Putin – än sen?

Den som har svårt att tåla Rysslands blivande president Vladimir Vladimirovitj Putin fick full valuta för pengarna på Utrikespolitiska institutet i förra veckan. Det var författaren Masha Gessen, som till publikens förtjusning levererade en utstuderad demonbild av den nygamle presidenten. Nu ska jag inte ägna det här utrymmet till att polemisera med den bilden, utan i stället ta fasta på hennes tvärsäkra förutsägelse att Putin är borta från makten om två år.

Först kan det vara värt att gå tillbaka till det tidiga 90-talets Rysslandsdebatt i Sverige – kampen mellan Åslunditer och Hedlunditer. Idag kan vi konstatera att ingen av dem hade rätt. Marknadsliberalism födde inte ett demokratiskt och välmående Ryssland (Åslundismen), men Ryssland föll inte heller som en hjälplös dinosaurie ner i en ekonomisk och politisk avgrund med massflykt och misär som följd (Hedlundismen). Jag drar mig i stället till minnes ett samtal jag hade med dåvarande ”privatiseringsminister” Anatolij Tjubajs, som i efterhand klingar profetiskt. Han predikade då med emfas att vad Ryssland behövde – och det snabbt – var en ansvarstagande medelklass.

Tjubajs visste – det många historiker påpekat – att Ryssland aldrig hade genomgått den ”borgerliga revolution” som skapat Västeuropas demokratier och så småningom välfärdssamhällen. Han visste också att det var okänd mark att försöka stöpa om hårt medfarna sovjetmedborgare till småborgare av västeuropeiskt snitt, men som alla dåtidens ryska ledare var han otålig. Voucher-reformen som skulle göra var och varannan ryss till ”ägare” var det mest drastiska försöket. Det drunknade i galopperande inflation, okunskap och framför allt – ett samhälle utan vana att handskas med så enkla civilrättsliga begrepp som ägande, fast egendom, avtal, revision, konkurs osv. Det var inte ondska eller girighet som födde den ryska oligarkin, det var inte heller bristen på vilja att upprätta ett rättssamhälle. Det var den bristande efterfrågan på ett rättssamhälle från en obefintlig medelklass.

Till framgångarna under Putins tid vid makten hör en omfattande uppryckning av civilrätten. Åtminstone på papperet. Den som idag efterfrågar spelregler för det ekonomiska umgänget mellan individer eller juridiska personer hittar dem på alla områden som krävs i ett marknadsekonomiskt system av västerländskt snitt. Ryssland är – äntligen – medlem av WTO. Putin själv ser sig som en 2000-talets Pjotr Stolypin, en inte helt orimlig jämförelse med tanke på att de båda genomfört reformer på ett odemokratiskt sätt i tron att de därmed stärkte sitt fosterland.

Men frågan är hur långt parallellen kan dras. Stolypin mördades 1911 efter en ganska kort tid vid makten utan att ha fått uppleva framväxten av en riktig medelklass. Kort efter hans död ändrades Rysslands väg av världskrig, tsardömets fall och bolsjevismens seger. Är skillnaden den att Putin faktiskt varit med om att skapa denna ryska medelklass och att den nu kräver att också spelreglerna tillämpas i verkligheten?

Jag hade förmånen att vara i Moskva i december och träffa ett antal av organisatörerna bakom de stora, fredliga demonstrationerna mot fusket i det nyss avslutade dumavalet. Påfallande är hur oideologiskt de argumenterar. För att vara barrikadkämpar är de ovanligt resonerande och pragmatiska. Utan den normala ryska maximalismen och förkärleken att driva teser till sin yttersta spets. Förutom att snarast göra sig av med Putin verkar den minsta gemensamma politiska nämnaren vara ”att skapa ett civiliserat samhälle”. Frasen återkommer ofta och klingar väldigt mycket medelklass.

Det tycks vara ett faktum att denna medelklass åtminstone uppnått en kritisk massa stor nog för att samla stora, spontana demonstrationer för detta ”civiliserade samhälle”. Men räcker det för att fånga landet och befria det från dess korrupta ledarskikt? Eftersom det inte kommer att hållas något presidentval förrän 2018, är utmaningen att övertyga den ryska makteliten om att det är i dess eget intresse att dumpa Vladimir Vladimirovitj i förtid.

Denna anonyma maktelit som hittills stött Putin har av olika bedömare beskrivits som en normalstor fotbollsstadion (25-30 000 personer) som tillsammans representerar ekonomiska intressen, regionala intressen, byråkratin och olika andra maktsfärer som militären och säkerhetsapparaten. De senare utgör en högljudd hejaklack kallad ”siloviki”, som sätter landets militära styrka och stormaktsambitioner i första rummet. På läktaren mittemot står ”tsiviliki” – civilisterna, som ser en ekonomisk och politisk modernisering som sitt främsta mål för Rysslands framtid. Under de senaste sex åren har maktbalansen mellan de två grupperna bestått i att siloviki haft en stark premiärminister (Putin) och tsiviliki en svag president (Medvedev).

Ska man vända på kuttingen måste alltså en försvagad president (Putin) förses med en ny, stark premiärminister (inte Medvedev). Det är så man ska förstå Masha Gessens resonemang om att den lämpligaste personen att leda landet från Putin till ”ett civiliserat samhälle” är Aleksej Kudrin, den allmänt hyllade f d finansministern som gjorde ett spektakulärt avhopp under hösten (”Jag vägrar att sitta i en regering ledd av Medvedev…”) och sen försiktigt sällade sig till medelklassupproret.

Enligt en av de oppositionella ledare jag träffade i december är Putins grepp om makteliten inte på något sätt absolut. Hon hävdade att kanske 20 % av denna fotbollsstadion är lojala anhängare till den nygamle presidenten. De andra 80 % är beredda att stödja en annan, om de känner att det är i deras eget intresse. Putins framgångsrecept i politiken har ju varit att se till att det inte finns några andra alternativ än han själv. Och makteliten består inte av chanstagare – många har anammat den bild av rysk ”stabilitet” som Putin gjort till sitt mantra.

Steg ett i den ryska borgerliga revolutionen är alltså att inom två år se till att Medvedev blir fockad som premiärminister och ersatt av en reformvänlig regering under Kudrin, som i sin tur tvingar Putin att gå i ”förtidspension”. Större mirakel har naturligtvis inträffat i världshistorien, men det vill sannolikt till att Putin endera gör bort sig i stor skala, eller att hans kära säkerhetstjänst får skäl att vända sig mot honom.

Och ett skifte i makttoppen är inte detsamma som att vinna landet. Den nya, kaxiga medelklassen är inte en majoritet av Rysslands befolkning, I politiska termer måste den också övertyga en betydande del av det ryska folket att det är i deras intresse att sträva efter samma politiska mål. Det civiliserade samhället måste få ett politiskt innehåll, som kan samla ett flertal. Kan det göras på två år? Tillåt mig tvivla.

Det som det elitära Ryssland saknat mest av allt sen det kastade av sig det sovjetiska oket är ett civilsamhälle, gräsrotsrörelser med kraft att påverka utvecklingen underifrån. Idag finns nog insikten om detta hos den utomparlamentariska oppositionens ledare och kanske också förmågan att få igång en sådan process. Att organisera, att tvinga fram en öppnare samhällsdebatt. Men finns tiden, tålamodet att göra det så att övergången från Putin till något mer ”civiliserat” kan ske under ordnade former? Tillåt mig tvivla en gång till.

En som inte trodde det var journalisten Anna Politkovskaja. Hennes slutord i Marina Goldovskajas dokumentärfilm ”Frihetens bittra smak” är:
– Revolutionen i Ryssland kommer inte att bli vacker. Om den överhuvudtaget kommer.
Hon fick förstås aldrig uppleva den nya protestvågen, men kvar står att risken är uppenbar att den hårda kärnan av makthavare kring Putin klamrar sig kvar vid makten med de brutala metoder, som de är fullt kapabla att sätta i verket.

Jag vill gärna hoppas att Politkovskaja har fel och Gessen rätt. Återkommer gärna med ett nytt inlägg två år från idag.