En förkortad version av denna artikel har publicerats i Föreningsnytt, medlemsblad för Armémusei vänner.
Rysslands fullskaliga invasion av grannlandet Ukraina gör den ukrainska militärhistorien mer aktuell än någonsin. För många svenska läsare är den dock ganska okänd, men inte nog med det: ukrainarnas delaktighet i den egna historieskrivningen har tidigare varit lång ifrån självklar. Detta låter förstås underligt, men förklaras av Ukrainas historiska omständigheter. Med mycket få och korta avbrott är det en rysk och sovjetisk imperiesyn som har varit förhärskande sedan 1700-talet och ända fram till idag.1
Just nu är historien i Ukraina emellertid föremål för en djupgående omvärdering. Man talar ofta om att Ukraina håller på att ”avkolonisera” sig.2 En i sammanhanget relevant fråga lyder: ”när kan man börja tala om en ukrainsk militärhistoria?” Något entydigt svar torde inte finnas, utan frågan är öppen för diskussion. Svaret beror på om man väljer att utgå från geografi, etnicitet, eller statsbildning.
Om man utgår från geografin har det territorium som vi idag kallar Ukraina en militärhistoria som sträcker sig hela vägen tillbaka till den skrivna historiens rötter, till 800- och 700-talen före vår tideräkning. Vid denna tid levde ett nomadiskt och synnerligen krigiskt ryttarfolk på stäppen norr om Svarta havet. Detta folk, som vi känner som kimmerier, var besläktat med skyterna. De senare verkar ha fördrivit kimmerierna, varefter de försvinner ur historien. Kimmeriernas store skildrare är den grekiske historikern Herodotos (484–425 f.v.t.), men deras operationer i Kaukasus och Mellanöstern omnämns även i äldre assyriska och babyloniska källor samt i Gamla testamentet (1 Mos. 10:2), där de kallas Gomer.3 De finns också med på ett hörn i ett av den europeiska litteraturens portalverk, Odyssén:
Här låg det land och den stad som kimmerierfolket bebodde. Höljda de voro i dimma och
moln, ty aldrig däröver blickar den lysande Helios ned med sitt strålande öga (…).4
Om man i stället väljer en snävare definition och begränsar sig till den tid då Ukraina till största delen har bebotts av det östslaviska folk som vi idag kallar ukrainare, ja då börjar den ukrainska militärhistorien under vikingatiden, i Kyivrus. I Sverige sade man länge ”Kievryssland”, men detta namn är numera föråldrat och bör undvikas till förmån för det mer genuint ukrainska namnet, eller dess ryska motsvarighet Kievrus. Det rör sig om den löst sammanfogade samling av furstendömen som utgör den gemensamma grunden för Ukrainas, Belarus och Rysslands historia. Själva namnet Kyivrus var okänt under medeltiden och uppfanns av historiker på 1800-talet.5
Den tredje och mest begränsande definitionen utgår från de perioder då det har existerat en självständig ukrainsk stat. Väljer man denna, då inleds historien antingen på 1600-talet, eller på 1900-talet.
Oavsett vilken definition man finner vara den rätta finns rader av händelser som är väl värda att beröra i en skildring av Ukrainas militärhistoria. I en kort artikel som denna är därför, av utrymmesskäl, ett ganska hårdhänt urval nödvändigt. Framställningen kommer därför att begränsas till fyra korta nedslag: slaget vid floden Kalka (1200-talet), de ukrainska kosackernas sjöexpeditioner på Svarta havet (1600-talet), ett ukrainskt förband i den österrikisk-ungerska armén (första världskriget) samt ukrainarnas roll i striderna längs Raatevägen under finska vinterkriget (andra världskriget).
Som framgår av tematiken är de kronologiska ramarna här ganska rymliga. Detta val grundas på en önskan att göra historien i denna del av Europa mer känd för en svensk läsekrets.
Slaget vid floden Kalka (1223)
Mycket av striderna under Rysslands pågående invasion äger rum i den östra delen av Ukraina, i Donbas. Denna landsända industrialiserades i slutet av 1800-talet och är känd för sin metallproduktion. Områdets kända historia sträcker sig dock långt tillbaka i tiden. Vid floden Kalka, idag kallad Kaltjyk, utspelade sig en ödesdiger kamp år 1223. Denna flod flyter genom Donetsks län i östra Ukraina. I utkanten av Mariupol förenar den sig med floden Kalmius som sedan har sitt utlopp i Azovska sjön.
År 1206 blev en lokal stamhövding vid namn Temujin härskare över Mongoliets olika stammar. Som härskare tog han sig namnet Djingis Khan. Fram till hans död 1227 lade khanens arméer under sig enorma landmassor från Kina till Europa. Detta kom att i högsta grad påverka Kyivrus. På 1200-talet karakteriserades dessa östslaviska furstendömen av komplicerade interna konflikter.
I början av 1220-talet drog sig mongolerna, under ledning av generalerna Jebe (död ca 1224) och Subutai (äv. Tsubotai. Modern mongoliska: Sübeedei, ca 1175–1248), upp genom Kaukasus på en väldig, beväpnad rekognosceringsexpedition. Efter att ha krossat det Georgiska riket besegrade mongolerna i rask följd alanerna (ett iranskt folk) och därefter polovtserna (ett turkisktalande folk som även kallas kumaner). I sin desperation vände sig polovtsernas khan Köten (död 1241) till den traditionella fienden, Kyivrus, för att få hjälp.
Vid den här tiden hade fiendskapen mellan polovtser och slaver lagt sig något och polovtserkhanens svärfar var ingen mindre än furst Mstyslav av Tjernihiv (död 1228). Vid denna tid användes också polovtsiska legosoldater i de rusiska furstarnas interna stridigheter. Tillsammans med furstarna av Kyiv, Galizien och andra hörsammade Mstyslav polovtsernas vädjan och året därpå begav sig en allierad rusisk-polovtsisk här österut för att möta mongolerna. Inledningsvis tycktes den allierade hären vara framgångsrik och lyckades bland annat slå mongolernas eftertrupp, men krigslyckan vände. Slutligen möttes härarna i ett tredagarsslag vid floden Kalka, där de rusiska och polovtsiska trupperna krossades fullständigt den 31 maj 1223.6 Enligt uppgifter i krönikor stupade sex rusiska furstar och endast en av tio av soldaterna tog sig levande från slagfältet.7 Polovtsernas khan Köten begav sig senare västerut och svor i slutet av 1230-talet trohet till kungen av Ungern, där han också övergick till kristendomen.
Mongolerna fullföljde inte sin seger genom att fortsätta västerut, utan vände i stället tillbaka. Detta ledde till att man i Kyivrus missbedömde allvaret i situationen. De interna konflikterna fortsatte och man stod ännu sämre rustad inför det mongoliska huvudanfallet som kom 1237 och som slutade med Kyivs fall år 1240.
Kosackernas angrepp på Konstantinopel (1600-talet)
Kyivstatens sammanbrott på 1240-talet gjorde att de områden som vi känner som Ukraina, med några korta avbrott, har behärskats av sina grannar. I början av 1500-talet ingick de ukrainska områdena till största delen i storfurstendömet Litauen som, sedan slutet av 1300-talet var knutet till Polen genom en personalunion. De södra delarna – Krim och svartahavskusten – behärskades emellertid av khanatet Krim, en av många arvtagare till Djingis Khans välde. Vid tiden var khanen av Krim allierad med det Osmanska riket. Områdena mellan Krimkhanatet, storfurstendömet Litauen i nordväst och storfurstendömet Moskva i nordost, präglades av de olika sidornas årliga krigståg och slavjägarexpeditioner. Arméerna följde traditionellt nord-sydliga handels- och härvägar. Genom att områdena var så glesbefolkade kom denna del av stäppen norr om Svarta havet att kallas för det vilda fältet (ukr. dyke pole, pol. dzikie pola).
Försvaret mot tatarerna var kostsamt och de som fick stå för notan var som vanligt skattebetalarna, i detta fall bondeklassen. Under 1500-talet hårdnade villkoren för bönderna såväl i Moskvastaten som i Polen-Litauen. Bönderna knöts allt hårdare till den jord som de brukade, förlorade rätten att flytta och att klaga hos den världsliga makten. De blev med andra ord livegna. För den som inte ville finna sig i livegenskap återstod en enda sak: att rymma. Detta blev upphovet till kosackerna.
Ordet kosack är av turkiskt ursprung och översätts med ’fri människa’ och ’äventyrare’.8 Kosacker har förmodligen funnits ända sedan medeltiden, men det är från mitten av1500-talet som de träder fram som en betydande militär makt i gränslandet mellan Polen-Litauen, Moskvastaten och Krimkhanatet. En tidig ledare och organisatör var fältherren Dmytro Vysjnevetskyj (död 1563) som bland annat lät befästa en ö i floden Dnipro vid Zaporizjzjia (namnet betyder ’bortom forsarna’) och skapade en sitj, en försvarsanläggning. Flodfästningen Sitj kom att flytta runt till olika strategiska platser vid Dnipro under de kommande århundraden, men den utgjorde alltid de zaporogiska kosackernas fasta punkt.9
De zaporogiska kosackerna växte sig allt starkare och kunde under ett drygt halvsekel i slutet av 1600-talet skapa en självständig stat med en egen regent, hetman (ursprungligen från tyska Hauptmann ’kapten’).10 Denna säregna statsbildning har gått till historien som Kosackstaten, Hetmanatet eller Hetmanstaten. För svenska läsare är den mest kände hetmanen utan tvekan Karl XII allierade Ivan Mazepa (1639–1709) som också blev det självständiga Ukrainas siste ledare på över tvåhundra år.
Medan kosackernas krig till lands torde vara ganska kända för den militärhistoriskt intresserade, är deras sjöexpeditioner mindre välbekanta.11 Kosackernas närvaro i Svarta havsområdet är, i ukrainsk historieskrivning, föremål för ganska okritisk entusiasm, medan den i turkisk historia sällan berörs.12
Kosackernas expeditioner företogs ombord på fartyg av en typ som kallas tjajka ’mås’. Tjajkan var omkring 20 meter lång, hade en besättning på ca 50 man och kunde vara bestyckad med upp till sex lätta kanoner. Dessa fartyg var alltså förhållandevis små, men de var lätta att manövrera och hävdade sig väl i strid mot galärer, en fartygstyp som var vanlig i medelhavsländernas flottor, däribland den osmanska.
Kosackernas sjöfärder utgick från Sitj, i vars kringliggande områden besättningarna rekryterades. Varje man ansvarade för sin egen utrustning, som i idealfallet bestod av en sabel, två musköter, sex pund krut och en motsvarande mängd kulor och skrot. Utgångspunkten innebar att flottan, som kunde uppgå till 100 fartyg, först fick lov att ta sig ut från Dnipros mynning innan man kom ut på öppet hav.
Svarta havet var vid början av 1600-talet praktiskt taget ett osmanskt innanhav och på turkisk sida var man dåligt förberedda på angrepp från havet. Trots att turkarna efter förmåga försökte spärra Dnipros utlopp kom kosackflottan oftast förbi och kunde bege sig i väg för att härja så långt bort som Trabzon på Anatoliens norra kust, Varna i dagens Bulgarien och Konstantinopel, dagens Istanbul, det osmanska rikets huvudstad. Utländska diplomater vid sultanens hov vittnade om kosackernas rykte och om de stora svårigheter som turkarna hade att uppbåda motstånd mot dem.13 Sjöexpeditioner förekom i stort sett årligen från slutet av 1500-talet, men särskilt bemärkta är 1615 och 1624 års operationer.
Den första företogs under hetman Petro Konasjevytj-Sahajdatjnyj (ca 1582–1622), annars känd som en god militär organisatör och en av befälhavarna i det väldiga slaget vid Chotyn (Chocim, Hotin), 1621. Kosackerna lyckades besätta och bränna ned förstaden Scutari (turkiska Üsküdar), på den anatoliska sidan av Bosporen, och två andra, mindre hamnar. När kosackerna drog sig tillbaka sände sultan Ahmed I (1590–1617) en flotta efter dem, som hann i kapp dem i höjd med Donaudeltat. Denna turkiska flotta blev dock besegrad, ett öde som även drabbade den straffexpedition som skickades ut året därpå.
År 1624 organiserades en ny expedition, denna gång av hetman Mychajlo Dorosjenko (död 1628). Just denna sommar var den osmanska svartahavsflottan upptagen med att härja Krimhalvön, för att sätta sig i respekt hos sina allierade, Krimtatarerna. Kosackerna passade då på att skicka ut en expedition bestående av uppemot 150 fartyg. Flottan härjade på bägge sidor om Bosporen och expeditionen slutade med att kosackerna lyckades besegra en turkisk flotta som omfattade 25 galärer och 300 mindre båtar.
Sitj-skyttarna (1914–1918)
I början av 1900-talet existerade ingen ukrainsk stat. Det spirande nationella medvetandet hölls levande i föreningar, ofta i stark motvind. Stormakternas delningar av Polen under slutet av 1700-talet medförde att det under perioden fram till första världskriget kom att leva ukrainare i två av Europas stora imperier: Ryssland och Österrike-Ungern. När kriget bröt ut i augusti 1914 tjänstgjorde ukrainare således på bägge sidor i konflikten. Trots att två århundraden hade förflutit sedan den ukrainska självständighetsperioden i början av 1700-talet, levde fortfarande minnet av kosackerna och deras flodfästning Sitj.
Det enda helt ukrainska förbandet på centralmakternas sida fick därför namnet de Ukrainska Sitj-skyttarna (Ukrajinski sitjovi striltsi). Förbundet sattes upp av Högsta ukrainska rådet i Lviv, en samarbetsorganisation bestående av de tre största ukrainska politiska partierna i det österrikiska Galicien: det Nationaldemokratiska, det Radikala och det Socialdemokratiska partiet.
Styrkemässigt bestod förbandet av 2 500 rekryter. Några kompanier skickades redan efter ett par veckors träning till fronten mot Ryssland i Karpaterna. Sitj-skyttarna kom att underställas den 55:e infanterivisionen (55. ITD) och växte i storlek upp till 5000 man. Efter mindre än ett år, i augusti 1915, ombildades styrkan till ett reguljärt regemente i den kejserliga och kungliga armén med den tyska beteckningen K.k. Ukrain. Freiwilliges Ssitsch Schützenregiment.14
Betydelsen hos Sitj-skyttarna – eller Ukrainska legionen som de också kallas – låg trots stridsinsatserna inte främst på det militära planet, utan på det politiska. Förbandet blev en nationell symbol och en motpol mot den ryskvänliga panslavismen som predikade samhörighet mellan alla slavisktalande folk. Något helukrainskt förband liknande Sitj-skyttarna fanns nämligen inte på den ryska sidan i kriget. Det var först efter februarirevolutionen 1917 som ukrainska soldater i den ryska armén började organisera sig i egna nationella grupperingar. Det som hade varit den tsarryska armén föll gradvis sönder och i maj-juni 1917 hölls två konferenser i Kyiv, som lade grunden för en Allmän ukrainsk militärkommitté som ansåg sig representera alla ukrainska soldater och ukrainska militära organisationer.15
Under sensommaren 1917 ”ukrainiserades” den före detta 34:e ryska armékåren som stod under befäl av den högadlige och ukrainskättade generallöjtnanten Pavlo Skoropadskyj (1873–1945), som sedermera, under en kort tid, skulle bli Ukrainas styresman. Detta skedde på initiativ uppifrån. Den ryske befälhavaren på frontavsnittet, generalen Lavr Kornilov (1870–1918), ansåg att truppernas moral skulle stärkas om de organiserades efter nationalitet. Ukrainiseringen innebar att ryska soldater och officerare ersattes av ukrainare och förbandet fick namnet 1:a ukrainska divisionen. Dess existens blev dock kortvarig och divisionen upplöstes redan efter sex månader i inbördeskrigets politiska och militära kaos.
Vad hände då med de ursprungliga Sitj-skyttarna? Förbandet bestod under hela första världskriget, deltog i striderna på östfronten och led tidvis svåra förluster. Särskilt illa åtgånget blev det under sommaren 1917 och reducerades till en enda bataljon. Efter Centralmakternas kapitulation kom förbandet att ingå i olika konstellationer i västra Ukraina, innan det slutligen tvangs att kapitulera i början av maj 1920, efter att ha blivit omringat av polska styrkor.
Den 44 divisionen vid Raatevägen (december 1939–januari 1940)
Som ett blodigt efterspel till första världskriget drogs Ukraina in i ett flerårigt krig mellan rivaliserande grupper. Medan Finland, de baltiska staterna och Polen lyckades uppnå självständighet, hamnade Ukraina, efter en kort och tumultartad period av oberoende, åter under rysk dominans. Landet kom att ingå i Sovjetunionen, som bildades den 30 december 1922.
För Ukrainas vidkommande innebar 1920-talet en uppblomstring för ukrainskt språk och kultur efter århundraden av förtryck, men denna period avlöstes efter mindre än tio år av hårdnande villkor. Redan i mars–april 1930 hölls en första skådeprocess mot ukrainska intellektuella, teologer och författare. Den samtidigt pågående tvångskollektiviseringen av jordbruket framkallade 1932–1933 en förödande svältkatastrof (Holodomor) som ledde till nästan fyra miljoner ukrainares död. Under slutet av årtiondet pågick Stalins politiska terror. Utrensningarna drabbade också krigsmakten, Röda armén. Under åren 1937 och 1938 utrensades uppemot 35 000 befäl.16 De utrensade ersattes av ”politiskt pålitligt” folk som plötsligt gjorde blixtsnabba karriärer. Till de senare hörde en av huvudpersonerna i det drama som ska skisseras nedan: den sovjetiske divisionschefen Aleksej Vinogradov. Ännu halvtannat år före vinterkriget var han fortfarande äldre löjtnant.17
Det var således en numerärt överlägsen, men ur ledningssynpunkt kraftigt försvagad, sovjetisk armé som överföll Finland den 30 november 1939. Anfallet väckte berättigad vrede i stora delar av världen.
Mot Finlands försvarare ställdes fyra sovjetiska arméer: den 7:e, 8:e, 9:e och 14:e. Av dessa är den 9:e armén av största intresse för oss. Denna bestod av fyra skyttedivisioner: den 44:e, 54:e, 122:a och 163:e. Den 9:e armén skulle enligt de sovjetiska planerna klippa av Finland på mitten i höjd med Uleåborg med målet att skära av Finland från Sverige. Denna operation, som förknippas med orterna Suomussalmi och Raate, slutade med en förkrossande finsk seger och två i det närmaste utraderade sovjetiska divisioner: de 163:e och 44:e skyttedivisionerna
Trots att den 44:e divisionen i många källor benämns ”sovjetisk” eller ”rysk”, bemannades den i huvudsak av ukrainare. Sammanlagt deltog över 40 000 ukrainare på olika håll i Vinterkriget.18 Förbandet hade ursprungligen satts upp i september 1918 under namnet 1:a upprorsdivisionen. Vid krigsutbrottet bar divisionen det något otympliga namnet 44:e kievska skyttedivisionen med röda stjärnans orden, uppkallad efter N. A. Sjtjors.19
Den 44:e divisionen skickades för att undsätta den 163:e, som hade blivit kringränd av finländarna vid Suomussalmi. Räddarna hamnade emellertid i en lika svår situation. Mellan den 4 och 8 januari 1940 splittrade finländarna upp den 44:e divisionen i mindre bitar som därefter kunde nedkämpas. Radiosambandet med staben för 9:e armén bröts den 6 januari och därefter följde kaosartade försök till reträtt som ledde till mycket svåra förluster. Striderna längs Raatevägen blev förödande för den ukrainska divisionen. Av de 40 000 ukrainare som deltog i vinterkriget stupade omkring 27 000.20 Hur dessa förluster var fördelade verkar det dock råda delade meningar om. Författarna till verket Finland i Krig menar att Röda armén vid Raatevägen förlorade 17 500 man, eller 70% av 44:e divisionens styrka. Därtill hamnade 1 500 man i krigsfångenskap.21 Medan moderna arbeten författade av ukrainska och finländska författare anger höga förlustsiffror, tonas förlusterna ner radikalt av skribenter med annan bakgrund. Andra arbeten, som stödjer sig på sovjetiska källor, anger de totala förlusterna till omkring 4 700 man för första veckan i januari 1940.22
Den finske historikern Pasi Tuunainen har studerat tolv intervjuer som gjordes 1993 med överlevande ukrainska veteraner från striderna längs Raatevägen. Därtill har han studerat åtta förhörsprotokoll med krigsfångar. Enligt Tuunainen nämner veteranerna den extrema kylan och den dåliga tillgången på livsmedel, men de verkar ha haft mycket begränsad kännedom om var de befann sig. Vissa sade i intervjuerna att de hade slagits på Karelska näset. Tuunainen menar att veteranernas minnen kan ha förvrängts på grund av den långa tid som hade gått, men det står också klart att soldater i Röda armén hade mycket begränsad tillgång till information.23 Enligt andra intervjuer ska de ukrainska krigsfångar som finländarna skickade tillbaka ha blivit avrättade vid återkomsten till Sovjetunionen.24
Chefen för 44:e divisionen var Aleksej Vinogradov med graden kombrig (jämförbar med generalmajor). Tillsammans med sin stabschef, överste Volkov, och den politiske officeren Pachomenko, fick Vinogradov bära skulden för katastrofen. De tre officerarna dömdes till döden av en tribunal och avrättades redan den 11 januari 1940.
Källor
[1] Se till exempel Andreas Kappeler. Ungleiche Brüder: Russen und Ukrainer vom Mittelalter bis zur Gegenwart, 4. Auflage.München: C. H. Beck, 2022, 26–34.
[2] Decolonization. Selected articles published in the aftermath of Russia’s invasion of Ukraine. http://www. https://ui.org.ua/en/sectors-en/decolonization-selected-articles-published-in-the-aftermath-of-russias-invasion-of-ukraine/ (besökt 2023-01-04). Som ett synligt tecken på att Ukrainas historia tillhör ukrainarna, används i denna artikel genomgående ukrainska namnformer. Således Kyiv snarare än Kiev, Donbas med ett ”s” i stället för två och Dnipro i stället för Dnjepr.
[3] Sergei R. Tokhtas’ev. Cimmerians. Encyclopædia Iranica, V/6: 563–567. http://www.iranicaonline.org/articles/cimmerians-nomads (besökt 27 december 2022).
[4] Homeros. Odysséen (öv. Erland Lagerlöf), elfte sången. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1986, 126.
[5] Simon Franklin & Jonathan Shepard. The Emergence of Rus.London and New York: Longman, 1996; Serhii Plokhy. The Gates of Europe: A History of Ukraine, revised edition. New York: Basic Books, 2021, 41.
[6] Paul Robert Magocsi. A History of Ukraine.Seattle: University of Washington Press, 1996, 105–107.
[7] Roman Hautala. Russian Chronicles on the Submission of the Kievan Rus’ to the Mongol Empire I. Zolotoordynskoe obozrenie,1/2013, 207–221.
[8] Max Vasmer. Russisches etymologisches Wörterbuch, Erster Band: A–K. Heidelberg: Carl Winter, 1953, 502.
[9] Ferhad Turanlı. Development of the Ukrainian Cossacks and Activities of Dmytro Vyshnevetsky According to the Data from Turkish Written Sources and Historiography. Akademik İncelemeler Dergisi 12:1 (2017), 59–81.
[10] Vasmer. Russ. Etym. Wörterbuch, 266.
[11] O. I. Hurzjij & T. V. Tjuchlib. Istorija kozatstva: derzjava – vijs’ko – bytvy. Kyjiv: Arij, 2015, 35–39.
[12] Viktor Ostapchuk. The Human Landscape of the Ottoman Black Sea in the Face of the Cossack Naval Raids. Oriente Moderno 1 (2001), 24.
[13] Plokhy, The Gates of Europe, 81.
[14] Wolfdieter Bihl. Beiträge zur Ukraine-Politik Österreich-Ungarns 1918. Jahrbücher für Geschichte Osteuropas, Neue Folge, Bd. 14, H. 1, 1966, 51–62.
[15] Guido Hausmann. The Ukrainian Moment of World War I. Small Nations and Colonial Peripheries in World War I, utg. Gearóid Barry, Enrico Dal Lago & Róisín Healy. Leiden: Brill, 2016, 177–190.
[16] Peter Whitewood. The Red Army and the Great Terror: Stalin’s Purge of the Soviet Military. University Press of Kansas, 2015, 1.
[17] Teemu Keskisarja. Döden vid Raatevägen: Finska vinterkrigets mest mytomspunna slag. Stockholm: Lind & Co., 2017, 163.
[18] Vitalij Tjornyj. Dosvid Finljandii pid tjas zymovoji vijny 1939–1940 rr.: vysnovky dlja Ukrajiny. Social Development and Security, 3/2019, 45.
[19] Mykola Sjtojrs (ry. Nikolaj Sjtjors, 1895–1919) var en ung kommunist som under en kort tid hade varit divisionschef. Han var en av de många rekordunga befälhavare som framträdde i slutet av första världskriget. Innan han i slutet av augusti 1919 stupade, eller blev undanröjd (omständigheterna har trots utredningar aldrig kunnat klarläggas), hann han också med att vara borgmästare i Kyiv i ett halvår. Eftersom Sjtjors hade stupat så tidigt var han, i det stalinistiska tänkesättet, politiskt ofarlig och kunde bli föremål för hyllningar. Följaktligen regisserade den ukrainske filmskaparen Oleksandr Dovzjenko år 1939 en långfilm med Sjtjors som tema och med Jevgenij Samojlov i huvudrollen. Denna sedermera prisbelönta film finns tillgänglig på Youtube för den som så önskar (sök på Dovzhenko Shchors).
[20] Tjornyj, Dosvid Finljandii, 45.
[21] Börje Backström & Henrik Ekberg, utg. Finland i krig, del 1 1939-1940. 2. rev. uppl. Helsingfors: Schildt; 2001, 116.
[22] Carl van Dyke. The Soviet invasion of Finland, 1939-40. London: Frank Cass; 1997, 88; Bair Irincheev. War of the White Death: Finland Against the Soviet Union, 1939-40. Barnsley: Pen & Sword Books Limited, 2011. ProQuest Ebook Central, 131. https://ebookcentral.proquest.com/lib/gu/detail.action?docID=6032572 (besökt 2023-01-23).
[23] Pasi Tuunainen. Raaten tien taistelu ukrainalaisveteraanien kokemana. Talvisota kokemuksena, utg. av Kari Alenius och Olavi K. Fält. Rovaniemi: Pohjois-suomen historiallinen yhdistys, 2011, 227–243.
[24] Ulla Jordan. The Battle of Raate Road – January 1940. https://ullajordan.wordpress.com/2020/01/05/the-battle-of-raate-road-january-1940-3/ (besökt 2022-12-28).