Andrey Kuzkin, skulpturen ”Fosterlandskärlek” (ry: Любовь Родины) 2024. Jord, bröd, salt, PVA-lim, trä, metall, 85x55x47 cm
I början av Rysslands angrepp på Ukraina diskuterades det flitigt om huruvida demokratiska länder borde förbjuda rysk kultur som ett sätt att försvara sig mot dess potentiellt skadliga inflytande. Frågor ställdes om hur det är möjligt att visa Tjechovs pjäser eller framföra Tjajkovskijs musik samtidigt som massakrer pågick i städer som Butja och Irpin i Ukraina. Jag gör här inte anspråk på att besvara denna fråga, men jag kan i denna artikel beskriva varför jag tror att det inom överskådlig tid inte kommer att finnas mycket kvar att förbjuda. Ryssland är på väg att på egen hand förinta sin egen kultur.
Här ska det framför allt handla om konstbranschen, men situationen verkar vara likartad även inom film, teater och litteratur i Ryssland idag. Jag har fört en rad samtal med ryska konstnärer och kuratorer som dock vill vara anonyma. Det finns också en hel del material om situationen i elektroniska media som man kan ta del av.
Jag vill börja med att beskriva situationen som råder vid konstmuseer med statlig finansiering, vilka representerar status och makt för många ryssar. De största institutionerna finns som bekant i huvudstäderna Moskva och S:t Petersburg: Pusjkin-museet, Tretiakovgalleriet samt Eremitaget och Ryska museet.
Jag skulle inte vilja påstå att dessa institutioner var helt fria från censur och självcensur före februari 2022 heller, men deras redan sköra frihet tog då slut.
Många utställningar som hade planerats och producerats före 2022 blev nu inställda eller kraftigt beskurna. Till exempel blev Grisha Bruskins utställning på Tretiakovgalleriet inställd av ”tekniska orsaker,” trots att han bara några år tidigare hade representerat Ryssland med stor pompa på Venedigbiennalen. Två sommarsalonger, 2022 och 2023, som traditionellt visar unga lovande konstnärer på Moskvas moderna museum, förbjöds efter bara några timmars visning. Timur Novikovs 65-årsjubileumsutställning öppnades i Ryska museet utan pressvisningar eller annonsering. Ursprungligen skulle även verk av medlemmar från Nya akademin för de sköna konsterna visas, men flera konstnärer, meddelade att deras verk uteslutits. Listan kan göras längre.
Hur såg då museernas ledning och personal på detta? Det blev lite blandat. I början kom protestbrev och kraftiga antikrigsuttalanden. Över 18 000 kulturarbetare undertecknade ett protestbrev mot Rysslands invasion av Ukraina. Många lämnade frivilligt sina arbetsplatser, en del emigrerade och andra blev uppsagda.
Ganska snart blev det så att cheferna för Tretiakovgalleriet, Pusjkinmuseet och Ryska museet inte fick sina kontrakt förlängda och de lämnade sina poster till förmån för ännu mer konservativa och makttrogna tjänstemän. De kvarvarande museicheferna stödde inte bara den politiska makten utan propagerade aktivt för den via sina plattformar.
Alla offentligt finansierade museer och konsthallar har ”svarta listor” med konstnärer som inte får visas på grund av sina politiska ställningstaganden. Konstkuratorer är skyldiga att granska sociala medier för att dubbelkolla att konstnärerna de planerar att ställa ut inte har kritiserat kriget, varken privat eller offentligt. Dessutom finns det särskilt anställda FSB-tjänstemän (från den ryska federala säkerhetstjänsten) och självutnämnda angivare som kontinuerligt övervakar situationen.
Efter februari 2022 avbröt – i sig fullt befogat – alla större internationella institutioner och konstnärer sina samarbeten med ryska museer. Här är några av de inställda utställningarna:
Christian Boltanski, ”Spöken”, Manegen, S:t Petersburg.
En planerad utställning med installationer som utforskar teman som minne och tid.
”Akseli Gallen-Kallela. Den nordiska sagan”, Tretiakovgalleriet, Moskva.
Målningar och grafik från 14 museer, inklusive Ateneum, skulle visas i dialog med ryska konstnärer men transporterades aldrig till Ryssland.
”Michelangelo Pistoletto. Retrospektiv”, Moskvas moderna.
Utställningen hade tagits fram i nära samarbete med konstnären, som utvecklade specifika installationer för projektet.
”Marc Quinn. Kronos och Kosmos”, Eremitaget, S:t Petersburg.
En utställning med verk av den brittiske skulptören Marc Quinn som aldrig blev av.
Hur arbetar de som inte har möjlighet att lämna sina jobb eller kämpa emot? Många ägnar sig åt arkivarbete och forskning, andra skapar nya utställningar inom snäva ramar, undervisar eller skriver. Jag vill verkligen inte vara den som kastar första stenen på dem.
Livet för privata museer och gallerier ändrades också efter februari 2022. Flera avslutade eller förändrade sin verksamhet drastiskt. Till exempel avbröt det lyxiga och glamorösa Garage Museum i Moskva, finansierat av oligarken Roman Abramovitj, sin publika utställningsverksamhet men fortsatte med forskning, pedagogik och konstresidens. Under våren 2024 utsattes museet för en brutal razzia som pågick i sju timmar. Maskerade och beväpnade män genomsökte konstarkivet och dokumentationen. Trots detta fortsätter personalen att kämpa och arbeta med museets arkiv. Under hösten försökte de åter öppna publika visningar av samlingen.
I ICOM:s (International Council of Museums) museidefinitionen står att ”Ett museum är en permanent institution utan vinstintresse som bidrar till samhället, som forskar, samlar in, bevarar, uttolkar och ställer ut materiellt och immateriellt kulturarv. Museer är öppna för allmänheten, tillgängliga och inkluderande och främjar mångfald och hållbarhet. De verkar och kommunicerar etiskt, professionellt och med bred delaktighet, samt erbjuder allsidiga upplevelser för utbildning, nöje, reflektion och delning av kunskap.”
Museer i Ryssland kan inte definieras på detta sätt, eftersom de verkar under censur, självcensur och statlig repression samtidigt som de producerar propaganda. De är inte inkluderande och främjar inte mångfald, och det är tveksamt hur etiska och professionella deras erbjudanden för utbildning och reflektion verkligen är. Detta bidrar till att isolera den ryska kulturen från den internationella kontexten, samtidigt som den egna publiken berövas tillgången till en modern diskurs.
Kommersiella gallerier har delvis fortsatt sin verksamhet i Ryssland, medan andra har flyttat till Dubai och London för att följa sina kunder. Konstmässan Cosmoscow flyttades hösten 2024 från sina lyxiga lokaler nära Röda torget till utkanten av Moskva men lockade ändå tusentals besökare. Om man vågar lita på den tillgängliga informationen från Ryssland, sägs mässan ha genererat stora vinster. Jag har sett en del fotodokumentation från mässan och kan konstatera att den mestadels visade landskap, abstrakt måleri och propagandakonst. Största delen av den kommersiella konsten därifrån är tandlös, blek och gammalmodig. Censorer från Kulturministeriet besökte mässan kvällen före invigningen och framförde sina synpunkter till de lydiga galleristerna. Det ryktas dock att konstpriserna är ovanligt höga och att de förmögna, som inte längre kan investera i lyx utanför landets gränser, har börjat samla samtidskonst. Men jag har som sagt ingen möjlighet att verifiera detta.
Konstlivet består inte bara av institutioner; det utgörs framför allt av konstnärer som fortsätter att arbeta i sina ateljéer, på gatorna eller online. Det går att urskilja flera kategorier bland dem. För det första finns de som öppet med sina verk och sin politiska ställning kritiserar makten inom Ryssland. För det andra finns de som fortsätter skapa utan att i sin konst reflektera över det som pågår. För det tredje finns de som har lämnat landet och försöker överleva utomlands. Och slutligen de som stödjer regimen och drar nytta av sin position.
Det tog lång tid att påbörja denna artikel, då nya fakta tillkommer varje vecka. Det är omöjligt att skriva om allt, men detta är ett urval av händelser som ger en bild av en kulturpolitik som syftar till att skrämma och tysta ner.
Repressalier mot konstnärer i Ryssland började långt före kriget i Ukraina. Här är bara några exempel som jag vill lyfta fram.
”Försiktigt! Religion” (2003):
En utställning på Sacharovcentret i Moskva som ledde till rättsprocesser och domar mot kuratorer och konstnärer för ”förolämpning av religiösa känslor”.
Pussy Riot (2012):
Medlemmar genomförde en protest i Frälsarkatedralen i Moskva mot kyrkans stöd till Putin. Tre av dem dömdes till två års fängelse för huliganism.
Jekaterina Nenasjeva (2019):
Efter att ha torterats i Donetsk startade Nenasjeva ett performanceprojekt om våld i Ryssland. Föreställningen ”Last 300” mötte motstånd från myndigheter och stoppades av flera gallerier.
Jag ska försöka välja några namn på konstnärer som har blivit fängslade, stämplade som utländska agenter, eller anklagade för förräderi och terrorism efter den 24 februari 2022.
Aleksandra Skotjilenko
I november 2023 dömdes Skotjilenko till sju års fängelse för att ha spridit ”falsk information” om den ryska armén. Hon hade bytt ut prislappar i en butik mot informationsblad om den ryska arméns aktiviteter i Ukraina. Hon frigavs i augusti 2024 i samband med en stor fångutväxling.
Pavel Krisevitj
I september 2024 dömdes performancekonstnären Krisevitj till fem års fängelse för huliganism och stöd till terrorism. Domen grundades på hans performance med skjutvapen och iscensatt självbränning.
Vasilij Slonov
I september 2024 dömde en domstol i Krasnojarsk Slonov till ett års samhällstjänst med 15 % avdrag på inkomsten. Han anklagades för att offentligt ha visat ”extremistiska symboler” genom sitt konstverk Dockfången, som inkluderade tatueringar kopplade till den förbjudna rörelsen AUE (förkortningen kan utläsas på olika sätt. En version lyder: Арестантский уклад един, ung. ’Fängelselivet är lika för alla’).
Pjotr Verzilov, medlem i Pussy Riot och organisatör av Mediazona
I september 2021 stämplade justitieministeriet Verzilov som ”utländsk agent”.
I april 2024 dömde Basmannyj-domstolen i Moskva Verzilov i hans frånvaro till åtta år och fyra månaders fängelse för att ha spridit falsk information om de ryska väpnade styrkorna. Den 24 december 2024 lade ryska finansövervakningen till Verzilov i listan över terrorister och extremister.
I december 2024 lades konstnärerna Jekaterina Margolis, Anatolij Osmolovskij och Igor Ponotjevnyj (känd som Aljosja Stupin) till i registret över ”utländska agenter”. De anklagades för att sprida falsk information om de ryska myndigheternas politik och för att skapa material kopplat till verksamhet som associeras med ”utländska agenter”.
Konstnärerna som vill inte verka under censur eller hamna i fängelse, och som har möjlighet och råd att emigrera, lämnar landet. De hamnar på ”svarta listan”, konsten plockas bort från permanenta museiutställningar och deras namn försvinner från utställningskatalogerna. Straffet för olydnad ska vara glömska.
Hur går det för dem som nu bor och verkar utomlands? Har de möjlighet att arbeta och visa sin konst utanför Rysslands gränser?
För att svara på det skulle man kunna skriva en artikel till, men i korthet kan det beskrivas så här: De konstnärer som redan före 2022 hade etablerat sig utanför Ryssland, som Taus Makhacheva eller Aslan Gaisumov, fortsätter arbeta med sina gallerister och deltar i viktiga internationella projekt.
De som främst var kända i Ryssland, som Pavel Otdelnov (bor i London) eller Andrey Kuzkin (bor i Paris), försöker nu etablera sig i exil – en process som är svår. Den västerländska konstvärlden fokuserar på frågor som postkolonialism, antropocen, genus och andlighet, medan konstnärerna i exil ofta riktar sig till sina landsmän och reflekterar över det kaos som råder i öst utan att koppla det till ovannämnda teman.
Det är dock värt att notera att det finns historiska exempel på ryska konstnärer som emigrerat men vars verk återvänt med stor genomslagskraft flera decennier senare. Exempel på sådana konstnärer är Marc Chagall, Vasilij Kandinskij, Ljubov Popova och Ilja Kabakov.
I början av 2025, när jag skriver denna artikel, kan man konstatera att publiken i Ryssland är avskärmad från all reflekterande samtidskonst, både inhemsk och internationell. Jag är medveten om att internet och VPN finns, men inget kan ersätta det fysiska mötet med konst och den unika upplevelse det erbjuder. Det lämnas inga näringskällor för framtida konstnärer och konstvetare, och den ryska kulturen förintas återigen av staten, kastad många år tillbaka till SSSR.
Natasha Dahnberg har under trettio år arbetat som konstnär och konstkurator med utställningar i Sverige och Ryssland. Hon är verksam som intendent vid Uppsala konstmuseum. Just nu är hon aktuell som kurator för utställningen Seger över segern på konsthallen Havremagasinet i Boden, 15 februari – 11 maj (foto: privat).
Redaktionens kommentar
Som på så många andra områden försvåras skildrandet av situationen för kulturarbetare i Ryssland av bristfällig information och självcensur. Att öppet ge uttryck för regimfientliga åsikter medför omedelbar fara för de inblandade. Personer med anknytning till Ryska federationen, som har tillfrågats under arbetet med denna text, har bett att få förbli anonyma med hänvisning till den rådande situationen.
I artikeln används uppgifter från media, huvudsakligen Svoboda (klassad som utländsk agent i Ryssland), Moscow Times, Forbes, Artgid, The Insider och The Art Newspaper. Därtill används information från det ryska justitiedepartementet om utländska agenter. Att kontrollera källor är emellertid svårt, eftersom information ofta försvinner från olika webbplatser och vissa källor helt tas bort.