Ambassadör Hans Gunnar Adéns förord till Per Gahrtons nya bok om Georgien är berömmande, liksom hans förord till Gahrtons förra bok på engelska: Georgia – Pawn in the New Great Game (2010) vilket trycktes i Östbulletinen 2011, nr 4.
Enligt Adén har Gahrton skrivit en initierad, detaljerad och nyanserad skildring som fyller ett tomrum och balanserar västliga hyllningar av Mikheil Saakasjvilis styre. Han betonar också att Gahrton inte tillhör Timbro-högerns ”libertianska” tradition. Nej sannerligen, miljöpartisten Gahrton har snarare ett radikalt rödgrönt vänsterperspektiv, som tonar ner Rysslands olika brister. När de måste påtalas, t.ex. dess imperialism och brist på demokrati, framhålls att dessa också förekommer i andra länder eller är värre där, t.ex. i USA. USA urskuldas förstås inte på detta sätt.
Adén hävdar att nästan alla skrifter på svenska om Saakasjvilis tid vid makten 2004-2013 var ensidiga, tendentiösa eller skönmålande, t.ex. en Timbro-skrift från 2008. Varken Adén eller Gahrton tycks känna till en rad av skrifter och kapitel skrivna på FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) före, under eller efter denna tid, som verkligen eftersträvade objektivitet. Jag var själv med där till 2009.
Adén instämmer i Gahrtons påstående att västliga publikationer fortfarande ofta hävdar att det var Ryssland som först angrep Georgien 2008 i Sydossetien. Gahrton nämner som exempel Svante Cornell, som skulle ha gjort det redan genom boktiteln The guns of August. Russia’s war in Georgia, och att Carl Bildt fördömde invasionen i Georgien. Men faktum är ju att Ryssland förde krig i både Sydossetien och Abchazien, som alla stater erkände och nästan alla ännu erkänner som delar av Georgien, samt i själva Georgien. Cornell m.fl. visar och även Gahrton tillstår att femdagarskriget föregicks av en lång upptrappningsperiod, och att Ryssland förberett sig med stora övningar och gick till mycket snabb motattack (redan timmar) efter den georgiska anfallet mot Tschinvali.
Adén medger att rysk imperialism ”kan” utgöra ett hot mot länder som Georgien och att Ryssland utvecklats i auktoritär och västfientlig riktning på senare år, men instämmer i att det gäller att inte ”i onödan” provocera den ryska björnen, vilket lett till det ryska ”agerandet” i Krim och Donbas. Han citerar gillande Gahrtons åsikt att Sveriges traditionella ryss-skräck och överdrivna Amerika-fixering gjort oss förblindade. Gahrtons rekommendation är strikt alliansfrihet utan militär upprustning.
Gahrton går dock längre. Han vill inte tala om rysk ockupation av Georgien vare sig under tsar- eller sovjettid eller om rysk aggression 2008. Han anser inte att Ryssland utgör något hot mot Georgiens suveränitet och accepterar ett ryskt ekonomiskt imperium inkluderande Georgien som oundvikligt, samtidigt som han inte motsätter sig Georgiens integrationsavtal med EU – som om alternativen vore förenliga.
Adén har vidare ett personligt skäl att gilla Gahrtons bok. Gahrton försvarar Adén, som 2009 fick sparken från sin post som ambassadör i Georgien av utrikesminister Carl Bildt, enligt Gahrton därför att Adén kritiserat PR-byrån Kreab, där Bildt varit ordförande, för att ha fortsatt stödja Saakasjvili också efter att Bildt blev utrikesminister. Gahrtons hela bok är ett angrepp på Bildt , hans rådgivare och åsiktsfränder under framhävande av sina egna insatser.
Min recension av hela Gahrtons bok i Utrikesmagasinet: UI:s forum för analys och opinion finns att läsa här.