Skogen i Ryssland har plötsligt kommit i blickpunkten. Sveriges Televisions gransning av en avverkning i ryska Karelen lämnar jag därhän – den diskussionen sköts bättre av andra. Men reportaget ger anledning till en reflektion: Varför avverkar man fortfarande gammelskog i Ryssland?
Kartan
Men det som är mest intressant på kartan är det ljusblåa bälte av blandskog, björk och asp som löper som en kil från europeiska Ryssland bort mot Bajkalsjön längs transsibiriska järnvägen. Här har Ryssland under decennier avverkat skog i stor skala och det är här vi måste söka svaret på frågan varför Ryssland fortsätter att avverka gammelskog.
Den kritiska frågan är denna: hur är det med återväxten?
Mycket talar för att den är långsam, i alla fall av den typ av skogsråvara som skogsindustrin efterfrågar. Det blåa bältet representerar nämligen skog som till största delen är spontant återvuxen, det vill säga har vuxit tillbaka som den vill efter en störning och därför har stora inslag av pionjärträden björk och asp. Så småningon kommer barrskogen tillbaka men det tar lång tid, många decennier eller mera. Under tiden måste skogsindustrin hämta sin råvara någon annanstans – med andra ord i gammelskogen.
Kartan är baserad på satellitbilder och är mycket generaliserad. Säkert finns det växtliga och täta blandskogar här och där i det blå bältet. Ändå ger den en klar antydan om att Ryssland har ett gigantiskt strukturproblem i sina skogar. De mest välbelägna och produktiva markerna är glesa på avverkningsmogen barrskog. I stället tycks här finnas ett ofantligt uppdämt behov av skogsvård.
Men Ryssland har ju så mycket skog. Då är det väl inte något problem?
Jo, ett problem är det och det av flera skäl. Dels är gammelskogen norrut som regel mindre attraktiv för skogsindustrin. Träden är mindre, växer med större luckor, är belägna längre bort från från industrierna och tar längre tid på sig för att växa tillbaka. Dels har världen börjat tappa sin förståelse för urskogsavverkning. Den som vill bli miljöcertifierad bör inte bygga sin virkesförsörjning på urskogsavverkning och även klimatskäl talar för att man bör låta urskogarna stå kvar. Dels är orörda skogslandskap en global tillgång som är på väg att försvinna. Genuin orördhet går inte att återskapa genom skogsskötsel – det gäller att hushålla med de urskogar vi har kvar.
Men problemet är större än så. Stora delar av Rysslands skogar ligger så långt borta från befolkade trakter att de inte är tillgängliga för skogsindustrin. De ofärgade områdena på kartan ovan ligger långt borta från närmaste fabrik, virkesterminal, hamn, etc (mer än 20 mil) och dessutom långt från närmsta väg (mer än 2 mil). Och de färgade områdena domineras alltså av skog som redan är avverkad.
Krasst och förenklat kan man säga att Ryssland använder sin bästa skogsmark – där produktiviteten är högst, vägnätet bäst, fabrikerna närmast – till att producera fel gröda. För att kompensera detta tvingas avverkningarna längre och längre ut i marginalen, in i kvarvarande gammelskogar.
Här ligger själva knuten i den ryska skogspolitiken. Är detta verkligen hållbart?
Sverige hade en gång ett liknande problem. I mitten av förra seklet, efter decennier av plockhuggning, var Norrlands forna urskogar uthuggna. De värdefulla träden var borta och återväxten skral. Officiellt klassificerades skogen som tras- och restskog, i skogliga kretsar talades det om gröna lögner. De stora skogsbolagen med Domänverket i spetsen inledde då ett gigantiskt restaureringsprogram som pågick i decennier med startskottet i Domänchefen Erik W. Höjers bekanta Cirkulärskrivelse nr. 1/1950. Oväxtliga, lågbestockade naturskogsrester ersattes systematiskt med med odlad skog i enlighet med då rådande värderingar och bästa kunskap. Idag kan insatserna te sig som fyrkantiga och utan tvekan gick naturvärden förlorade, men en växtlig skog blev trots allt resultatet.
Sverige hade inget val eftersom gammelskogarna var borta. Ryssland, däremot, har gott om gammelskog kvar och har därför rådrum. Man kan fortsätta att driva avverkningsfronten norrut i ytterligare ett decennium eller två, eller man kan ta tag problemet nu och börja omstrukturera sitt skogskapital. En rimlig politik måste antagligen kombinera båda alternativen eftersom det tar lång tid för den oskötta skogen att reagera.
Den europeiska utvecklingsbanken EBRD påpekade nyligen att 30 år har gått sedan Ryssland fick sin senaste nya massafabrik. Det skall bli spännande att se om någon vågar investera i en ny massafabrik (en investering på mer än 2 miljarder dollar) och var den i så fall hamnar. Mycket talar för att gammelskogen får fortsätta att lida för att en extensiv skogskötsel inte sörjer för en tillräcklig återväxt på redan avverkade marker.
Källor:
Bartalev S.A., D.V. Ershov, A.S. Isaev, P.V. Potapov, S.A. Turubanova, and A.Yu. Yaroshenko. 2004. Russia’s Forests – Dominating Forest Types and Their Canopy Density. Moscow, Greenpeace Russia and RAS Centre for Forest Ecology and Productivity
Yaroshenko A., P. Potapov, and S. Turubanova. 2005. A spatial approach for mapping logging intensity in “accessible forests”. Identification of “hot spot areas” of forest cover changes in boreal Eurasia, Luxembourg: Office for official publications of European Communities, pp 45-50.