Tolv år är egentligen ingen hög ålder för en konstmusikfestival. Men när Sveriges Radios Östersjöfestival i Stockholm nu i höst nådde så långt är det ändå ett tecken på att just det evenemangets idé är hållbar. Den musikaliska kvaliteten står sig utomordentligt väl jämfört med andra ryktbara och i många fall avsevärt äldre festivaler av liknande slag Europa runt.
Eller kanske ändå inte liknande? Östersjöfestivalens uppläggning är unik med en röd tråd av musik och musiker från Östersjöområdet. Starten går inte att tänka bort från den historiska situationen när ett nätverk av kulturella förbindelser plötsligt kunde utvecklas fritt över Östersjön.
Inledningen av årets festival i Berwaldhallen knöt på ett intressant sätt ihop Östersjötemat med frihetstemat, med en återblick på 1900-talets ominösa fjärde årtionde. Finska Radioorkestern under ledning av Esa-Pekka Salonen spelade Dmitrij Sjostakovitjs väl kända om än inte ofta framförda fjärde symfoni och hans intill nyligen helt okända operafragment ”Orango”. Det hittades 2004 på Glinkamuseet i Moskva i form av ett klaverutdrag till en halvtimmeslång prolog med en del orkestrerade avsnitt lånade från Sjostakovitjs kända balett ”Bulten”.
Men det var nog svårt att till revolutionens femtonårsminne 1932 göra en antikapitalistisk propagandafigur av apmänniskan Orango, särskilt som han i prologen redan befinner sig på en sovjetisk marknad och omges av farsartade påminnelser om inslag i det sovjetiska offentliga livet. Bolsjojteatern behöll jubileumsmaterialet för sig själv och begravde det i tysthet. Efter fyndet i Moskva mer än sjuttio år senare orkestrerades det av musikforskaren och Rysslandskännaren Gerard McBurny och uruppfördes av Salonen i Los Angeles.
I fjärde symfonin möter vi ett helt annorlunda och mer betydande tonspråk. Att satiren inte längre var gångbar måste Sjostakovitj ha förstått. Det finns cirkusartade inslag i symfonin men artisterna i cirkuskupolen är rådlösa och omges av tragik och sorg. Symfonin hade kommit till repetitionsstadiet 1936 efter förbudet av hans opera ”Lady Macbeth från Mtsensk” (”Kaos i stället för musik” enligt Pravdas beryktade recension) men togs bort från spelplanen och uruppfördes först ett kvartssekel senare under det chrusjtjovska tövädret. Finska radioorkestern spelade den nu ytterligare mer än ett halvsekel senare med en mörktonad intensitet, täthet och koncentration som verkade finnas i orkesterns blodomlopp. Det är onekligen en märklig väg för ett verk från dödsskallehyllan till klassikerstatus.
Om 1932 genom fyndet av ”Orango” nu framstår som begynnelseåret för Sjostakovitjs problem med yttrandefriheten var det ett slutår för 1900-talets andra verkligt etablerade sovjetiska tonsättare Sergej Prokofjev, fastän från mer renodlat konstnärliga synpunkter. Som född i en ukrainsk by och son till en pianolärarinna kom Prokofjev tidigt att bli en skicklig pianist. Under en period av tjugofem år från 1907 skrev han fem pianokonserter som presenterades på ett bräde under Östersjöfestivalen med Mariinskijteaterns orkester under ledning av Valerij Gergijev med tre skilda pianister, en tre timmar lång klingande musikhistoria med två pauser.
Varför skrev Prokofjev ingen ytterligare pianokonsert efter 1932, strax innan han återvände till Sovjet efter sin femton år långa exil i Västeuropa? Man kan våga gissningen att han ansåg sig ha gjort tillräckligt med sitt uttrycksmedel från barndomen, pianot. Mycket i pianostämmorna är sig förvånande likt genom åren: den tekniska briljansen och den kraftfulla attacken. Eller fanns redan då ett krav på en mer folkloristisk anda?
Den första konserten är den perfekta starten: med Olli Mustonen som solist fångade den genast uppmärksamheten i en deklamatorisk inledning, en riktig ridåuppgång. Även den andra konserten, spelad med betydande tyngd och auktoritet av Aleksej Volodin, är ett barn av den ryska tiden fastän reviderad under exilåren. Kärnan i denna serie är tveklöst den tredje konserten från 1921, spelad av den yngste av solisterna, Behzod Abduraimov. Här blir solostämman infogad i en sammanhängande helhet, inte frilagd i episoder och blixtnedslag.
Före den konserten mötte utanför Berwaldhallen en civiliserad men innehållsligt bitande demonstration mot Gergijev. Att han som Putinsupporter engagerats i festivalen väckte debatt, också i en diskussion i Kulturhuset sänd i SR. En förutsättning, missad av debattdeltagarna, måste klargöras. Gergijev är inte en person som ”inbjuds” till festivalen, han är tillsammans med Esa-Pekka Salonen och festivalchefen Michael Tydén dess initiativtagare. Därmed har han närmast en form av upphovsrätt till festivalen som med visst fog kan sägas stå och falla med honom.
Ändå kan man inte driva festivalen under vilka omständigheter som helst, det måste finnas en gräns. SR:s musikchef Anna-Karin Larsson hävdade att mycket kring Gergijevs namn under ett upprop för Putin är källkritiskt oklart, man vet inte hur det tillkommit och vilka åsikter Gergijev egentligen har. Diskussionens ordförande SR:s Gunnar Bolin replikerade att Gergijevs stöd för antigaylagar och annektering i Ukraina var klarlagt i en intervju med honom i Helsingin Sanomat. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg ansåg uppenbarligen att gränsen inte var överskriden i det här fallet: vi måste acceptera andra åsikter än våra egna.
Man kan sympatisera med Expressens kritiker Gunilla Brodrejs synpunkt att utställningar i anslutning till konserterna kunde ha belyst den problematiska politiska situationen, efter mönster från Bayreuth. Men frågan är svår och något riktigt Columbi ägg var det inte lätt att hitta i debatten. Säkerligen har det stora Mariinskijprojektet i St Petersburg spelat en roll för Gergijevs inställning, personliga materiella vinster saknar nog betydelse. Salonen markerade under ett annat seminarium tydligt avstånd från Putins politik.
Att Östersjöfestivalen fyller ett behov som kontaktyta och bålverk för konstmusik är uppenbart. Sinfonietta Rigas konsert i Berwaldhallen hade ett program av ett slag som man gärna ser mer av i framtiden, lettisk musik av mogna men inte historiska tonsättare som Ruta Paidere och Peteris Vasks, vars violinfantasia spelades av den inspirerade Alina Pogoskina. Kievs kammarkör i Oscarskyrkan framförde verk av 30-talister som den sakralt förankrade ukrainskan Lesia Dytjko och hennes i väst mer kände landsman Valentin Silvestrov. Hans inte direkt framåtblickande men stämningsfulla tonsättningar till dikter av Taras Sjevtjenko utvecklade ett fint växelspel mellan körens manliga och kvinnliga stämmor, en symbol för hela festivalens ambitioner.