augusti 2020 förgiftades Navalnyj i sibiriska Tomsk med nervgiftet novitjok i sina kalsonger. Han var nära att dö men räddades av läkare på vägen med flyg till Moskva, sedan genom ingripande från Tysklands Angela Merkel, som märkligt nog fick Putin att utlämna honom.
Navalnyj låg länge i koma i Berlin – hans berättelse om det långsamma uppvaknandet är en av bokens mest intensiva.
Efter ett halvt års rehabilitering hände det som få i väst hade väntat sig: Navalnyj flög frivilligt tillbaka till Ryssland. Han möttes av fängelsedomar, till slut 19 år för extremism. I drygt tre år överlevde han, från återkomsten den 18 januari 2021 till sin död, 47 år gammal, den 16 februari 2024 i fängelset i Charp i nordligaste Ryssland.
Det är smärtsamt att läsa om hur hans hälsa bröts ner systematiskt. Han tränade när det gick. Men flyttades från fängelse till straffkoloni, sattes i isoleringscell, torterades, vägrades medicinsk hjälp … Först fick han tillgång till papper och penna i en och en halv timma per dag, till slut inte alls.
Via sina advokater kunde han få ut meddelanden som de spred. Till slut visiterades han naken två gånger vid varje tillfälle han skulle träffa en advokat – ändå fick han fram korta meddelanden. Troligen dikterade han dem.
Tre av dessa advokater dömdes nyligen till flera års fängelse för att ha förmedlat information från Navalnyj.
Från en aktion i S:t Petersburg till minne av Aleksej Navalnyj, 16 februari 2024 (foto: Wikimedia Commons).
Hela tiden höll han modet uppe. I sina utsmugglade meddelanden uppmanar han ryssarna att hålla ut mot diktatorn i Kreml, att inte vara rädda, inte underordna sig helt.
Själv höll han sig uppe med sin egen inre övertygelse, att han stod för det rätta, för ett framtida Ryssland utan diktatur. Ett hjälpmedel var hans sinne för humor och ironi.
”Jag tycks vara lika fin som Putin – hos honom får folk vänta sex timmar på audiens, hos mig får advokaterna vänta i sex timmar.”
”Jag är den undre världens geni. Efter två år i fängelse har jag anstiftat till terrorism, finansierat extremistaktiviteter …”
”En del människor samlar på frimärken. Jag har en ständigt växande samling av fantastiska rättegångar.”
Aleksej Navalnyj återvände frivilligt till Ryssland. Många har frågat sig varför. Han menar att det var självklart. ”Jag har mitt land och mina övertygelser. Jag vill inte ge upp mitt land eller svika det.”
”Jag visste från början att jag skulle få sitta livet ut … De kommer att förgifta mig”, sade han till sin hustru Julia vid ett fängelsebesök. Jag vet, svarade hon då (dagboken, mars 2022).
Var det så? Mycket talar för det, anser Rysslandskännaren Kalle Kniivilä, som skrivit boken Putins värsta fiende (2021), i ett extra kapitel på nätet (se: glasnost.se).
Navalnyj klagade över plötsliga magsmärtor strax före sin död. Så det kan ha varit förgiftning, som han själv förutspått. Säkert är att Putin ville krossa honom.
Boken Patriot är mycket läsvärd. Den omfattar 538 sidor – men det saknas något: det finns ingen innehållsförteckning, inget namnregister, inte en tidslinje.
Man får ändå vara tacksam att förlaget kostat på läsarna sidnumrering!
OLOF KLEBERG
Ett PS
På ettårsdagen av Aleksej Navalnyjs död hedrade många hans minne, även många hundratals sörjande i Moskva. Hans änka Julia, som vill stå i spetsen för Putinkritiken utomlands, sände ett videomeddelande på årsdagen:
- Vi vet varför vi slåss: för ett framtida Ryssland som är fritt, fredligt och vackert. Det Ryssland som Aleksej drömde om är möjligt. Gör ert yttersta för att förverkliga hans dröm.
Till ettårsdagen uppmanade arton länder, däribland Sverige, Ryssland att släppa Navalnyjs fängslade advokater och alla andra politiska fångar.
I Sverige uppmärksammades Navalnyjs dödsdag i Sveriges Radio och även i SVT. Men ingen av de fyra stora stockholmstidningarna uppmärksammade hans insatser med artiklar. Förhoppningsvis var det bättre på andra håll i landet.
I Västerbottens-Kuriren, Norrlands största tidning, skrev jag den här minnesartikeln, som nu i lite förnyad form publiceras på Östsällskapets hemsida.
Olof Kleberg är samhällsdebattör. Åren 1986-2001 var han chefredaktör för Västerbottens-Kuriren. Han har även medverkat i andra medier med artiklar inom politik och kultur, samt varit medlem av Rikspolisstyrelsens etiska råd och av Vetenskapsrådets etikkommitté.