VART GÅR RYSSLAND ?
– en fråga som man då och då hör eller ställer sig.
Helmi Jönestam har kommit med en bok som ger underlag för en mer nyanserad diskussion: I Tjeboksary har träden vita strumpor (Aliberta 2011).
Det är en opretentiös redogörelse för några vistelser med undervisningsuppdrag som författaren gjort i Tjuvasjiens huvudstad Tjeboksary under åren 2007-10.
Helmi Jönestam står i ett särskilt förhållande till Ryssland. Det var där hon föddes 1940, som ingermanländare, i en by c:a 5 mil söder om Leningrad. Under andra världskriget evakuerades ingermanländarna till Finland, varifrån många av dem efter krigsslutet 1945 valde att inte återvända till Sovjet. Helmis familj flydde med tre av barnen över Torneälvens is till Sverige – den äldsta, nioåriga dottern följde med fastrarna tillbaka till Sovjet. Kontakten med dem kunde återupptas först efter Stalins död. Fadern vågade aldrig resa tillbaka, men Helmi skickades på en turistresa till Leningrad 1959, och återsåg sin syster efter femton år.
Hennes bok redovisar ett sökande, kanske delvis efter sin identitet. Uppvuxen i Sverige sedan fyraårsåldern har hon genom egna och familjens erfarenheter anknytning till tre skilda kulturområden.
Efter pensionen från Komvux och olika folkhögskolor började hon systematiskt lära sig ryska. Ädelfors folkhögskola i Småland har som metod att efter några inledande veckor skicka sina elever i ryska till Ryssland – till Tjuvasjien. Så hamnade Helmi i Tjeboksary, där hon senare anställdes som tillfällig lärare i svenska och engelska vid två universitet.
Under åren har en känsla av samhörighet med Sovjetstaten – i historiskt och socialt perspektiv – trots allt utvecklats hos Helmi. Medvetandet om att det var där hon föddes, intrycken från upprepade besök under 60-, 70- och 80-åren hos systern i Leningrad har bidragit.
I Tjeboksary fortsätter hennes undersökning. Intrycken är kluvna – både från det samhälle hon möter och i egna attityder. Såväl Ryssland som Helmi visar två ansikten. Helmi känner sig som svensk medborgare, som solidarisk företrädare för vår västvärld. Hon upprörs av mycket som hon iakttar i det ryska: den auktoritära andan, märkbar också inom undervisningen. Eleverna förutsätts inse sin fullständiga avsaknad av kunskap, godta lärarens ord utan invändningar. De får resa sig upp då läraren kommer in i rummet, stå upp medan de svarar på lärarens frågor, i övrigt hålla sig tysta. Som hos oss för några generationer sedan. Enligt instruktioner till lärarna bör eleverna inse att all kunskap sitter hos läraren. Kurserna förefaller inte att ändras mycket år från år. Helmi konstaterar en fixering vid betyg. En stagnation i tänkesätten. Något kvarstående från Brezjnev-tiden.
Hon konstaterar att lärarnas löner – liksom läkarnas – är mycket låga. En nyutexaminerad lärare i Tjuvasjien kan under de första åren knappt livnära sig på sin lön.
Men människorna väcker Helmis beundran. Hennes kolleger är tillmötesgående och hjälpsamma i den många gånger påfrestande vardagen. De visar hur hon ska täta sina fönster med klisterremsor och vadd inför vintern, skaffar henne husgeråd, tar med henne till marknadsplatser… är beredda till vänskap, frågar ut henne om förhållanden i Sverige.
Och studenterna är öppna, vetgiriga och flitiga. På dem liksom på deras lärare är kraven hårda. De lever under stress. Om de inte tillhör den absoluta betygseliten – eller har bakom sig en uppväxt på barnhem – måste de själva, eller deras föräldrar, betala för undervisningen . Trots allt ser de ljust på sin framtid, har en nyfikenhet på världen utanför Rysslands gränser, hoppas kunna göra resor utomlands. De litar på Putin, som de uppfattar som den som bragt ordning i kaos efter Sovjetunionens fall.
Tjuvasjien är idag en delrepublik i den Ryska federationen. Skillnaden i levnadsvillkor mellan huvudstäder och provins i Ryssland utreds. Tjuvasjerna har sitt särskilda ursprung, anses vara avkomlingar av folkvandringarnas hunner och bulgarer. Deras språk är ett turkspråk. Ett problem är hur detta ska kunna bevaras.
Helmi upptäcker oväntade förbindelser mellan dagens Sverige och Tjuvasjien. På initiativ av ishockeyspelare har ett nätverk bildats, genom vilket frivilliga i Sverige understöder nio barnhem på olika håll i Ryssland, varav ett i Tjuvasjien.
Hon möter ungdomar som talar svenska – de har har fått tillbringa några somrar i Sverige .
Också på kulturens område finns levande kontakter, främst genom det s k Bellmansällskapet, som uppstod under 90-talet på initiativ av Tjuvasjiens nationalskald Gennadij Ajgi (död 2006), efter ett besök i Uppsala ( på Österplan!) 1990.
Helmi såg Ajgis grav i hans avlägsna födelseby – och greps av sorg över dess vanvårdade skick.
”Men detta är ju Ryssland” kommenterar hennes följeslagare – ett mantra som hon ofta fick höra och många gånger upprepade för sig själv.
Det kan vara fruktbart att närma sig den ryska problematiken från en punkt en smula vid sidan om allfarvägarna.
Helmi Jönestam har i sin bok visat att det kan vara så.