Det postsovjetiska Europa och dess ”beyond”

Efter Sovjetunionens fall kom det akademiska tänkandet att domineras av liberala idéer om hur Öststaterna skulle inlemmas i den europeiska demokratiska ordningen. Processen kallades transition på engelska. Underförstått var att övergången från det statskontrollerade ekonomiska systemet till en fri marknadsekonom skulle äga rum mer eller mindre av sig själv.

Redan i slutet av 1990-talet men än mer i kölvattnet av EU-utvidgningen började man tveka om hur ”naturlig” en sådan övergång var. Idag, 25 år efter Berlinmurens fall, kan man konstatera att den f d Andra Världen redan passerat sin prognostiserade post-sovjetiska övergångsperiod, och ofta med ganska nedslående resultat. De f d sovjetländerna har utan tvivel utvecklats ”bortom”, men i vilken inriktning? Transitionsteorin med sina grunder i föreställningen om en naturlagsbunden normalisering har inte kunnat förutse och är inte heller är i stånd att förklara detta.

Kring detta tema arrangerades en konferens kallad Beyond Transition:  New Directions in Eastern and Central European Studies i Lund 2-4 oktober. Arrangörer var tre svenska forskarcentra inom östeuropeiska studier: Centrum för Europaforskning vid Lunds universitet, Uppsala Centrum för Rysslandsstudier (UCRS) och Centrum för Östersjö- och Östeuropa studier (CBEES) vid Södertörns högskola. Initiativtagare var Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa och Centralasien. Det var Sällskapet som även finansierade konferensen. Detta forum var en uppföljning av ICCEES VIII världskongress i Stockholm 2010 bakom vilken Sällskapet agerat som huvudarrangör. Målet var att samla ihop nordiska Östeuropaforskare och akademiker från Östersjöområdet i ett gemensamt samtal för att sammanfatta resultat och diskutera framtida perspektiv inom Östeuropaforskning i samarbete med världsorganisationen ICCEES.

Under andra halvan av 1980-talet producerade sovjetisk teve i samarbete med SVT ett program som hette ”Next Stop Soviet”. [1] I den revolutionära andan kring det historiskt unika året 1989 förkunnades Andra Världens framtid leda mot ”next stop Europa”. Vilket blir nu vår nästa ”next stop” i dagens värld när framtiden inte bar med sig sitt utlovade, normaliserade perspektiv utan leder mot nya, ganska vaga och farliga vägar, i ett obestämt och outforskat ”beyond”?

I dessa frågor låg konferensernas utgångspunkter. Nu när gränslinjerna mellan makroregioner som ligger mellan Oder och Vladivostok eller Murmansk och Dusjanbe inte längre kan betraktas som något givet, är det fortfarande möjligt att betrakta Östeuropa som ett koherent socioekonomiskt och sociokulturellt block? Vilket inflytande har den gamla öst/väst-orienteringen i vetenskapens och politikens mentala geografi? Som alternativ till transition jämfördes under Lundakonferensen både de nödvändigheter och möjligheter som uppstår i olika europeiska länder som oavsett deras ursprung antingen hitom eller bakom järnridån lika starkt påverkas av globaliseringen. Hur klarar det socialt ojämna och kulturellt mångfaldiga Europa detta nya ”next stop”, globaliseringen?

* * *

Det var med dessa tankar som de delvis oroade men mest nyfikna och optimistiska konferensarrangörerna  satte ihop programmet. Man ville i en stor internationell miljö och med ett aktivt deltagande av östeuropeiska forskare kunna diskutera Central- och Östeuropas nya sociala, kulturella och politiska utveckling. Ett hundratal internationella deltagare organiserades i 25 workshops, som arbetade under konferensens tre dagar och ägnade sig åt diskussion inom mycket skiftande teman som handlade om kultur och samhälle, minne och politik, globalisering och europeisering, korruption och demokrati. [2] Dessa workshops med många tidigare ohörda röster blev inte bara akademiskt intressanta utan demonstrerade även i praktiken områdets komplexitet.

Föreläsningar av framstående internationella huvudtalare blev däremot konferensens pièce de résistance. Fem talare hjälpte oss att identifiera de verkliga tyngdpunkterna på dagordningen beyond transition.

Den världsberömde tyske historikern Karl Schlögel, författare till bl a den monumentala Terror och dröm: Moskva år 1937 (sv. övers. Peter Handberg)[3] talade om politiska och geografiska faktorer som blev försummade inom transition studies, de sociala grupper som aldrig figurerade inom post-sovjetiska studier i sin kapacitet av historiska subjekt. Trogen sin redan beprövade tes att man måste ge historien en rumslig dimension berättade Schlögel om sina erfarenheter och reflektioner under sina många resor Europa runt med lågpris, bussar, pendeltåg och andra transportmedel för Europas fattigaste och därför mest aktiva arbetstagare och entreprenörer. En sådan ”billig europeisering” med hjälp av t ex Ryanair skulle man inte ignorera i dagens globaliserade Europa, och inte heller de miljontals anonyma som pendlar tvärsöver alla reella och symboliska gränser för affärer eller för nöje. Med sig i bagaget bär de och sprider inte bara sina till synes obetydliga varor och pengar, utan även sina språk och traditioner, minnen, åsikter, och framtidstro. Det är ett sådant namnlöst, ansiktslöst subjekt i en ständig rörelse som hamnat i transitionsteorins döda vinkel och som kommer att påverka Europas framtid, enligt Schlögel.

Schlögel beklagade att den inbjudna Svetlana Aleksievitj inte kunde närvara på konferensen. För dem som läst Aleksievitjs Tiden Second Hand (övers. Kajsa Öberg Lindsten) [4] skulle det egentligen ha varit av vikt att få lyssna på dem i dialog. Medan Schlögel påvisar ”den fattiga europeiseringens” framtida möjligheter, beskriver Aleksievitj de ideologiska och personliga katastrofer som är den enskilda människans pris för framgång. Det som avgör vad som betraktas som framgång eller katastrof verkar vara minnet.

Minnet blev ett eget stort tema både bland workshopsdeltagare och i keynote-föreläsningar. Amir Weiner, historiker från Stanfordsuniversitet, författare till bl a studier om kriget och politisk repression i Östeuropa under Sovjettiden [5] pratade om sin forskning om Stasi- och KGB-arkiven. Han studerar praxis inom den statliga övervakningen i Östtyskland, dess samband med den socialistiska statens politiska mål, och de minnesspår som övervakningskulturen lämnade efter sig i de posttotalitära staterna och samhällena.

En annan viktig aspekt av dagens minnespolitik i Europa diskuterades av den franske sociologen Georges Mink (ISP-CNRS i Paris och the College of Europe). Mink är en av Europas ledande specialister inom kultursociologiska och historiska studier av Östeuropa, särskilt Polen, och en av dem som lanserade begreppet transition på 1990-talet. [6] Till Lund kom han med en föreläsning baserad på sitt senaste projekt, en antologi om det förflutna och det samtida. [7] Han pratade om dagens aktiva maktspel runt det kollektiva minnet på högre politiska och byråkratiska nivåer inom EU och i de nya europeiska medlemsländerna. Historiens tragiska sidor som andra världskriget, förintelsen och den sovjetiska ockupationen debatteras inte bara av historiker utan används också för att öka politisk inflytande och i förhandlingar mellan europeiska regeringar och EU-institutioner. Minnet har blivit en fråga för en hyperaktiv lobbyverksamhet. Det händer alltför ofta att PR-konsultfirmor anlitas av politiska partier, offentliga institutioner eller stora bolag för att skriva om historien och leverera en smaklig berättelse om ”obekväma” historiska episoder. Medan en sådan historieskrivning blomstrar bland lobbyister, politiker och byråkrater förblir kritiska röster från akademiska historikernas sida nästan ohörda.

En liknande situation beskriver även statsvetaren Jan Kubik från Rutgers universitet i USA. Kubik betraktar dagens minnespolitik i forna Östeuropa genom en statsvetenskaplig ridå. I sin föreläsning presenterade han den nya antologin Twenty Years After: The Commemoration of the End of Communism [8] med bidrag av 14 statsvetare som studerar statsvetenskapliga och antropologiska aspekter inom minnespolitik i olika länder efter den socialistiska statens fall. Att minnet och den offentliga memorialiseringen i Östeuropa har utvecklats explosionsartat är ett faktum som noterats av många inom statsvetenskapen. Vad som är viktigt, enligt Kubik, är att förstå hur detta påverkar olika trender inom posttotalitär politik. Hans och hans kollegers antropologiska, komparativa metod gör det möjligt att påvisa sambandet mellan minne och politisk legitimitet. I det forna Östeuropas offentliga debatt kan man med dessa metoder hitta ett starkt samband mellan politiskt agerande och historisk rättvisa i attityderna hos vanligt folk. Både juridiskt och etiskt, spelar sökandet efter rättvisan en central roll i hur den posttotalitäre medborgaren definierar sig och agerar mot bakgrund av kommunismens arv.

Det historiska arvet kan på ett katastrofalt sätt påverka hur man institutionaliserar och styr staten. Detta demonstrerade i sin föreläsning den brittiska sociologen Alena Ledeneva (University College London). Hon koncentrerade sig på korruption och makt i Ryssland. Ledeneva blev internationellt känd under 1990-talet med sin grundläggande studie om blat i Sovjetunionen då hon analyserade påverkan av sovjetiska informella, alltså ganska kriminella nätverk på det nya Rysslands marknadsekonomi och maktrelationer [9]. Som Ledeneva visar i sina två senare böcker[10], så bör vi inte tolka korruptionen i Putins Ryssland som ett systemfel som man skulle kunna avslöja och rätta till. Korruptionen är däremot systemet som sådant inom vilket makten utövas genom ett komplext fungerande sammanhang av informell kommunikation och utbyte av tjänster inom en inre krets med oändliga men diffusa kontakter. Det är det korrumperade sistema som gör att Ryssland på sitt eget ganska brutala sätt och oavsett oändliga kriser, ändå ”fungerar” ekonomiskt, politiskt, och internationellt. Men det är samtidigt samma sistema som spärrar in Ryssland i ”informalitetens fälla”. Politiker, entreprenörer och byråkrater sitter lika fast som gisslan i sina egna kortsiktiga intressen medan systemets långsiktiga konsekvenser förhindrar modernisering och särskilt utvecklingen av institutioner.

* * *

Avslutningsvis, till detta korta referat av konferensens höjdpunkter skulle jag lägga till att Beyond Transition blev en framgångsrik sammanfattning av Sveriges akademikers fleråriga samarbete med världsorganisationen ICCEES, inspirerat och framdrivet av Sällskapet. Under de särskilt intensiva åren av förberedelser inför Stockholmskongressen 2010 liksom under reflektionerna i dess spår har svenska forskare åstadkommit väldigt mycket i internationaliseringen av sina nätverk. De delar sina resurser och kompetens med andra, ofta mindre privilegierade, inom fältet; de blir mer lyhörda gentemot den internationella omgivningen och får samtidigt tillfälle att göra sina egna resultat kända utomlands.

Konferensen i Lund blev ett stort steg framåt, också som ett svar på ICCEES exekutivkommittés aktuella uppmaning att aktivera regionala nätverk. Det är särskilt viktigt för den mängd av forskare från Östersjöregionen som deltagit. I framtiden bör även de representera forskningens framgångar genom att agera som huvudtalare, inte bara som lyssnare. Vi hoppas att initiativet med regionala ICCEES-konferenser som denna utvecklas till att skapa ett forum för ännu bredare kretsar av både specialister och de intresserade.

Alltså, ”Next Stop Beyond”!