När den sovjetiska maktkampen efter Lenins död hårdnade och den politiska repressionen tilltog, behövdes litterära avledare. Det blev nu ett förunderligt uppsving för detektivromanen – just innan litteraturen uniformerades. Ett antal utländska thrillers översattes och inhemska författare sökte pröva sig fram i genren, med tydliga anglosaxiska förebilder.
Tiden var i denna stund paradoxalt inne för Josef Stalin och – Frank Heller. Under några år mellan 1925 och 1927 överfördes sex Hellerverk till ryska. Först kom Du dåre, i denna natt. Så följde Den tusen och andra natten, Herr Collins affärer i London, I hasardens huvudstad, ytterligare en översättning av Du dåre, i denna natt, Doktor Z och Odyssevs eller de sju menyerna (här för övrigt kallad De sex menyerna). Man kan tala om en Frank Heller-boom. (När den var slut spädde emigranterna i Riga på med ytterligare en rysk Hellertolkning – av Marco Polos millioner.)
Märkligast av allt: Den tusen och andra natten översattes – uppenbarligen via tyskan – av ingen mindre än Osip Mandelstam. När han drabbades av publiceringsproblem och på allvar började brottas med ”tiden-vilddjuret” grep han sig an med ett ganska omfattande översättande. Och däribland alltså en Hellerroman som låg mycket långt från hans kryptiska diktspråk. Mandelstam hade hälsat oktoberrevolutionen i medvetet paradoxala formuleringar. Han både varnade för dess konsekvenser och gav rum för sin fruktan att bli akterseglad av tiden. Det är lätt att se Helleröversättandet som ett sätt att få andrum under det våldsamma trycket. I Den tusen och andra natten möts just alla Hellers specifika karakteristika: en exotisk (nordafrikansk) miljö, dråpliga äventyr, häftiga intrigkast, lärda referenser.
Mandelstams översättning fick mycket goda recensioner. I Krasnaja nov skrev litteraturvetaren och Poekännaren Natalja Ejsjisjkina att den var tekniskt fulländad. Hon pekade också på romanens ”mönstergilla komposition” – en hel mosaik av ”på ett mästerligt sätt i texten infogade historier”.
o-o-o
Sommaren 1969 reste Lars Erik Blomqvist och jag runt i Sovjetunionen och tog inte minst tillfället i akt att besöka så kallade lägenhetsmuséer. På Leningrads öar tittade vi in hos Sergej Kirov. Döm om vår förvåning, när vi där – med hela möblemanget bevarat – bland gamla björnskinnsfällar och antimakasser, under intensivt botaniserande i det mäktiga biblioteket, upptäckte ett tummat, noga genomläst exemplar av novellsamlingen Herr Collins affärer i London, ett av Hellers tidiga verk om svindlaren och äventyraren Filip Collin som råkar in i fantastiska internationella förvecklingar (och som ju i vissa stycken var sin upphovsmans alter ego).
Sergej Kirov hade blivit chef för kommunistpartiet i Leningrad 1926 och kom att mördas 1934, troligen på order av Stalin själv, vilket blev inledningen till den stora terrorn. Kanske bjöd Filip Collins äventyr i den engelska huvudstaden just den avkoppling också Kirov behövde – från det sena 20-talets allt hårdare interna partistrider, vars psykiska effekter (självmord och sammanbrott) inte minst Victor Serge har vittnat om i En revolutionärs minnen. Sovjetunionen befann sig vid en historisk gränslinje, på väg in i stalinistiska femårsplaner. Allt stod i detta osäkra ögonblick på spel.
o-o-o
Lenins rival, mensjevikledaren Julij Martov, dog utstött i emigration 1923. Hans systerdotter Juliana (namnet till minne av morbror) Jachnina flydde undan politiken till översättandet. Hon råkade bli en av mina bästa vänner, en lysande tolkare av svensk litteratur (vid sidan om fransk): Strindberg, Söderberg, Hjalmar Bergman, Eyvind Johnson, Moberg, Dagerman, Enquist, Norén. Plötsligt en gång när jag hälsade på henne i Moskva bekände hon sin kärlek till Frank Heller. Han hade aktualiserats i en ny revolutionstid, just när Sovjetunionen föll sönder 1991: då inflöt Mandelstamtolkningen – tillsammans med ett antal romankapitel av ingen mindre än Jorge Luis Borges – i en antologi med västerländsk ”fantastisk prosa”.
Jachnina drömde om att reintroducera Heller i stor omfattning – men olyckligtvis kom döden emellan. Hon avled 2004, i det stolta projektets inledningsfas. Hon hade haft planer på inte minst Kejsarens gamla kläder och Filip Collins affärer i London men hann bara göra Marco Polos millioner och Tre mördare inträda. De inflöt i en just påbörjad serie samma år som hon gick bort – den förra försedd med hennes entusiastiska förord, den senare alltså för första gången överförd till ryska. I förordet talar hon om Hellers ”oefterhärmliga stil”, den ”förtrollande charmen” och speciella ”aromen” i hans prosa. Följande år kom två nya volymer i serien: en nyutgåva av 20-talsöversättningen av Doktor Z och en färsk tolkning av Storhertigens finanser. 2006 gjordes Mandelstams Den tusen och andra natten därtill elektroniskt tillgänglig i ett ”nätdeckarbibliotek”.
Deckarbehovet är fortsatt stort i Ryssland, de svenska namnen står högt i kurs. På senare år har böcker av Stieg Larsson, Henning Mankell, Camilla Läckberg, Liza Marklund, Mari Jungstedt, Leif G.W. Persson, Roslund & Hellström, Åsa Larsson, Anna Jansson, Johan Theorin, Jens Lapidus och Lars Kepler strömmat ut i rysk översättning. Frank Heller kan väl sägas ha särskilda beröringspunkter med de thrillerpastischer, förankrade i sent 1800-tal, som har gjort Boris Akunin så alldeles särskilt populär. Det har varit stiltje på Hellerfronten ett tag nu – men kanske kan vi vänta mer.
Även publicerad i Östbulletinen nr 4 2016.