Elisabeth Löfstrand
Sverige är det land utanför Ryssland som har flest gamla ryska dokument i bibliotek och arkiv. De största samlingarna finns på Riksarkivet och Kungliga biblioteket i Stockholm och på Carolina i Uppsala. På Carolina och Kungliga biblioteket finns huvudsakligen handskrifter med religiöst innehåll. På Riksarkivet finns allt samlat som rör det ryska rikets offentliga förvaltning från medeltiden och framåt, liksom även diplomatiska handlingar.
Ockupationsarkivet och Smolenskarkivet
Här koncentrerar jag mig på två samlingar som båda befinner sig på Riksarkivet: Ockupationsarkivet från Novgorod och Smolenskarkivet. Båda arkiven är från Stora oredans tid (1598–1617) och båda består av kanslihandlingar från ståthållarkansliet i Novgorod respektive Smolensk. Novgorod ligger ca 20 mil sydöst om Sankt Petersburg (som ju inte fanns på 1600-talet). Smolensk är en sydvästrysk stad som är en anhalt på vägen mellan Moskva och Polen.
Svenskarna i Novgorod
Den Stora oredan var en kaotisk period i den ryska historien då centralmakten föll sönder. Både Sverige och Polen ingrep i det oroliga landet. Den svenska interventionen ledde så småningom till att svenska trupper under Jacob De la Gardie i juli 1611 intog Novgorod och ett stort område däromkring. Först 1617, då freden i Stolbovo slöts, lämnade svenskarna Novgorod.
I traditionell rysk historieskrivning ses svenskarnas närvaro i Novgorodområdet som en nationell tragedi. Nyare forskning har dock visat att det fanns ett svenskvänligt parti i staden, och att tiden fram till 1615 snarast kan betecknas som en svensk-rysk allians. Under sovjettiden gick det inte att publicera artiklar eller böcker som förfäktade denna uppfattning. Man frågar sig hur det blir nu?
Under tiden 1611 till 1615 rådde ett slags pax suecana. Medan kaoset rasade utanför den novgorodska statens (oklara) gränser rådde här ett relativt lugn. Livet fortsatte på många sätt som vanligt, men novgorodborna var ju tvungna att försörja en stor främmande armé, vilket efter hand utarmade samhället. Efter 1615 ökade svenskarna pressen på Novgorods invånare när man ville tvinga fram en så fördelaktig fred som möjligt,
Den novgorodska statens formelle styresman under dessa år var Gustav II Adolfs yngre bror Karl Filip. Av olika skäl kom han aldrig att sätta foten i sitt rike. De la Gardie satt som hans ståthållare ”på Novgorods slott”.
Ockupationsarkivet
Novgorodområdet fortsatte att förvaltas på hävdvunnet sätt under hela ockupationen. Byråkratin var omfattande och sköttes av ryska sekreterare och skrivare på olika nivåer, dock under svenskt överinseende. Högst upp i hierarkin var de mäktiga djakerna (den högsta rangen av sekreterare) och allra högst upp den svenske sekreteraren Måns Mårtenson Palm. När svenskarna 1617 evakuerade Novgorodområdet tog de med sig hela det arkiv som under dessa sex år hade samlats på ståthållarkansliet. Det transporterades först till De la Gardies gods i Ingermanland, men i slutet av 100-talet överfördes det till Riksarkivet i Stockholm där det fortfarande befinner sig.
Arkivet omfattar ca 23.000 blad. Det är unikt även för ryska förhållandet genom att det är så stort och genom att det är sammanhållet. Det är dessutom mycket välbevarat – inte många har hanterat handlingarna under dessa dryga 300 år.
Samlingen består av 141 böcker och 368 rullar. Rullarna gjordes av ark som skars på längden, fylldes med text, varpå nederdelen av papperet klistrades fast i övre kanten av nästa papper. Om ett ärende var omfattande blev också rullen lång och otymplig att arbeta med. Denna praxis fanns under medeltiden även i Västeuropa men ersattes tidigt med böcker. I Ryssland fanns rullarna kvar ända tills Peter den store avskaffade dem i början på 1700-talet. Kanslihandlingar skrevs med en speciell handstil, skoropis (snabbskrift) som innehåller många förkortningar och upplyftade bokstäver.
Innehåll
I princip är böckerna renskrifter som i normala fall skulle ha skickats till Moskva för central arkivering. Där skulle de troligen ha brunnit upp redan på 1600-talet, då stora bränder drabbade Moskvas arkiv.
Exempel på böckernas innehåll är:
• Räkenskapsböcker – inkomster och utgifter från statliga inrättningar såsom krogarna, tullen, domstolen, badstugan, kvarnarna etc
• Proviantböcker – indrivningar för den svenska armén
• Jordförläningsböcker
• Revisionsböcker – beskattning av bönderna
• Kabalaböcker – kabala var en typ av kontrakt, där en man eller kvinna lånade en summa pengar, vanligtvis 10 rubel, och förband sig att under ett år arbeta för långivaren utan lön; om skulden inte betalades tillbaka när året var till ända måste låntagaren arbeta kvar ”alla dagar”.
Exempel på rullarnas innehåll är:
• Suppliker – böneskrifter till myndigheterna från människor i alla samhällsklasser i de mest skilda ärenden.
• Jordförläning – suppliker, anteckningar från undersökningar på plats av tidigare ägandeförhållanden, myndigheternas beslut (underlag för jordförläningsböckerna)
• Indrivning av proviant – anteckningar gjorde på plats på landsbygden (underlag för proviantböckerna)
• Utredningar av brott
• Underlag till revisonsböckerna – by för by redovisas med avseende på antal bönder och areal brukad mark; många byar är öde därför att invånarna har dött eller har flytt
• Borgensförbindelser
Dessa porutjnye zapisi (borgensförbindelser) innebär exempelvis att männen i ett fiskelag garanterar att en av medlemmarna inte ska ”förråda storfurst Karl Filip” utan stanna kvar i Novgorod, inte delta i några konspirationer och sköta sitt arbete i laget. Om han inte gör det kommer storfurstens straff, ”det han finner för gott”, att drabba borgensmännen. Alla är namngivna och det kan röra sig om åtskilliga personer. Hela Novgorods samhälle – ja, hela det ryska samhället – var genomvävt av denna typ av förbindelser. (Det är bara män som figurerar i dessa borgensförbindelser.) Hur och om straffen verkligen drabbade borgensmännen är det svårt att veta någonting om.
• Konfiskationshandlingar
Särskilt efter 1615 flydde allt fler novgorodbor till Moskva. Svenskarna blev alltmer impopulära när trycket mot samhället ökade och utarmningen och fattigdomen blev allt värre. Det var givetvis förbjudet att lämna staden eller området, men om någon ändå gjorde det blev all hans egendom konfiskerad ”till storfurst Karl Filip” och förteckningar över ägodelar upprättades. Det fanns ingalunda något överdåd i hushållen: några ikoner, klädespersedlar, hushållskärl, livsmedelsförråd. Föremålen försåldes sedan, och fast egendom förlänades till andra adelsmän.
Det finns inga diplomatiska handlingar i Ockupationsarkivet. Ibland kan man indirekt dra slutsatser om vad som hände på makroplanet, men framför allt får vi redan på hur människorna i olika samhällsklasser, även de fattigaste, levde och vilka svårigheter de hade att kämpa med.
Fedoskas och Fedorkas böneskrift
”På pingstaftonen år 1611 kom litauiskt krigsfolk till vår by och slog ihjäl både vår far och mor. Vår bror Stepanka tog de till fånga. Och nu har en del av vår fars egendom förlänats till herr Pjotr Pirogovskij och resten har konfiskerats till storfurst Karl Filip, och vi övergivna föräldralösa flickor har inte fått någon jord alls att leva av…”
De båda flickornas far har gjort tjänst för det novgorodska samhället, troligen militär, och nu är han död. Det innebär att den jord som han disponerade i kraft av sin tjänst har gått tillbaka till staten, till ”storfurst Karl Filip”.
I Novgorod fanns huvudsakligen en tjänsteadel. När furstendömet erövrades av Moskva 1478 lät storfursten Ivan III förvisa de mäktiga bojarfamiljerna (den jordägande adeln) österut och i deras ställe insattes en lojal tjänsteadel från de centrala delarna av landet. Pojkar blev myndiga vid 15 års ålder och tilldelades då en viss areal jord – på papperet. Men det var deras egen uppgift att leta reda på ”ledig jord” och ansöka om den. Och den blev ledig genom att innehavaren dog eller blev för gammal för att göra tjänst. Ärendet med Fedoska och Fedorka är långt – de tilldelas verkligen jord men bara en bråkdel av den jord som deras far disponerat. Deras möjligheter att överleva var att finna någon att gifta sig med (som nog gärna ville komma åt jorden – det rådde brist på jord i Novgorodområdet) eller att gå i kloster och donera jorden till klostret.
Svanskötaren Trenka Jakoltsov
Samma personer dyker ibland upp i flera handlingar och vi kan följa deras öde. En sådan person är Trenka Jakolcov som ansvarade för svandammen i Novgorod. Svanar brukade som bekant serveras på överhetens middagar. I England kallades de royal birds.
Bok nr 45 från 1612 registrerar utdelning av havre från kronans spannmålsmagasin till Trenka. Den tolfte varje månad får han en bestämd mängd havre till utfodringen av de tio fåglar som finns i svangården. Den 22 mars skickas en svan till en middag hos Jakob De la Gardie, och nästa havreleverans – den 12 april – är avpassad för nio svanar och har dessutom avdrag för den havre som den uppätna svanen skulle ha ätit mellan den 22 mars och 12 april om den hade fått leva.
Det kan ju förefalla som om varje sädeskorn var under statens kontroll. Men det fuskades friskt när man upprättade räkenskaperna – det framgår av flera andra handlingar.
Trenka var fattig, och i september 1614 fick han extra tilldelning av råg till sitt eget hushåll ”för sin fattigdoms skull” (I:76). Sista gången han omnämns är den 12 mars 1615. Sedan försvinner han tyst ut ur arkivet. Den 12 april 1615 står hans hustru Marja som mottagare av fodret. Men redan nästa månad har hon ersatts av en ny svanskötare. Vi får inte veta vad som hände med Trenka, för det är naturligtvis bara räkenskaperna som är viktiga. Kanske dog han av svält eller sjukdom som så många andra novgorodbor under den svåra och kalla vintern 1615.
Forskning
Under ett stort antal år arbetade jag och min kollega Laila Nordquist med en katalog över Ockupationsarkivet. Den publicerades i två volymer (2005 och 2009). Katalogen, liksom skannade bilder av alla handlingar finns tillgängliga i Riksarkivets digitala forskarsal under ”Specialsök”: https://sok.riksarkivet.se/ockupationsarkivet-novgorod
Efter Sovjetunionens fall blev det möjligt för ryska forskare att komma till Riksarkivet och arbeta med handlingarna. Här kan särskilt nämnas Adrian Selin och hans stora monografi Novgorodskoe obsjtjestvo v epochu Smuty (Det novgorodska samhället under Stora oredans tid), där nästan allt källmaterial hämtats från Ockupationsarkivet.
Smolenskarkivet
Smolenskarkivet är betydligt mindre till omfånget än Ockupationsarkivet – det omfattar ca 1 300 A A (enbart rullar). Det hänför sig åren 1609 till 1611, de år då polska trupper under Sigismund III belägrade Smolensk som de slutligen också intog. Det var således polackerna som förde bort ståthållarkivet, som först hamnade på släkten Sapiehas gods i nuvarande Belarus. I något skede integrerades i samlingen de ryskspråkiga dokumenten från kung Sigismunds fältläger och från hetman Jan Piotr Sapiehas fältarkiv. Den sistnämnde deltog i inte i belägringen av Smolensk utan krigade i områdena runt Moskva. Under Karl X Gustavs anfallskrig i Polen i mitten av 1600-talet togs arkivet av svenskarna och fördes till Skoklosters slott i Uppland. I slutet av 1800-talet överfördes det tillsammans med andra handskrifter till Riksarkivet.
På 1830-talet kom den ryske forskaren Sergej Solovjov (en namne till den store historikern) till Skokloster och fann då Smolensksamlingen. Han tog med sig drygt 800 blad till Sankt Petersburg, där han sålde dem till Arkeografiska kommissionen. Det var de intressantaste och mest sammanhållna dokumenten, som var daterade eller som gick att datera indirekt. Handlingarna ansågs vara så intressanta att ca 600 blad publicerades redan tio år senare i Arkeologiska kommissionens publikation Akty istoritjeskie.
Enligt Solovjov var det bara skräp kvar på Skokloster. Det ansåg dock inte den unge ryske historikern Jurij Gauthier som fann dokumenten under ett besök på Riksarkivet i slutet av 1800-talet. Han sammanställde en rudimentär katalog (han arbetade under tidspress), och några år senare fick han låna hela samlingen till Moskva. Resultatet blev en utgåva av ca 60 procent av dokumenten i Riksarkivets Smolensksamling, Pamjtniki oborony Smolenska 1609-1611 (Minnesmärken från försvaret av Smolensk 1609-1611). Alla hänvisningar till de fysiska dokumenten saknas i utgåvan. Efter två år återsändes samlingen till Sverige.
År 2014 påbörjades ett projekt vars syfte var att upprätta en digital katalog över Smolenskarkivet. Deltagare var förutom jag själv Per Ambrosiani från Umeå universitet och Adrian Selin från Higher School of Economics i Sankt Petersburg. Katalogen finns, liksom skannade bilder av alla dokument från Riksarkivet, tillgänglig i Riksarkivets digitala forskarsal under ”Specialsök”: https://sok.riksarkivet.se/smolensk. Här finns även de dokument som Solovjov förde till Petersburg på 1830-talet.
Smolensksamlingen bär spår av sin komplicerade historia. Två gånger transporterades den ju också genom krigsdrabbade områden. Över hälften av arkivenheterna består bara av ett enda blad. (Vi påminner om att de längre handlingarna finns i Petersburg.) Mycket ofta går det att foga ihop ett enstaka blad med ett eller flera andra blad, kanske i samma kartong, kanske i andra kartonger. (När vi började arbeta med projektet var det 23 kartonger; nu har alla dokument konserverats och kartongerna år flera.) Dessutom är många blad trasiga men ofta kan man finna de bitar som fattas. Katalogen innehåller följaktligen mängde med korshänvisningar.
Innehåll
Smolenskarkivets handlingar gäller i hög grad bara för själva staden Smolensk. Den var ju belägrad och därför isolerad från den omgivande landsbygden. Mycket av den normala aktiviteten vid kansliet låg nere under belägringens extrema förhållanden. Dokumenten rör i hög grad försvar och överlevnad. Exempel är
• Bemanning av torn och fästningsmurar – förteckningar över namngivna individer och deras beväpning
• Ståthållarnas befallningar till befolkningen om att inte tända upp eld eller andra förhållningsregler
• Konfiskation av livsmedel
• Utdelning av spannmål – svält hotade befolkningen; stadsborna hade ofta förråd av livsmedel på sina gårdar och det man försökte undanhålla konfiskerades och delades ut till behövande (många hade flytt till den starka fästningen från omgivande städer)
• Rapporter om människor som flytt ur staden, vilket var förbjudet men vilket ofta hände
• Angivelser av olika slag (t ex om planerade rymningar)
• Tvister mellan invånarna
• Privata brev
Ksenija Godunovas brev
Det mest spektakulära fyndet i arkivet är ett tidigare okänt brev från Boris Godunovs dotter Ksenija. Det härstammar inte från Smolensk utan kommer från Jan Piotr Sapiehas fältarkiv. När den förste falske Dmitrij intog Moskva mördades Ksenijas bror och mor, och själv tvangs hon att bli Dmitrijs älskarinna. När han tröttnade på henne sattes hon i kloster, där hon dog 1622. Brevet är skrivet 1609 när hon och de andra nunnorna befann sig i Treenighetsklostret några mil nordöst om Moskva, då belägrat av Jan Piotr Sapiehas trupper. Hon skriver:
”Boris Fjodorovitj Godunovs dotter hälsar sin kära farmor Stefanida Ondrejevna. Ha hälsan, min kära fru, i många år, tillsammans med din son furst Ivan Semjonovitj och din svärdotter furstinnan Aljona Ivanovna. Min fru, skriv till mig om din hälsa så att jag kan glädja mig åt allas er hälsa. Om du vill veta något om mig så befinner jag mig idag den 29 mars i det belägrade Treenighetsklostret, knappt vid liv av umbäranden. Jag och nunnorna är svårt sjuka. Vi kan inte hoppas på att överleva här. För våra synders skull och för svekfullhet och förräderi har pesten slagit oss här i belägringen. Stora dödliga sorger drabbar många människor, och varje dag begravs tjugo eller trettio döda, ibland flera. De som ännu är kvar är helt kraftlösa och kan inte gå. Min fru, var snäll och skriv nogsamt tillbaka till mig om livet i Moskva, om allt som händer hos er. Jag hälsar dig varmt, min kära fru.”
Forskning
Ingen vet på vilka grunder Solovjov kunde föra ca 35 procent av den ursprungliga samlingen till Ryssland. Kanske köpte han dem, kanske tilläts han att ta dem – kanske stal han dem. Men vad än bakgrunden var så blev resultatet gott: de mest intressanta handlingarna från Smolenskarkivet har länge använts inom forskningen. Handskriftssamlaren Pavel Strojev skrev: ”… de i Sverige förvärvade dokumenten är högst intressanta […]; den stora oredans historia stiger genom dem fram i ljuset ur det tidigare dunklet och kaoset.” Den Stora oredan var ett tragiskt och traumatiserande skede i den ryska historien, och varje pusselbit är viktig för att förstå vad som egentligen hände.
Elisabeth Löfstrand är docent i slaviska språk vid Slaviska avdelningen, Stockholms universitet.
Bild: Ockupationsarkivet från Novgorod, Serie II, nr 82. Elisabeth Löfstrand.