Den 27 mars inleddes i Aktau i västra Kazakstan rättegångarna i efterspelet till det våld i staden Zjanaozen* i december, då enligt officiella uppgifter 16 människor miste livet efter att polisen drabbat samman med protesterande oljearbetare och arbetslösa.
Det senaste året har varit osedvanligt turbulent i det normalt stabila Kazakstan. I december firade nationen – och inte minst dess förste och hittills ende president Nursultan Nazarbajev – 20 år med stor pompa. Han har också åtskilligt att vara nöjd över. Särskilt i jämförelse med grannländerna i Centralasien har Kazakstans utveckling ur flera aspekter varit avundsvärd, inte minst med tanke på de problem med miljöförstöring, kollapsande ekonomi och socialförsäkringssystem, utflyttning av arbetskraft och potentiella interna splittringar som blev arvet efter Sovjettiden.
En ökande oljeproduktion har under 2000-talet inneburit kraftigt stigande exportintäkter och även om andra grenar av ekonomin inte sett tillnärmelsevis samma utveckling finns positiva tecken. 2011 utsågs landet till årets framgångsrikaste globalt i att implementera reformer enligt Världsbankens Doing Business-index, reformer som är en förutsättning för att få fart på utvecklingen inom andra industrigrenar och främja nödvändiga investeringar. Även om fördelningen av inkomsterna är ojämn har en stabil medelklass kunnat etableras i städerna med en levnadsstandard i paritet med ryska storstäder. Kazakstan har också, vilket är unikt i regionen, goda relationer till samtliga grannländer och Nazarbajev har varit mån om att öppna landet både mot Europa och Kina, samtidigt som man behåller mycket täta band med Ryssland. Det senare har också bidragit till att farhågorna att den stora rysktalande befolkningen skulle försöka provocera en anslutning av de norra delarna till Ryssland inte besannades. Den stora utvandringsströmmen till Ryssland har också mattats och Kazakstan är i stället mottagarland för arbetskraft från de fattigare republikerna i söder.
Men de senaste tolv månaderna har också fått se Nazarbajevs omhuldade stabilitet ifrågasättas.
Hemsnickrad terrorism
I maj i fjol sprängde sig en man till döds i den nordvästliga staden Aktobe (Aqtöbe) utanför den nationella säkerhetstjänsten KNB:s lokalavdelning och skadade två. Incidenten förklarades då ha kopplingar till lokal maffia (även om självmordsattentat i kriminella kretsar är minst sagt ovanligt), men det visade sig vara den första i en rad våldsamma händelser de kommade månaderna.
En vecka senare exploderade en bilbomb utanför ett KNB-kontor i huvudstaden Astana och under sommaren dödades två poliser, också det i närheten av Aktobe, vilket följdes av ett tillslag som slutade med skottlossning och 13 döda. Fortfarande hävdade man officiellt att det rörde sig om kriminella grupper, snarare än religiöst motiverad extremism eller terrorism, men förklaringen lät allt mer ihålig.
Men i slutet av augusti erkände man till sist att man avslöjat planer på en terrorattack i Atyrau, ett centrum för oljeindustrin, med kopplingar till islamister i Kaukasus och Pakistan. Sedan dess har man erkänt att det finns ett ”jihadistiskt” hot, något som också skall ha legat bakom ett särskilt våldsamt rån mot en vapenbutik i den lilla staden Taraz i söder i november, då sju personer dödades. Nazarbajev kommenterade då att gärningsmannen var en ensam galning och liknande honom vid Anders Behring Breivik, men det finns också en organisation, Jund al-Khilafah (Kalifatets soldater), som har tagit på sig ett par av dåden och som skall ha kopplingar till al-Qaida. Om och i vilken omfattning någon sådan organisation verkligen existerar är oklart, men när organisationen nu också tagit på sig Mohammed Merahs skjutningar i Toulouse (se SvD, DN, Sydsvenskan) innebär det förstås att den kommer att studeras ingående.
I Kazakstan möttes konstaterandet med en beslutsamhet och en hårdhänthet som till en början kunde liknas vid panik. Man har nu börjat vidta åtgärder för att kväsa rekryteringen till extremiströrelser, men en ny lag om inskränkningar i religionsutövande på offentlig plats och obligatorisk omregistrering för religiösa samfund har i stället nämnts som motivation för attacker av nämnda Jund al-Khilafah. Att Kazakstan skulle vara immunt mot utländsk radikal missionsverksamhet är det nu få som tror, hur problemet skall tacklas i ett land som länge officiellt valt att tro att staten och religionen lever i god harmoni är en svårare fråga.
Före och efter Zjanaozen
Marken under och omkring Kaspiska havet i västra Kazakstan ruvar på de största olje- och gasresurserna i landet, något som inom några år förväntas göra Kazakstan till en av världens tio största oljeproducenter. Men den ökade välfärden från oljeinkomsterna är inte jämnt fördelad. Enligt Världsbanken har andelen fattiga i landet minskat från 46,7% år 2001 till 6,5% år 2010, men på landsbygden räknas fortfarande ca 10% som fattiga. I huvudstaden Astana och den kulturella och finansiella huvudstaden Almaty skjuter skyskraporna upp och en ökande andel av invånarna kan investera i lägenhet och bekvämligheter, men drygt 200 mil västerut där det mesta av oljan utvinns, är bilden ofta en annan.
Något hade legat i luften länge i det Kazakstan. Zjanaozen är en stad direkt berörd av oljeindustrin, men som inte har känt av framgångssagan lika starkt som det glittriga Astana. Förutom det direkta beroendet på oljebolagen som enda arbetsgivare har orten en historia av missnöje grundat i brist på arbetstillfällen, dåliga bostadsförhållanden och komplicerad av en stor inflyttad befolkning från andra delar av Sovjetområdet, något som redan under perestrojkatiden 1989 utmynnade i protester.
I ett par år hade missnöje pyrt bland arbetarna vid ett par av oljebolagen och i maj i fjol gick arbetare vid Karazhanbasmunai (delvis under kinesisk kontroll) och OzenMunaiGas (kontrollerat av kazakiska statens holdingbolag Samruk-Kazyna) ut i strejk, baserat på missnöje med ersättningsnivåer och anställningsvillkor. Det hela eskalerade snart och ett tag uppskattas runt 15.000 ha tagit till gatan. Reaktionen från oljebolagen – med statens stöd – var genomgående kompromisslös och många valde att återvända till arbetet av rädsla för avsked. Hårda domar utfärdades för uppvigling, bland annat mot fackföreningsledare, och det förekom även ouppklarade dödsfall. Särskilt sträng var en fängelsedom mot Natalja Sokolova, jurist och rådgivare till fackföreningsrörelsen, som dömdes till sex års fängelse (i början av mars i år ändrades domen till villkorlig frigivning efter internationellt tryck). Generellt sett fanns dock ringa opinion till sympati för de strejkande i resten av landet (mycket på grund av att man inget visste), vilket gjorde att man inte ansåg sig behöva omvärdera besluten.
Men strejkerna kom att fortsätta månad efter månad och fick till följd runt 6% intäktsbortfall för den statliga olje- och gaskoncernen KazMunaiGas (KMG), samtidigt som det tärde på förtroendet för statens förmåga att hantera problemet. Så i december, just i samband med det storslagna 20-årsfirandet i Astana, kom det av inte helt klarlagda skäl till en urladdning i Zjanaozen och som ett resultat av polisbeskjutning dog ett stort antal civila i den värsta händelsen av denna typ sedan självständigheten.
Inledningsvis verkar myndigheterna ha tagits på sängen. Man införde undantagstillstånd och satte staden i medieblockad. När detaljerna efter en tid började komma ut reagerade man med att utkräva ansvar av de man ansåg skyldiga genom försumlighet. Provinsledningen byttes ut, liksom de man såg som ansvariga inom det mäktiga statliga oljebolaget KMG. Mest uppseendeväckande var att presidentens svärson, Timur Kulibajev, som ofta setts som möjlig efterträdare på presidentposten, offentligt avskedades som ordförande för Samruk-Kazyna av Nazarbajev för att hans ”order” om att lösa strejkdispyten inte hade följts. Presidenten och premiärminister Karim Masimov undvek på så sätt direkt politiskt ansvar, men oförståelsen för anledningen till konflikten och maktvertikalens osäkerhet inför oförutsedda situationer kom i dagen.
I de massrättegångar som nu inletts riktas anklagelserna mot ”uppviglare” bland de strejkande och våld mot polisen. Även om man hittar några skyldiga är det i det långa loppet svårt att se hur man kan undvika att tillåta mer öppenhet och en fungerande dialog med befolkningen om man vill förhindra risken för en upprepning och lyckas återuppbygga förtroendet.
Den ”mytiska” demokratin
Just före presidentvalet i april i fjol skrev president Nazarbajev ett inlägg i Washington Post, där han förklarade att Kazakstans ”väg mot demokrati är oåterkallerlig”. Strax efteråt vann han förnyat förtroende med 96% av rösterna och 90% valdeltagande. Ingen av de okända motkandidaterna nådde 2%.
Parlamentsvalet som hölls i januari i år var menat som ett steg att stärka pluralismen i parlamentets underhus (Majilis), där presidentens stödparti Nur Otan (Fäderneslandets ljus) hittills haft samtliga platser. En tidigare lagändring hade redan på förhand utfärdat en garanti att det skulle bli så, eftersom minst två partier garanteras representation. I själva verket var det, förutom Nur Otan, som fick drygt 80%, två partier till som klarade sjuprocentsspärren, Kommunistiska folkpartiet och Ak Zjol (Ljusa/Rätta vägen), som sägs företräda näringsliv och entreprenörer. Men inget av partierna är ett äkta oppositionsparti – det oppositionella kommunistpartiet förbjöds att ställa upp på tekniska grunder och ledaren för Ak Zjol är den handplockade Azat Peruasjev, som fram till i fjol ledde landets största företagarorganisation, vilken står nära både presidenten och det statliga holdingbolaget Samruk-Kazyna (och som för övrigt var medlem i Nur Otan fram tills han blev partiledare).
OSSE/ODIHR, som bevakade valet, konstaterade i sitt preliminära utlåtande att Kazakstan inte levde upp till sina demokratiska förpliktelser i valet och framhöll bland annat medias självcensur, avregistrering av partier och inskränkt mötesfrihet. Ungefär så brukar det låta efter kazakiska val, men det nya och förvånande denna gång var reaktionen.
Nazarbajev, som så sent som i december 2010 stolt hade stått värd för OSSE:s första toppmöte på över tio år (efter en hel del lobbyarbete), dömde ut OSSE och valövervakarna, som ”upprepar en och samma fras om en mytisk oförenlighet med några vagt uppfunna eller konstgjorda standarder”. Han sade sig också tala för övriga länder i regionen. I och med att uttalandet kom just före det ryska presidentvalet kan det också ha varit ett yttrande till stöd för Putin, vars modell med ett statsbärande maktparti och politisk ”pluralism” i form av nominellt oppositionella stödpartier Nazarbajev kopierat.
Men som protesterna mot valfusket i Ryssland har visat är inte heller den modellen riskfri. Även om Kazakstan hittills valt en hårdare linje med stark kontroll över media och mötesfrihet har en medelklass börjat byggas upp, som framöver kan komma att spela samma roll om ett lämpligt tillfälle uppstår, kanske vid en slarvigt hanterad maktöverlämning.
Den kan bli regimens förbannelse, men är samtidigt Kazakstans hopp och ett bevis på landets framgångar.
* Det finns ingen allmänt vedertagen svensk transkription av kazakiska, som skrivs med ett utökat kyrilliskt alfabet. Om man translittererar från detta skulle städerna kanske rättare kallas Aqtau och Zjangaözen.