Det var det Brysselbaserade ”Eurasiska Observatoriet för Demokrati och Val” (EODE) som bestod Vladimir Putins riggade Krimval med ett antal observatörer från högerextrema europeiska partier: denna institution bygger sin verksamhet på den belgiske fascisten Jean-François Thiriarts teorier och leds av dennes mångårige sekreterare Luc Michel.
Med samarbetet med observatoriet slöts, kan man säga, en cirkel. För 22 år sedan, bara några månader efter Sovjetunionens kollaps, anlände den åldrige Thiriart själv till Ryssland och inledde samtal med en grupp besvikna och vilsna kommunister, däribland Gennadij Ziuganov. Han möttes av ett enormt gensvar. Det var som om han kom med läkedom i ett ögonblick då fantomsmärtan efter ideologisammanbrottet och imperieförlusten på sina håll kändes närmast outhärdlig.
Thiriart deklarerade att Ryssland måste bilda ett ”eurasiskt” bålverk mot den angloamerikanska imperialismen. I en återuppväckt postsovjetisk nation ville han se den rättmätiga arvtagaren till ett ursprungligen ”progressivt” naziarv som förfuskats. Hitler hade svikit Stalin genom att gå i krig med Sovjetunionen i stället för att hålla fast vid 1939 års Molotov-Ribbentroppakt.
En ung man, Aleksandr Dugin, tog särskilt starka intryck av Thiriarts budskap och började snabbt skissera en doktrin med stöd inte minst hos en rysk ”eurasisk” emigrantkrets i 1920-talets Berlin som tyckt sig finna en utvecklingsbar nationalistisk kärna i bolsjevismen. Han såg nu också till att bilda ett nytt parti i denna extrema höger-vänsteranda: de så kallade nationalbolsjevikerna (som han dock efter en schism senare lämnade).
I sin tidskrift ”Element” kokade Dugin under 90-talet ihop en märklig brygd av tankar inte bara från exilcirkeln utan också från Hitlers geopolitiske läromästare Karl Haushofer, de tidiga tyska så kallade konservativa revolutionärerna, den italienske fascisten Julius Evola, den franske ockultisten René Guénon och den nya Parishögerns talesmän med ursprung i 68-rörelsen.
Ledande hos Dugin – under Putin senare befordrad till professor vid Moskvauniversitetet och emellanåt anlitad som föreläsare av den ryska generalstaben – blev föreställningen om den globala konflikten mellan två ”ordnar”, den eurasiska och den atlantiska. Han talade om en ”kontinenternas metafysik” bakom världsskeendet, om en aggressiv maritim civilisation i obönhörlig motsättning till en eurasisk fastlandskultur. Det skulle bli det återupprättade Rysslands imperiala uppgift att anföra fastlandet och betvinga den ondskefulle USA-fienden.
På ett tidigt stadium etablerade Dugin samarbete västerut. Snart förfogade han över ett nätverk där hela den europeiska ultrahögern ingår – den som nu kallades in för att göra tjänst på Krim. På senare år har han genom resor knutit intima band med Jobbik i Ungern, Gyllene gryning i Grekland och svenska ”identitära” nynazister kring förlaget Arktos som han föreläste hos 2012. I dessa yttersta dagar vädrar han morgonluft. Han förordar ett militärt ingripande i ett upproriskt Ukraina (”blod för blod”) som ett av flera steg i en pågående europeisk nyordning. Hans imperiedröm uttrycks så, med hans egna ord: ”Antingen är Ryssland stort – eller också finns inte Ryssland.”
Putins idé om en ”eurasisk” union som motvikt till EU och USA är tydligt influerad av duginska lärdomar. När han i sitt Krimtal i förra veckan fördömde ”femtekolonnarna” (de 50 000 som i en Moskvademonstration manifesterade sin solidaritet med Ukraina) tycktes han närmast citera Dugin – som länge sökt stämpla oppositionella som landsförrädare. Putin har förklarat krig mot ukrainsk ”fascism och antisemitism” men ingen ska låta sig luras av detta. Den nya stormaktsroll han vill ge åt Ryssland har hämtat inspiration från den västeuropeiska nyfascismen. Och visst samarbete pågår, som synes.
Magnus,
tack för detta, viktigt och oöverträffat, en oroande inblick i dunkla tankekretsar.
Krister