Inom mitt ämne – sociologi – finns det ett antal teoretiker som brukar kallas ”sociologins klassiker”. Antalet kan variera beroende på vilka tidsepoker som inbegripes, men de tre vanligaste som presenteras som sådana sociologiska klassiker är Karl Marx, Max Weber och Émile Durkheim. De flesta teorikurser, och ibland allmänna sociologikurser, tar åtminstone kort upp dessa, och givetvis flera andra, tänkare.
I utvärderingen av en kurs, där bland annat dessa behandlades som jag höll i höstas, skrev en student:
Att ha en obligatorisk kurs med så tydlig politisk vinkling är provocerande, extra så när vi snarare skulle behöva nya perspektiv än att befästa de vänsterperspektiv som redan finns. Det är förstås också otrevligt att bli undervisad av någon som hyllar 1900-talets värsta massmordsideologi, i just Marx.
Självklart regerade jag och tog upp frågan i min kursrapport som studenterna fick och kommenterade. Eftersom utvärderingen var anonym varken kunde eller ville jag diskutera frågan med studenten som skrivit detta, men resten av gruppen försäkrade mig att undervisningen varken hade varit ”vänstervriden” eller att presentationen av Marx’ teorier hade varit politiskt vinklad. Trots det funderade jag mycket på hur någon kunde ha uppfattat undervisningen på detta sätt, och i en slutkommentar i samma utvärdering tror jag att förklaringen finns:
Jag har vänner och bekanta vars familjer utrotades i Marx namn. Det är provocerande att läsa att han är en av 1900-talets störste tänkare. Jag skulle gärna vilja se konservativ och liberal tänkare för att minsta likriktningen.
Det är fullt förståeligt att en student som varit med om att ”vänner och bekanta utrotas i Marx namn” blir provocerad av att höra om honom på en akademisk kurs. Trots det menar jag ändå att studenten blandar ihop två saker: dels vad Marx sade och gjorde och vad människor som Lenin och Stalin, som hävdade att de stödde sin politik på Marx teorier, sade och gjorde. På detta sätt legitimeras t.ex. Stalins hävdande att han var en trogen ”marxist-leninist” även av hans motståndare. Man tänker så att säga ”baklänges” och framställer den som åberopas som inspiratör för ens handlingar som den som också orsakar ens handlingar, på samma sätt som Muhammed kan ges skulden för terrorattentatet den 11 september 2001, eller Jesus får ta ansvar för korstågen eller massmord på ickekristna hedningar genom historien.
Nu finns uppfattningen att Marx är ansvarig för utvecklingen i Sovjetunionen inte bara hos de som själva har erfarit mord i marxismens namn. Även hos personer som borde veta bättre kan man finna samma bekväma bakvända historieskrivning, som t.ex. hos den förre moderatledaren Bo Lundgren:
Inte bara Lenin och Stalin, utan också Marx, talade om revolution och behovet att göra sig av med misshagliga element. Att bara de två första gick från ord till handling gör inte den sistnämndes totalitära idéer mer smakliga. (Motion till riksdagen 1999/2000:Fi44)
Var någonstans, kan man fråga sig, talade Marx om att ”göra sig av med misshagliga element”? I vilken sammanhang? Av vilken anledning? Och vilka av hans teorier kan uppfattas som ”totalitära”?
Att Lundgren som aktiv politiker på högerkanten har intresse av att svartmåla Marx (som han inte verkar kunna så mycket om) är förståeligt, men att även seriösa forskare framställer samma okunniga bild är mer skrämmande. Så t.ex. den brittiske journalisten och historikern Paul Johnson, som i sin bok The Intellectuals: From Marx and Tolstoy to Sartre and Chomsky försöker visa att intellektuella (åtminstone de han skriver om) är vidriga som människor. Om Marx skriver han t.ex.:
I januari 1929, när Marx vision om proletariatets diktatur hade tagit en konkret och förfärande form, och Stalin – den härskare som hade uppnått den absoluta maktposition som Marx hade trängtat efter – hade just inlett sitt katastrofala angrepp på de ryska bönderna. (1988:81)
Vet Johnson överhuvudtaget något vad Marx avsåg de få gånger han använde uttrycket ”proletariatets diktatur”? Eller tar han för givet att det som Lenin, och här Stalin, avsåg med begreppet är identiskt med vad Marx avsåg? Än värre blev det i en intervju med Johnson i ett danskt TV-program som sändes i svensk TV, där Johnson på frågan varför det var så viktigt att visa att de intellektuella var vidriga som personer svarade att ”eftersom Marx i Kapitalet skisserar hur ett socialistiskt samhälle ska se ut, och om Marx är en person fylld av hat, så måste förverkligande av hans plan också fyllas av hat”. Jag studsade till när jag hörde detta: Har Johnson överhuvudtaget tittat i Kapitlet? Där står inte ett ord om hur ett framtida socialistiskt samhälle ska organiseras, något som Marx för övrigt aldrig ville uttala sig om. Vem är den mest lögnaktige intellektuella i detta fall?
Men även forskare som är mer insatta i ämnet ger Marx skulden för utvecklingen i Sovjetunionen, genom att koppla ihop dem med den gemensamma tråden ”marxismen”. En av de mest namnkunniga inom Rysslands/Sovjetforskningen, den amerikanske historikern Richard Pipes, skriver i sin lilla bok Communism: A History:
Vi kan nu besvara den fråga som ställdes i förordet: ”Orsakades kommunismens misslyckande av mänskliga misstag eller av inneboende fel i dess natur?” Dess historia visar tydligt att det senare är fallet. Kommunismen är inte en god idé som gick fel, den var en dålig idé.… Marxismen, den teoretiska grunden för kommunismen, bar i sig själv fröet till sin egen undergång, på ett liknande sätt som Marx och Engels felaktigt menade att kapitalismen gjorde det. Marxismen grundade sig på såväl en felaktig historiefilosofi som en orealistisk psykologisk doktrin. (2003:147f)
Här likställer Pipes ”kommunismen” med ”Sovjetunionen”, och hävdar att det var Marx fel att ”(Sovjet)kommunismen misslyckades”. Tanken bygger, som hos Johnson, att de sovjetiska ledarna hade fått ett manuskript av Marx för att skriva på ett historiens oskrivna blad och ”förverkliga kommunismen”. Alla som överhuvudtaget kan något om Marx (och inte tror att det är Lenins eller Stalins Marx som är den verklige Marx) vet att Marx själv var en tänkare som levde när den tidiga industrialismen höll på att slå igenom inte bara i England utan även i andra länder i Europa. Han förutsåg att en ny klass – arbetarklassen – skulle konstitueras innan detta skett, han förutsåg och försökte bidra till att denna nya klass skulle organisera sig fackligt och politiskt, men han försökte också analysera den nya kapitalismen som ett ekonomiskt system med både en oerhörd utvecklingspotential och med inneboende motsättningar. Politiskt försökte han också bidra till att de frukter som den kapitalistiska utvecklingen skapade skulle tillfalla alla i samhället, inte bara de som ägde fabrikerna.
Marx var en komplex tänkare som inte kan reduceras till en föregångare till vare sig Lenin eller Stalin. Efter det att Sovjetunionen och dess dogmatiska marxism-leninism försvunnit har intresset för en mer genuin och intressant Marx åter ökat, inte minst på grund av den ekonomiska kris som nu verkar ha blivit permanent i de tidigare så lyckosamma kapitalistiska ekonomierna i Europa och USA.
Fotnot 1: Inom några veckor finns ett kapitel med titeln ”Vem bär skulden? En diskussion om Marx och marxismen ansvar för utvecklingen i Sovjetunionen”, författat av mig, som tar upp den tidiga utvecklingen av marxismen efter 1880 i Jon Wittrock (red): Tid för Europa? Gemenskap, minne, hopp (Göteborg: Daidalos 2012).