Född 1926, samma år som marskalk Piłsudski slutgiltigt tog makten i en militärkupp (men som sedan mest höll sig i bakgrunden). Kämpade som ung mot Hitlertysklands ockupation i den icke-kommunistiska Hemma-armén. Som yrkesman skapade han en rad lysande filmer under växlande faser av den kommunistiska diktaturen – och därpå i demokratin.
Han avled hösten 2016, 90 år gammal – då de demokratiska landvinningarna efter 1989 åter hade börjat inskränkas av den nationalkonservativa PiS-regeringen. (Märkligt nog håller sig den nye makthavaren Jarosław Kaczyński också helst i bakgrunden.)
Han – det är förstås Andrzej Wajda, en av världens främsta filmskapare. Med omkring 50 filmer i många olika genrer, komedier, dramer, sociala, historiska och samhällskritiska, höll han alltid en bestämd linje – för den lilla människans värdighet, mot maktens övergrepp. Ibland fanns det takhöjd för hård maktkritik, andra perioder fick han hålla sig till vardagsskildringar eller sociala problem.
Egentligen skulle denna text ha skrivits av en person med mer kunskap, den engagerade Polenkännaren Kjell-Albin Abrahamsson, men han gick också bort 2016, några månader före Wajda. Så nu tar jag mod till mig. Wajda är värd ett eftermäle även i denna expertpublikation.
Andrzej Wajda slog igenom redan på 1950-talet med tre filmer om ungdomar som engagerat sig för Polens frihet: En generation (1954), Kanal (1956, på svenska Medan döden väntar; om Warszawaupproret) och den mest bekanta Aska och diamanter (1958), en av hans allra bästa. Filmen Kanal fick juryns specialpris i Cannes 1956, delat med Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet. Märkligt nog fick Aska och diamanter inga stora utmärkelser.
Wajda fortsatte sin filmproduktion samtidigt som han flitigt regisserade för teatern – liksom sin svenska motsvarighet Ingmar Bergman. Men Wajda skrev inte egna filmmanus, i stället knöt han gärna an till många av de främsta polska författarna, t ex Jerzy Andrzejewski (Aska och diamanter), Stefan Żeromski (The Ashes 1965), Stanislaw Wyspiański (Bröllopet 1972), Władysław Reymont (Det förlovade landet 1974 – en socialt kritisk film om industrialism och arbetarförtryck i 1800-talets Łodz). Och naturligtvis tog han så småningom upp själva det polska guldägget, Adam Mickiewicz Pan Tadeusz (1999).
Under det hårdnande 1960-talet gjorde han flera filmer utomlands men återkom till Polen under Giereks mildare styre på 1970-talet med en rad starka filmer.
Wajda engagerade sig direkt i uppgörelsen med kommunismen i de två viktiga filmerna Marmormannen (1977) och Järnmannen (1981). Detta var åren då regimens murar krackelerade och Solidaritet växte fram som en massiv folklig rörelse underifrån. Marmormannen handlar om stachanoviten, som hyllas som hjälte vid återuppbyggnaden kring 1950 men som gör ett politiskt misstag, skyfflas åt sidan av stalinisterna och suddas bort. En ung journalist gräver fram en tid av propagandalögner och förljugenhet.
Än mer direkt var Järnmannen – om protesterna på Leninvarvet i Gdansk 1970 som slogs ner brutalt och om sonen till järnmannen som deltar i Solidaritets framväxt vid samma varv 1980, vilken sedan ledde till en historisk uppgörelse med regimen om fria fackföreningar. Filmen gjordes snabbt, med många improvisationer och med nyhetsklipp från händelserna 1970 och 1980. Filmen sågs av fem miljoner polacker innan den förbjöds efter militärkuppen på Lucianatten 1981. Vid Cannes-festivalen det året fick den Guldpalmen.
Förtrycket mot Solidaritets aktivister och många kulturskapare blev till en början hårt. Men Wajda lyckades ändå fortsätta sitt arbete – redan 1983 kunde han göra Danton – om hur revolution lätt leder till terror. En ung Gérard Depardieu spelade Danton. Året var 1794 – men ändå nutid.
Sommaren 1989 vann Solidaritet de första fria valen i en kommuniststat, Wajda valdes till senator men föredrog annars att utnyttja det demokratiska spelrummet för konstnärligt arbete. Han återkom till den i Polen känsliga judiska frågan i filmer som Korczak (1990) om en polsk-judisk läkare som under andra världskriget följer en grupp föräldralösa barn till döden i Auschwitz, eller Den heliga veckan (1995).
En annan smärtpunkt skildrade han i filmen Katyn (2007), den sovjetiska massakern på 4400 polska officerare enbart vid Smolensk 1940. Frågan var tabu under kommunistregimen, men Wajda hade länge känt ett tvång att få skildra brutaliteten och lögnerna – hans far var en av dem som avrättades med nackskott.
Jag minns alltjämt hur starkt berörd jag blev när jag såg Katyn i Warszawa i oktober 2007. Filmen är strikt, återhållsam, värdig. Den drog en masspublik. Bara i Warszawa visades den då på 15 biografer; på Atlantic där jag såg den gavs elva föreställningar på dagtid – och två på natten.
Wajdas nästa polskhistoriska film blev hans näst sista – Wałesa – hoppets man (2013). En närbild av den karismatiske Solidaritetsledaren och senare presidenten – inget äreporträtt utan en fängslande skildring av en impulsiv, tämligen egotrippad och modig man, långtifrån bara sympatisk.
Sin sista film, Afterimage (Efterbild), hann Wajda visa på Torontos inter-nationella filmfestival strax före sin död. Också den om en polsk erfaren-het (med personlig erfarenhetsbakgrund), om den polske modernisten Władysław Strzemiński och hans strid med den kommunistiska socialist-realismen i början av 1950-talet. En film om okuvlig konstnärlig vilja trots maktens tryck – likheterna med dagens Polen är givetvis helt avsiktliga.
Andrzej Wajda fick många internationella priser för sina filmer men också utmärkelser för hela sitt mästerskap. Redan 1990 erhöll han European Film Awards för sitt livsverk (det tredje priset efter Fellini och Ingmar Bergman), år 2000 mottog han en Heders-Oscar för samma insats och 2006 fick han Heders-Guldbjörnen i Berlin.
Han personifierar inte bara Polens moderna historia utan visar också en medveten konstnärs förmåga att skapa konstverk även under förtryck. Med vissa anpassningar men aldrig eftergifter.
Artikeln har även publicerats i Östbulletinen nr 4 2016.