Artikeln är en del i en serie där tidigare ordförande i Östsällskapet reflekterar över sina erfarenheter. Ann-Mari Sätre var ordförande 2013–2017 och berättar om föreningens många olika aktiviteter denna period. Hon delar också erfarenheter från det omfattande fältarbete hon under många år har bedrivit i nordvästra Ryssland, särskilt intrycken efter annekteringen av Krim 2014.
Jag har varit medlem i Östsällskapet sedan starten 1997, tidvis inte så aktiv vilket till en del kan förklaras av att jag bodde i Jämtland då och under många år framåt. Efter fjortonårs paus var jag tillbaka vid Uppsala Universitet där jag fortfarande jobbar och 2009 flyttade jag tillbaka från Jämtland till Stockholm.
Under min tid som ordförande 2013–2017 råkade vi vara flera i styrelsen som arbetade och/eller bodde i Uppsala, inklusive vice ordförande, Julie Hansen. Därmed blev det naturligt att ordna diverse samarrangemang med Uppsala universitet. Ett exempel var debattseminarier en gång per år på Centrum för Rysslandsstudier (nuvarande IRES – Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier), om civilsamhället och det hårdnade samhällsklimatet i Ryssland samt om utvecklingen i Ukraina där journalisten Katja Gortjinskaja, som varit på plats på Majdan, var en av deltagarna. Julie ordnade några högt uppskattade litteraturaftnar. Av de senare minns jag särskilt de med nu bortgångne Lars-Erik Blomquist om Bulgakov och Kajsa Öberg Lindsten om Platonov, respektive med Magnus Ljunggren, också han bortgången.
Flera i styrelsen de här åren var verksamma i Lund. I samband med att medlemsaktiviteter ordnades i Lund hade vi även styrelsemöte där, vilket var trevligt. Annars var det Skype som gällde om någon inte kunde närvara fysiskt vid den här tiden. Det var en vana att styrelsen bjöds hem till någon av oss som då stod för middagen. Tilläggas kan att styrelsen bestod av många goda kockar!
Vi hade flera samarrangemang, med OSSE-nätverket och ABF som tidigare, var med på bokmässan i Göteborg, med bl a Ungern som tema och det blev en visning för Östsällskapets medlemmar av Nationalmuseums omtalade utställning ”Från tsarer till folkkommissarier” med guide. Förstås ordnades också många givande medlemsmöten i Stockholm. Ett par seminarier om Ukraina, Moldavien och om Kirgizistan respektive om ”hur vi minns dissidenterna”. Natalja Zubarevitj talade om tendenser i olika regioner i Ryssland, Leonid Polishchuk om politisk aktivism i Ryssland, medan Irina Karlsohn reflekterade över Aleksandr Solzjenitsyns starka samhällsengagemang. Vi hade ett intressant seminarium med tre unga ukrainska forskare om situationen i Ukraina. Maria Goundorina föreläste om rysk musikhistoria, Margareta Tillberg om design i Sovjet, Kazmiera Ingdahl (som tyvärr också gått bort) om sin bok om judarnas historia i Polen. Johanna Lindbladh föreläste om Svetlana Aleksijevitj.
Det var roligt att Svetlana Aleksijevitj fick nobelpriset. Det var viktigt inte minst för att fler ur den bredare allmänheten kommer att läsa hennes böcker. En sådan läsning ger en ökad förståelse om livet i Sovjet och varför sovjetiska normer har förts vidare till dagens samhälle. Som gästtalare på årsmötena hade vi Öyvind Nordsletten (Norges dåvarande ambassadör), Kalle Kniivilä, Carola Hansson, Kristian Gerner samt Markku Kangaspuro (nuvarande chef för Aleksanteriinstitutet i Helsingfors). Noteras bör även värdefulla inlägg på Världen Österut, bidrag till Östbulletinen samt inlägg på ligan som skrevs under dessa år.
Vi hade många engagemang med samhällsanknytning, vilket kändes angeläget i tider av hårdnande samhällsklimat i t ex Ryssland. Ambitionen var att dels hålla diskussionen om aktuella händelser vid liv, men också att lyfta fram litteraturen och konsten. Våren 2014, min första vår som ordförande, präglades av händelseutvecklingen i Ukraina och Östsällskapet fortsatte förstås att följa den. Just det starka folkliga stödet för Putins hantering av Ukrainakonflikten är något jag själv noterat under mina forskningsvistelser i Ryssland särskilt det året, även om min forskning inte var inriktad på just denna fråga.
Förhållandena för fältarbete i Ryssland försvåras efter 2014
Jag var mycket på fältarbete i Ryssland 2002–2019 inom ramen för olika forskningsprojekt om fattigdom, lokal förändring och kvinnors roller i samhällsutvecklingen Ryssland. Därefter blev det stopp p.g.a. pandemin och sen kriget. Under de senare åren, särskilt från och med våren 2014 har jag märkt av tendenser av oroande slag under intervjuresor i Nizjnij Novgorods län, Karelen, Leningrads länrespektive i Archangelsk län. Att man inte riktigt visste vad som gällde, var gränserna gick, vad som var möjligt, vad man borde undvika. Vi måste plötsligt gå genom officiella kanaler, maila pass i förväg och ange vad vi ville fråga om o.s.v. även inför besök på lokala platser vi kunnat besöka utan krångel tidigare.
I samband med fältarbete i Nizjnij Novgorods länhade en borgmästare bjudit in oss och våra ryska kollegor att komma till hans lilla stad. Vi hade besökt en by i detta distrikt flera gånger under hösten 2013. Dels hade vi intervjuat administrationen, personal vid kulturhuset, skolan och flera familjer, dels hade vi med kommunchefens (en f.d. polischef) tillstånd ordnat en KETSO, ett slags spel som syftar till att främja lokal utvecklig genom dialog mellan olika slags ledare, makthavare och lokalbefolkningen. Vi var tillbaka våren 2014, tog en promenad i byn, blev förföljda av en svart bil, gick till kommunhuset, men det var tydligt att vi inte var välkomna. Centralortens borgmästare som hade Pusjkin på väggen i stället för Putin var fortsatt angelägen att vi kom dit. Han ordnade intervjuer enligt våra önskemål. Han kallade även in socialarbetare och andra som vi hade träffat tidigare. Det var tydligt att dessa kände sig obekväma. De hade fått andra direktiv, d.v.s. att de inte fick ge intervjuer till utlänningar.
Liknande situationer uppstod på andra håll. Personer som tidigare varit väldigt tillmötesgående och som lovat ordna möten och annat svarade inte. Möten blev inställda i Karelen. Borgmästaren i en liten stad, en polis, som gav en bra intervju kopierade våra pass efter intervjun. Det här var ännu mer påtagligt 2016. Ingen av de som tidigare visat stort intresse för samarbete ville nu delta i vårt projekt för lokal utveckling i Ryssland och Lettland med finansiering av Svenska institutet. En borgmästare i Archangelsk länsom vi träffat 2013 ställde in vårt inplanerade möte 2016 och lät hälsa att ingen skulle delta i våra projekt. Hur som helst fortsatte vi att ha möten med lokala maktföreträdare och tjänstemän på andra håll som alla sa att de inte kunde ge intervjuer, men att de ändå kunde berätta om utvecklingen i deras städer och byar. Men vad som var väldigt oroande var att borgmästaren i en annan kommun i Archangelsk länsom jag följt sedan 2002, där utvecklingen varit exceptionellt god, plötsligt hade plockats bort och ersatts av en tjänsteman från länsadministrationen.
Efter att ha blivit nekade att besöka en kommun i Novgorods län två gånger på grund av valen 2016, fick vi slutligen komma dit. Vi hade fått besked om att det i avtalet mellan våra universitet inte var skrivet att utländska medborgare planerade att träffa enskilda organisationer (icke-statlig organisation) och andra organisationer, och att tjänstemän med ansvar för dessa frågor förbjudit oss att besöka kommunen i fråga. Vår kollega i Velikij Novgorod skulle ändå försöka igen dagen före vår planerade resa, men det meddelande vi fick var ändå att det mest troliga var att vi inte skulle få komma med: våra ryska kollegor skulle helt enkelt få åka dit utan oss. Så skulle de ordna ett annat möte för oss i Velikij Novgorod. Budskapet var att de är väldigt ledsna för detta, att de väldigt gärna ville arbeta med oss, o.s.v. Vi ställde in oss på att tillbringa tre dagar i Velikij Novgorod, och träffa våra kollegor där före respektive efter deras resa. Det var bara att acceptera situationen. Hotellet i Velikij Novgorod var bokat för tre nätter, men så kom det på kvällen ett meddelande om att vi skulle mötas på hotellet kl. 7 på morgonen före avresan. Skulle vi ändå få åka? Men varför hade tre nätter bokats för oss i Velikij Novgorod i så fall? Osäkerhet in i det sista. Vi betalade hotellet för en natt och kom överens med receptionen om att meddela dem nästa morgon huruvida det skulle bli fler nätter. Nästa morgon satt våra ryska kollegor i receptionen när vi kom ner strax före kl. 7. Det visade sig att FSB (säkerhetstjänsten) på deras tredje förfrågan givit oss tillstånd att åka, men att inte där prata med ryssar. Nu när vi inte skulle stanna tre nätter måste registreringen som avsåg tre nätter göras om, det tog ytterligare en halvtimme innan vi kom iväg.
Efter tre timmars bilfärd var vi framme. I lokalen var de många som väntade på oss. Inte heller våra ryska kollegor hade fått något program, så vi visste inget om i vilken utsträckning våra önskemål skulle bli tillgodosedda. Men där fanns elva personer, sju kvinnor och fyra män, de flesta från enskilda organisationer, någon företagare, chefen för barnhemmet (en ung man), och chefen för socialtjänsten. I rummet fanns också några från kommunen som inte deltog i gruppsamtalen. Vår kollega från Velikij Novgorod hade helt enkelt bett vår kontakt inom administrationen där att ordna detta, och att vi skulle få arbeta ostörda, vilket hon lyckats med. Den ansvarige på kommunen i den aktuella staden, som hade fått komma till Sverige som deltagare i vårt projekt ett halvår tidigare, fick däremot inte själv delta eller ens tala med oss.
Det var svårare att jobba med Ryssland än tidigare, men vi har ändå lyckats samla in väldigt mycket värdefullt material att arbeta vidare med, främst i form av intervjuer och gruppsamtal från några mindre platser/städer. Inte var det heller lätt att jobba över gränsen mellan Ryssland och Lettland. Detta blev sista resan utanför regionhuvudstäderna i Ryssland.
Ann-Mari Sätre är professor i euroasiatiska studier vid IRES – Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier, Uppsala universitet.