Bild: Wikimedia Commons, rajatonvimma /// VJ Group Random Doctors
Texten publicerades för första gången i Upsala Nya Tidning den 11 januari 2024.
Den i dag uppmärksammade rysskräcken eller russofobin är inget nytt påfund. Ordet är belagt i svenskan sedan 1836 och företeelsen existerade som en hållning hos svenskarna under den epok av krig mellan Ryssland och Sverige som rådde från medeltiden till den svenska förlusten av Finland 1809. En särskild betydelse för rysskräcken har tillskrivits de härjningar som ryska härskaror gjorde sig skyldiga till på den svenska östkusten.
Men vilken roll spelar rysskräcken i dag? För att besvara den frågan måste vi, mot bakgrund av Rysslands krig mot Ukraina, fråga oss om uttrycket skall avse allt ryskt. Vid sidan av den ryska statsledningen skulle också det ryska folket, ja kanske den ryska kulturen och det ryska språket komma i fråga? Vad är det som i dag väcker skräck i omvärlden – om ’skräck’ nu är det rätta ordet?
Det kan inte vara den ryska litteraturen representerad av klassiker som Tolstoj, Dostojevskij och Tjechov. Inte heller det ryska språk som används av de ryssar som kritiserar kriget. Att rysk musik och bildkonst skulle drabbas av samma avsky som den ryska arméns krigsbrott i Ukraina vore irrationellt. Ansvaret för dessa avskyvärda handlingar ligger hos Putinregimen.
Vad med det ryska folket, vilken skuld bär det? Vilken skräck bör det väcka? Ska skräcken upplevas inför de ryssar som med förmånliga kontrakt lockas till slagfältet eller även den majoritet av ryssar som hjärntvättade av propagandan säger sig stödja kriget? Saknar ryssar den naturliga mänskliga känslan av skam och skuld? Hur många skräms av repressionen från att säga sin mening om kriget? Och vad med den miljon ryssar som i protest flytt utomlands?
Föreställningen om en hos svenskar historiskt nedärvd rysskräck kan ifrågasättas. När den existerat har den föranletts av Rysslands aggressiva expansionspolitik mot sina grannar. Efter Rysslands ockupation av Krim och Donbass och strax före Putinregimens invasion av Ukraina genomförde SVT/Novus en opinionsundersökning. Den visade följaktligen att 59% av svenskarna upplevde rädsla inför Ryssland som stormakt.
Det finns ett semantiskt problem med ordet russofobi. Som i ordet xenofobi, ’rädsla, fruktan för främlingar’, har betydelsen ’rädsla’ kommit att utvidgas till ’motvilja’ och till och med ’hat’ och ’fientlighet’. Det är just denna utvidgning som Putinregimens propaganda tog fasta på när den lanserade idén om russofobi som svar på all kritik av Rysslands utrikespolitik. Enligt denna logik kan alla kritiska röster, i Sverige och internationellt (sannolikt också denna artikel), härledas från ett hat mot allt ryskt, även det ryska folket.
Detta propagandatrick har existerat en tid, men till följd av den genomgripande förändring av det ryska samhället som följt av det faktiska krigstillståndet har det uppstått ett behov av att förebygga folkliga protester. Det är därför främst för den inhemska befolkningen som det påstådda Rysslandshatet i Väst nu ska kriminaliseras. Ett sådant lagförslag har nyligen framlagts i den ryska duman.
Det faktum att lagarna, som sorterar under brottet extremism, ska äga kraft också utanför Rysslands gränser kan betraktas som ett direkt svar – och i praktiken ett hävdande av lagarnas tillämplighet – bland annat på den Internationella brottsmålsdomstolens efterlysning av Putin för krigsbrott i 123 länder. Denna internationella pariasstämpel har uppenbarligen allvarligt stört Rysslands diktator.
Russofobin och lagstiftningen mot den ryska nationens föregivna diskriminering ingår i den arsenal av propagandalögner som vid sidan av främst denazifiering ska underblåsa folkets offerroll och existentiella rädsla. Den sovjetryska segern över den tyska nazismen missbrukas i Putins propaganda som moralisk modell. Så hoppas man kunna motverka folkliga protester och samtidigt uppamma viljan till försvar mot den yttre fiende som regimen behöver för sitt krig mot Ukraina.
Svaret på vår fråga måste bli att upplysta, rationellt tänkande människor inte kan lida av russofobi eller ett generellt hat mot ryssar. Däremot hyser de avsky för den död och förstörelse som urskillningslöst sprids av den ryska krigsmakten och tillfogar den ukrainska befolkningen ett ofattbart lidande. Inför det allvarliga hotet mot demokratin och den rådande säkerhetsordningen i Europa som i dag utgår från Putins av lögner omgärdade aggressionspolitik upplever de med rätta också rädsla. En rädsla som logiskt omfattar alla de ryssar som blint följer hans order.