Något slut på kriget i Ukraina är inte i sikte, däremot möjligen en nedtrappning av de direkta ryska militära insatserna. Av en färsk rapport från FN framgår att målinriktade militära operationer ersatts med vettvilliga beskjutningar som skördat ett ökat antal civila offer. Efter en intern maktkamp i Donetsk har Denis Pusjilin återtagit posten som ledare för separatistregimen som han ledde också för ett år sen. Vid ett fyllnadsval till Ukrainas parlament 2013 erhöll Pusjilin 0,08 procent av rösterna. Med så svag förankring på hemmaplan behöver han vara lyhörd för Moskva för att kunna hålla sig kvar vid makten.
Ukrainakrisen gör skäl för namnet såtillvida att den inleddes i Ukraina som också drabbats hårdast. Mer än 8 000 människor har dött, en dryg miljon blivit internflyktingar och lika många har med olika status sökt sig till Ryssland eller länder i väst.
Sedan länge ses krisen också som ett hot i vårt närområde. Det är fullt naturligt att vår oro får oss att se i första hand det som utspelas här och i nutid. Men för att förstå konflikten måste vi vidga perspektivet i både tid och rum. Ukraina är viktigt för Ryssland men ska man peka ut en enda konflikt som mer än någon annan format rysk in- och utrikespolitik så är det Tjetjenien och Dagestan.
Annekteringen av Krim, kriget i östra Ukraina och utvidgning av den Rysslandsledda tullunionen genom påtryckningar har fått många forna Sovjetrepubliker i Europa och Asien att känna minst lika stor oro för sin säkerhet och/eller ekonomi som vi gör i Sverige. Alla dessa länder erövrades av tsarernas Ryssland under samma århundraden som Västeuropas stormakter skaffade sig kolonier på andra kontinenter. Västeuropa tvingades motvilligt att avstå från många av sina kolonier under årtiondena efter andra världskriget, i några fall efter omfattande krig. I Ryssland kom bolsjevikernas maktövertagande 1917 att fördröja processen. För att möta trycket från de koloniserade folken ombildades tsarernas forna imperium nämligen formellt till en förbundsstat kallad Sovjetunionen. När den löstes upp i början av 1990-talet var den främsta orsaken att ekonomin kollapsade och därmed kommunistpartiet och dess apparat som hållit ihop imperiet under de sista 75 åren.
De blodiga konflikter som uppstod i samband med unionsupplösningen, exempelvis kring Karabach och Abchazien i Kaukasien och Tadzjikistan i Centralasien utspelades mellan lokala etniska grupper. Gränserna mellan de nya staterna hade dragits när det var Josef Stalin som styrde Sovjet men var inte allmänt accepterade. Det allra största kriget kom dock handla om en region som ännu styrdes av det gamla imperiet, nämligen Tjetjenien och hade redan från början förgreningar också i grannregionen Dagestan. Efter imamen Sjamils kapitulation 1859 har Tjetjenien drabbats av inbördeskrig och världskrig men därefter också av Stalins brännmärkning av hela nationen: Under 1920- och 1930-talen avrättades eller deporterades mer än 14 000 tjetjener, inte minst religiösa och andra ledare. 1944 skickades hela 400 000 tjetjener med godsvagnar till Centralasien.
Stödet för en egen stat var starkt i Tjetjenien i början av 1990-talet, däremot stod långtifrån alla tjetjener bakom de krigsherrar som försökte förverkliga drömmen med våld. Ryssland svarade med ännu mer våld och de två krig som följde kostade långt över hundratusen människor livet. Det andra av krigen inleddes 1999 parallellt med upptakten till Vladimir Putins första presidentvalskampanj. Eftersom Tjetjenien ännu inte besegrats när nästa val närmade sig bytte han taktik i slutet av 2003: Achmat Kadyrov, ledare för den starkaste klanen med en privat milis, utsågs till Tjetjeniens president. Om han lyckades knäcka de sista motståndsfickorna före Putins eget val 2004 skulle han få fortsätta att styra Tjetjenien efter eget tycke så långe han respekterade Rysslands överhöghet.
I dag är det Achmat Kadyrovs son Ramzan som styr. Efter mordet i Moskva i februari på den förre ryske vice premiärministern Boris Nemtsov har ryska rättsvårdande organ inte tillåtits förhöra högt uppsatta personer i Tjetjenien angående deras eventuella kopplingar till mordet. Ryssland har blivit gisslan för sin egen Tjetjenien/Dagestanpolitik.
NYLIGEN KRÄVDE han där att en rysk åklagare ska bestraffas för att ligga bakom ett domstolsbeslut i augusti (se http://lifenews.ru/news/161156). Det började med att säkerhetstjänsten i mars 2014 gjorde ett tillslag mot en muslimsk organisation i Juzjno-Sachalinsk i östra Ryssland. Då beslagtogs en broschyr om bön som innehåller flera citat ur koranen. Citaten är hämtade ur en översättning av ingen mindre än Ignatij Kratjkovskij som var ordförande i Geografiska Sällskapet i Sovjetunionen under Stalinepoken.
DOMSTOLEN BANNLYSTE broschyren med hänvisning till att några citat talar om vissa människors eller andra gruppers överlägsenhet över dem som är av annan ras, nationalitet eller religion. På uppdrag av flera muslimska organisationer i den asiatiska delen av Ryssland försöker nu den tatariske advokaten Ravil Tugusjev få beslutet upphävt (se http://ansar.ru/rightway/musulmane-vstanut-na-zashhitu-ayatov-korana-v-sude).
Ett annat färskt exempel på detta publicerades i slutet av maj i Novaja Gazeta, tidningen som är känd för att den siste sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov är delägare och för att flera journalister, bland andra Anna Politkovskaja, blivit mördade på grund av sin initierade rapportering. Novaja Gazetas Jelena Milasjina redovisade resultatet av sin senaste researchresa till Chasavjurt i Dagestan nära gränsen till Tjetjenien. Hon hade identifierat både män och kvinnor som rest till Syrien, några hade stupat men några hade också återvänt till Dagestan. Milasjina frågade sig hur de kunnat resa reguljärt via Turkiet för att ta sig till Syrien. Hennes slutsats var att den ryska säkerhetstjänsten FSB underlättat för krigarna att skaffa biljetter och resedokument. På så sätt minskar trycket på de myndigheter i Ryssland som bekämpar de inhemska islamisterna.
Än så länge har ingen annan öppen källa publicerat så konkreta uppgifter om FSB:s roll. De förefaller dock rimliga mot bakgrund av många tidigare belägg genom åren för informella uppgörelser mellan separatister och rysk militär och säkerhetsorgan. Uppgifterna om hur många stridande från Ryssland som finns hos IS varierar från några hundra och uppåt. Achmet Jarlypakov, forskare vid det ryska utrikesministeriets universitet MGIMO uppgav i en intervju i juni storleksordningen 2000-3000.
Tjetjenienkriget för femton år sen var en viktig komponent när bilden av Vladimir Putin som en stark ledare byggdes upp av hans kampanjteam. Misslyckandet att betvinga Tjetjenien ses som förödmjukande och Ukrainakriget har bidragit till att återställa Putins prestige. De båda krigen hänger logiskt ihop och ingår i samma postkoloniala trauma som många andra europeiska imperier har genomgått.
I Ryssland är det inte bara islamister som fastnat i en levnadsstil av våld. Det finns också ryska ultranationalister som gjort detta till en livsstil och krigar i Ukraina. De som stupar sörjs inte av fosterlandet. Sedan Sovjetunionens upplösning har antalet mord i förhållande till folkmängden varit 2-4 gånger så hög i Ryssland som i Ukraina.
En myt som upphöjts till historisk sanning av bland andra USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger är att halvön Krim är gammalt ryskt territorium och att man kan förstå Rysslands längtan att ta tillbaka det även om det inte var acceptabelt. I det avseendet skiljer sig dock Krim inte från exempelvis norra Kazakstan eller Lettland. Alla tre annekterades av Ryssland under 1700-talet och överallt har ursprungsbefolkningarna funnits kvar vid sidan av de inflyttade ryssarna. Den känslosamma banden till Krim hos många ryssar kan snarare förklaras med att de tillbringat semestrar på de badpensionat som byggdes där efter Stalins fördrivning av Krimtatarerna. Både när Ryssland erövrade Krim första gången och i fjol torde det vara möjligheten att ha en flottbas där som fällde avgörandet. Man kan jämföra med hur Armenien och Kirgizistan i år motvilligt blev medlemmar av den Rysslandsledda tullunionen. Ingen av dem gränsar till Ryssland och på grund av sina geografiska lägen har det varit naturligt för dem att bygga upp en handel med andra länder. Denna har nu redan minskat till följd av de nya tullmurarna. Samtidigt är båda länderna för små för att vara av ekonomisk betydelse för Ryssland. Men Ryssland har militärbaser i båda och ville knyta dem hårdare till sig.
Rysslands spelplan sträcker sig alltså över både Europa och Asien och det skulle kunna uppstå en situation då fokus för konflikten flyttas till exempel Georgien som ju hamnade i krig med Ryssland 2008. Mängden möjliga scenarios är svår att överblicka och det går inte att utesluta att krisen förvärras. På lång sikt är det dock svårt att se hur Ryssland skulle kunna vidmakthålla sitt drömda imperium genom att spekulera i instabilitet och försumma sin ekonomiska utveckling. Lika svårt är att se hur Ryssland skulle kunna stabiliseras utan hjälp att hantera Tjetjenien och Dagestan. Båda regionerna är så trasiga att de skulle utgöra ett säkerhetshot mot hela regionen om de blev självständiga i dag samtidigt som befolkningarna i grunden saknar tilltro till Moskva. Därför förblir ryska Kaukasien en angelägenhet för omvärlden.