Tack vare den förestående Eurovisionsschlagerfestivalen i Baku har Azerbajdzjan hamnat i rampljuset. Många azerier är stolta och gläder sig åt det, andra – t.ex. de som vräkts från sina hem för att lämna plats åt det nya konsertpalatset – är bittra och bedrövade. Azeriska människorättsaktivister fruktar i allmänhet att sångtävlingen blir en propagandaseger för regimen i Baku, andra hoppas att den kommer att ge omvärlden tillfälle att upptäcka den azerbajdzjanska regimens verkliga natur.
Makthavarna i Baku talar gärna om demokrati och om sin önskan att närma sig Väst, men de saknar i själva verket politisk vilja att förverkliga sina löften. Avståndet mellan retorik och verklighet är stort: Potiomkinkulisser förevisas och skendemokrati råder. Låt mig anföra ett enda exempel. Den azeriska ombudsmannens verksamhet har beskrivits på följande träffande sätt: ”Ombudsmannen i Azerbajdzjan är inte oberoende av staten utan tjänar snarare som ett redskap för myndigheterna att kontrollera och manipulera olika demokratiska initiativ.”
Sedan Ilham Älijev efterträdde sin far, Hejdar Älijev, på presidentposten år 2003 har läget när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter ständigt försämrats. Ifjol hamnade Azerbajdzjan på 162:a plats av 179 på det pressfrihetsindex som Reportrar utan Gränser sammanställer, i samma kategori som Burma, Saudiarabien, Uzbekistan och Vitryssland. På Transparency Internationals korruptionsindex kom Azerbajdzjan förra året 143:e plats av 182, en plats som delades med Nigeria, Ryssland och Vitryssland. Economist Intelligence Unit (EIU) delar in länder i fullkomliga demokratier, bristfälliga demokratier, blandregimer och auktoritära regimer. Enligt EIU:s demokratiindex för 2011 återfanns Azerbajdzjan bland de auktoritära regimerna, på 140:e plats av 167, i samma kategori som Kina och Vitryssland. Freedom House delar in de auktoritära regimerna i halvauktoritära resp. befästa auktoritära regimer. Azerbajdzjan klassades ifjol i den senare kategorin, tillsammans med alla de centralasiatiska staterna samt Ryssland och Vitryssland, därför att grundläggande politiska rättigheter och medborgerliga friheter saknas i landet.
Ilham Älijev har förvandlat mitt land till en ”politisk öken”, skrev den azeriske dissidenten Fatullajev för något år sedan. En annan azerisk intellektuell menade att i och med att begränsningen av ämbetsutövningen för presidenten till två perioder avskaffades 2009 så ”börjar den auktoritära regimen förvandlas till en diktatur”. Inte till proletariatets diktatur som i Sovjetunionen, förvisso, utan till klan- eller maffiaväldets diktatur. Men många drag i dagens Azerbajdzjan påminner om Sovjetunionen: personkulten kring ledaren, dagens och gårdagens, enpartistaten (oppositionspartierna tvingas föra en tynande tillvaro), förföljelsen av oliktänkande, bristen på yttrande- och församlingsfrihet m.m. Är landet på väg ”back in the USSR”? Vissa hävdar att det redan är ännu värre: ”Så här hopplöst har det aldrig varit tidigare”, skrev en azerisk människorättsaktivist häromdagen.
Andra bedömare i Baku hyser ändå visst hopp. Den azeriske statsvetaren Rasim Agajev menar sålunda att ”Afrika befinner sig i ett bedrövligt läge, och i ett liknande tillstånd befinner sig länderna i forna Sovjetunionen. På bägge dessa kontinenter lever lurade folk … Under de närmaste åren kommer vi att få bevittna samma förändringar som nu försiggår i Mellanöstern … Alla länder i forna Sovjetunionen är nu mogna för nya demokratiska förändringar … Revolutionerna håller på att mogna i våra samhällen.”
Det hävdas ofta att Vitryssland är Europas sista diktatur. Men varför glöms Azerbajdzjan så lätt bort? Svaret är enkelt: Väst behöver ha tillgång till Azerbajdzjans olje- och gasresurser och vågar därför inte stöta sig med regimen. Inte ens Europarådet, i vilket Azerbajdzjan varit medlem i över 10 år, har vidtagit några kraftfulla åtgärder mot landets makthavare för uppenbart valfusk och alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vissa politiker i Väst uppträder snarast som lobbyister för regimen i Baku – och misstänks ibland för att vara betalda av regimen. Är det ett värdigt förhållningssätt? Kan Eurovisionsschlagerfestivalen i Baku bli en väckarklocka för oss i Väst så att vi börjar engagera oss även mot förtrycket i Azerbajdzjan?