När Micheil Saakasjvili stormade in i Georgiens parlament efter valet 2003 och utmanade Eduard Sjevardnadze som fuskat rejält var det få som kunde ana att landet tio år senare skulle ha tagit jättekliv mot en fungerande stat – och nu också mot demokrati.
Saakasjvili var visserligen ung, energisk, brann för sitt land och ville förändra. Men det är det många som vill, utan att därför lyckas. Oddsen var mer än dåliga. Georgien hade sedan självständigheten 1991 sjunkit allt djupare i ett träsk av korruption, nepotism, och kriminalitet. Statens kärninstitutioner, bland annat polisen, skattemyndigheterna och rättsväsendet, var fyllda med röta.
I dysfunktionella stater är det inte ovanligt att just dessa – de som ska bära upp skyddet för medborgarna och se till att pengarna finns för att ha någon slags stat överhuvudtaget – tillhör de värsta. Georgierna var fattiga, modern infrastruktur saknades. Kort sagt, Georgien var så nära en kollapsad stat man kan vara.
Därifrån är det mycket svårt att röra sig framåt och uppåt. Är det något som forskningen är överens om, så är det att korruption är ”sticky”; den klibbar sig fast, skapar sin egen sociala och politiska logik, och gör det riskabelt och så gott som omöjligt för en enskild aktör eller några idealister att försöka förändra. Korruptionen utgör nämligen en alternativ ’ordning’, och många har investerat i denna och förlorar på en förändring .
Idag är det ’georgiska undret’ en viktig förebild för reformatorer och politiker som vill åstadkomma något i den svårmanövrerade terräng som de post-sovjetiska staterna utgör. I Ukraina finns vetskapen om att Georgien lyckades vända en miserabel utveckling med diskussioner och idéer om den faktiskt förda politiken. Jag intervjuade i februari, i lobbyn på hotell Ukraina bara några dagar innan våldet bröt ut, en av de unga män som satt i Kievs stadsfullmäktige för Vitalij Klytjkos parti UDAR. Han berättade om förbindelserna mellan Vitalij och ’Misja’ (smeknamn för Micheil), om flera studieresor som partiet gjort till just Georgien, inte bara till Tbilisi utan till avlägsnare platser. Allt för att förstå den ”georgiska modellen”. Ukrainas nyvalda president Petro Porosjenko har utsett Micheil Saakasjvilis tidigare ekonomiminister Kakha Bendukitze till en av sina fem rådgivare (de fyra andra är från USA och Kanada). Saakasjvili själv har avböjt en sådan position, i brist på tid.
Så vad var det egentligen som hände? Hur lyckades den 36-årige Micheil Saakasjvili med det närapå omöjliga; att på kort tid bryta det mönster som höll på att dra landet i fördärvet? Per Ekman, som är mastersstudent i statskunskap vid Uppsala universitet, har skrivit en fascinerande uppsats om det. I Revolutionary State-Building. Explaining State Building in Georgia and Ukraine after the Color Revolutions(vt 2014) [1] poängterar han vikten av såväl en strukturell faktor – låg polarisering – som hur centralt ett visionärt ledarskap faktiskt är. I båda avseendena hade Georgien efter rosenrevolutionen till skillnad från Ukraina efter den orangea en helt annan, och mer gynnsam, situation.
Micheil Saakasjvili hade ett sammansvetsat team omkring sig, det var unga, västutbildade persone och delade vision. Framförallt Zhvania som blev premiärminister (och dog under speciella omständigheter 2005) var en parhäst till Saakasjvili. Kakha Bendukitze som rekryterades till ekonomiministerposten, var en oligark som länge bott i Ryssland. Han brann för ekonomisk liberalisering, och reformerade skattesystemet så att det blev mer effektivt. Mer skattemedel flöt in, och dessa användes för reformer. Teamet var således centralt och när Mart Laar, Estlands rekordunga premiärminister vid landets självständiga val 1992, blev personlig rådgivare till Saakasjvili var det ytterligare en viktig byggsten. Georgien genomförde institutionell chockterapi. Estland hade genomfört detsamma, framförallt ekonomiskt.
Jag skrev tidigare att korruption, precis som motsatsen rättsstat, är en ordning. Långsam förändring av korrupta praktiker förekommer – Sverige och England är några exempel – och har då ofta som Bo Rothstein och Eric Uslaner visar samband med radikala förändringar av utbildningssystemen. När utbildning blir tillgänglig för fler ökar ’efterfrågan’ på positioner som man får genom visad kompetens och som inte kan köpas eller ”nätverkas” fram. Men då talar vi om processer över många decennier, ibland århundraden. Ska ett genomkorrupt system reformeras snabbt är det ’big bang’ och snabb reformtakt som är den framkomliga vägen. Det är välkänt att Saakasjvilis regering i ett slag till exempel avskedade hela poliskåren (15-20 000 personer) och sedan nyanställde och utbildade. Skatteförvaltningen moderniserades och effektiviserades, och utbildningsinstitutionerna reformerades. Inträdesprov gäller, och att köpa sig examen är inte längre – enligt uppgift – möjligt. I Ukraina förekommer detta fortfarande ymnigt.
Visioner drev Micheil Saakasjvili . David Byggaren – som historiskt enade Georgien – är hans förebild och Saakasjvili besökte hans grav dagen innan valet. Georgien skulle enas och det skulle bli starkt igen. Detta karismatiska ledarskap – och här känner jag igen en del från Estland och Mart Laars första, reforminriktade, regering som jag skrivit en del om – skapade gruppen och svetsade den samman. Men, och detta är viktigt, bara under en viss, extraordinär, tid. Att helt bortse från egna intressen ser ut att vara möjligt bara under begränsad tid, hur gärna vi än vill tro något annat.
Saakasjvilis team började knaka i fogarna efter ett och ett halvt till två år. Inom loppet av fyra år var han själv redan en kontroversiell och ifrågasatt person, hårt kritiserad av sina motståndare men även alltmer av de egna som började hoppa av. Hans ledarskap hårdnade. Porträtterad här och där som litet galen – jag minns när detsamma drabbade en annan av de post-sovjetiska ”vita” riddarna, Lettlands Einars Repse – förlorade så Nationella rörelsen parlamentsvalet 2012 och Saakasjvili själv fick se sig besegrad i presidentvalet 2013. Nu ser det ut som också demokratin kan vara på väg att stärkas. Maktskiftet gick fredligt till och Micheil Saakasjvili själv är intensivt upptagen med internationella engagemang, inte med hämndplaner. Någon som känner honom väl berättade dock att han har planer på en comeback.
”Det går inte att göra en omelett utan att knäcka ägg”. Reformer av den kaliber som Saakasjvilis regering genomförde är riskfyllda, skapar motstånd och bryter mäktiga nätverk som vill tillbaka – och vill ge igen. Oskyldiga kommer i korselden. I Georgien hamnade en hel generation, den mellan 40 och 60, i stort sett utanför när policyn blev att bygga det nya Georgien på den unga, ”oförstörda” generation som ibland hade utbildning i väst och inte formats under Sovjettiden.
Kostnaderna är höga, och popularitet ingår ofta inte i bilden. Där de allra flesta politiska aktörer har omval (och makt) som ett naturligt mål, har reformatorer som Repse, Laar, eller Saakasjvili andra ambitioner. De vill inte maximera sin makt utan bli erkända och respekterade i historiens backspegel. Målen är därmed långsiktiga, vilket politikens särskilda logik inte uppmuntrar. Einars Repse som vann 2002 års val i Lettland med sitt nybildade parti ”Nya tider” och strävade efter att minska korruptionen i landet möttes av hårt motstånd från landets parti- och ekonomiska elit. Hans popularitet dalade. Mart Laar kritiserades starkt redan 1994 och blev inte omvald i de andra fria parlamentsvalen 1995. Mikhail Saakasjvili fullgjorde en historisk uppgift i Georgien: hans ledarskap, de idéer för Georgiens förändring som han och hans team bars av och den öppning i systemet som den djupa krisen i landet skapade för att våga satsa bar frukt.
Nu stundar förvaltandets tid. Inte så glamoröst och kreativt, men lika väsentligt.