På fredagen är det premiär för de så kallade Europeiska Spelen (European Games). Dessa hålls 12-28 juni i Baku i Azerbajdzjan och är de första i sitt slag. Spelen organiseras av den Europeiska Olympiska Kommittén (EOK) med förhoppningen att etablera dem som en slags europeisk variant av de Olympiska Spelen. Även om Spelen fått relativt blygsam uppmärksamhet utanför landets gränser har det i Azerbajdzjan varit omöjligt att missa deras antågande.
Inte mindre än fem nya exklusiva sportarenor har byggts i Baku på kort tid. Reklam för tävlingen är precis överallt. Stora tidtagarur som räknar ner inför öppningsceremonin finns strategiskt utplacerade. Dessutom har President Ilham Aliyev knappast försuttit något tillfälle att nämna att Azerbajdzjan fått äran att organisera dessa första spel i sina officiella framträdanden, i nationella såväl som internationella sammanhang.
Det framkommer tydligt att det finns enorma förväntningar
hos regimen om att Spelen ska bli ett synnerligen minnesvärt event som åter riktar världens uppmärksamhet mot Azerbajdzjan. Eurovisionsfinalen som hölls i Baku 2012 blev en katalysator i detta hänseende. De Europeiska Spelen är bara ett i raden av internationella sportevenemang Azerbajdzjan arrangerat, eller kommer att arrangera, inom de närmaste åren. Det huvudsakliga syftet synes vara att ge landet en internationell profil som rikt, framgångsrikt och kosmopolitiskt. Bland annat hålls ett Formel 1 Grand Prix 2016, de Islamiska Solidaritets Spelen (Islamic Solidarity Games) 2017 och ett antal matcher i fotbolls EM 2020 (Euro2020).
Den azerbajdzjanska presidenten skräder heller inte orden när han beskriver de kvalitéer som gör landet så väl lämpat för denna typ av evenemang och vad det betyder att få arrangera dem. ”Det faktum att både Europeiska spelen och Islamiska Solidaritets Spelen kommer att hållas i ett och samma land och stad inom loppet av två år har ett stort symboliskt värde. Azerbajdzjan är ett multikonfessionellt och mångkulturellt land där representanter för alla religioner kan leva i fred och välstånd som en familj. Azerbajdzjan bidrar till en mycket relevant dialog mellan civilisationer”, säger han i en intervju.
Vad tycker då befolkningen om makthavarnas iver att sätta Azerbajdzjan på världskartan? På väg från flygplatsen i Baku nyligen pekade min taxichaufför stolt ut alla nya arenor och berättade i upprymd ton om Spelen som snart skulle hållas. Han nämnde också i samma anda att dagen efter skulle den femte upplagan av Tour d’Azerbaïdjan, ett prestigefullt cykellopp, avslutas i Baku. Väl framme vid Gamla Stan där jag skulle bo gick det inte att köra in. Alla infarter var avspärrade på grund av morgondagens tävling. Vi fick inte ens lov att parkera utanför huvudinfarten och chaufförens attityd ändrades påtagligt när han (på eget initiativ) släpade min väska över kullersten och uppför trappor. ”Vem behöver det här vansinniga racet?! Behöver du det?! Behöver jag det?! Sannerligen inte!”. Hans reaktion illustrerar förhållningssättet hos många i befolkningen. Å ena sidan skulle de aldrig drömma om att öppet kritisera Spelen eller andra internationella åtaganden, eftersom detta kan tolkas som kritik mot makthavarna. Å ena sidan gnisslas det tänder och mumlas bland folket om de enorma summor pengar som slösas på att arrangera dessa spektakulära tillställningar. När de personligen drabbas på något vis kan det hända att de släpper garden och ”försäger sig”, som min taxichaufför.
Över 80 miljarder kronor ska ha använts bara för infrastrukturen för de Europeiska Spelen vilket förstås sticker än mer i ögonen på allmänheten givet devalveringen i februari av den azerbajdzjanska valutan (manat) som förlorade en tredjedel av sitt värde på grund av sjunkande oljepriser. Samtidigt misstänker de flesta att kostnaden för Spelen är betydligt högre än så, men det är svårt att få klarhet eftersom granskning av statsfinanserna är nära nog omöjlig. (Landets mest framstående grävande journalist Khadija Ismayilova som gav sig på att undersöka affärsintressen och korruption inom den styrande eliten sitter häktad sedan december i fjol. Förvisso anklagad för något annat, men de flesta antar att det är hennes journalistiska gärning som är den egentliga orsaken).
I detta sammanhang bör också nämnas att inför beslutet om huruvida de Europeiska Spelen skulle hållas gav EOC de nationella olympiska kommittéerna ett löfte om att de inte skulle drabbas av extra kostnader. Baku, som var den enda värdlandskandidaten, betalar således också flyg, kost och logi för alla tävlande. En hel del av historierna i omlopp i Baku just nu indikerar att brist på kapital faktiskt är ett orosmoment. Det ryktas om att varken pensioner eller studiebidrag kommer att betalas ut förrän ”efter Spelen”. Lärare som inte fått sin utlovade löneförhöjning och anställda i byggbranschen vars projekt lagts på is tillsvidare är exempel på konkreta incidenter som jag hörde om under mitt besök i maj.
Många invånare har i tysthet också reagerat negativt på de barriärer som byggts upp längst vissa vägar in till staden, och till sevärdheter som Ashtegah (eldstemplet), för att dölja mer nedgångna delar av staden för de förväntade anstormande turisthorderna. När det dessutom på det mest ödesdigra vis nyligen uppdagades att ett stort antal byggnader som ”förskönats” inför Spelen var direkt farliga hördes dessa kritiska röster för en kort stund öppet på gator och torg och i sociala media. Den 19 maj fattade nämligen ett sådant ”renoverat” bostadshus i Baku eld. Husets fasad hade fått en plastbeklädnad tillverkad av lättantändlig polyuretan och brandutvecklingen gick i ett rasande tempo. 16 personer, flera av dem barn, dog till följd av den våldsamma branden. Trots att många under de kommande dagarna högljutt bland annat krävde borgmästarens avgång har påföljderna varit mest symboliska och framförallt drabbat det ansvariga byggföretaget snarare än de huvudansvariga bakom försköningsprojektet.
De publika diskussionerna som följde efter branden var emellertid ett undantag. I allmänhet är de enda som offentligt vågat protestera mot statens agerande när det gäller Spelen och andra evenemang de som redan klassats som ”oppositionella”, och framförallt de som inte längre befinner sig i landet. Genom internationella kampanjer som Sport for Rights på Facebook och Twitter har dessa eldsjälar försökt få omvärlden att uppmärksamma att förberedelserna för Spelen medfört en intensifiering av förtrycket mot regeringskritiker och lett till att det idag enligt uppgift finns närmare 100 politiska fångar i azerbajdzjanska fängelser.
De har fått stöd från människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch som kräver att de politiska fångarna ska friges innan Spelen startar och i en artikel nyligen uppmanade tre representanter för Europarådet, FN och OSSE de tävlande att bojkotta öppningsceremonin som en protest mot bristen på mänskliga rättigheter. Några av de tyska atleterna lär också ha uttalat krav på att de politiska fångarna ska friges.
Trots detta, upplevde jag, är de reella förhoppningarna om en nära förestående amnesti för de fängslade mycket låga. Det finns dock en vitt spridd känsla av att Spelen är en vattendelare som kan påverka vad som händer härnäst, och många aktivister hoppas att det hårda politiska klimatet förbättras ”efter Spelen” när det inte längre är lika viktigt för myndigheterna att hålla regimkritiska problemskapare borta ur rampljuset. Men med tanke på att det blir parlamentsval under hösten och att andra internationella evenemang står på tur finns anledning att misstänka att inte mycket förändras i Azerbajdzjan i detta avseende inom den närmaste framtiden. Däremot kan man kanske hoppas att Spelen åtminstone leder till en fördjupad internationell diskussion om huruvida det, till exempel, är förenligt med de olympiska värderingarna att låta regimer som Azerbajdzjans använda sportevenemang för att söka stärka sin legitimitet.
