För några dagar sedan besökte jag Biennalen i Venedig. Väl framme trots den intensiva hettan styrde vi snabbt våra steg mot den ryska paviljongen. Där inbjöds alla kvinnliga besökare att på eget ansvar gå in i nedre våningens rum där det regnade guldpengar. Jag fick låna ett paraply för att skydda mig mot de nedfallande mynten. Jag samlade ihop så många mynt jag förmådde och la dem i hinken.
Mitt manliga sällskap fick i stället knäböja i övre våningen för att be om ursäkt å männens vägnar för all världens spekulation, girighet, kriminalitet, hänsynslöshet, avund, slösaktighet och falskhet. Han och andra manliga besökare fick stå på knä runt en stor öppning i golvet och se pengarna flöda förbi uppifrån taket ner till kvinnorna. Inom ramen för konstverket ingick några unga välklädda män, som avlöste varandra att utföra olika uppgifter. En satt på takbjälken och åt nötter, skalen släppte han ner på golvet. En annan man använde all sin energi åt att gräva fram pengar, samtidigt som en tredje hissade upp hinkar med mynten som kvinnorna samlat ihop.
Den ryske konstnären Vadim Zacharovs verk ’Danaë’, har inspirerats av den antika grekiska myten om Zeus och Danaë. Zeus som var förälskad i Danaë förvandlade sig till guldregn för att komma in till Danaë som var instängd i en källare. Enligt texten på väggen ’refererar det fallande guldregnet till förförelsen av Danaë’. Konstverket illustrerar mänsklig lust och snålhet, men handlar också om pengars korrumperande inverkan. Den teaterliknade sammansättningen uppmanar till aktivt deltagande av besökare för att garantera flödet av pengar som en pågående process.
För mig är det lätt att associera till min egen forskning om människors livssituation och framtidsmöjligheter utanför storstäderna i Ryssland. Symboliken är tydlig, konstverket har ett politiskt budskap, att processer hålls igång endast genom människors aktiva deltagande. Jag uppfattar kritiken mot strukturerna som motverkar blomstringen av det civila samhället. Tankarna leder till hur pengarna ibland förför kvinnorna, hur ivrigt de plockar upp spillrorna efter oligarkernas framfart, beredda att vrida och vända på varje slant, för diverse ändamål. Sen hamnar pengarna ändå till slut åter i oligarkernas hinkar.
De intryck jag bär med mig handlar mycket om elände, hopplöshet och hänsynslöshet. Men det finns också många ljuspunkter, de som hittar vägar att tråckla sig förbi olika hinder, som på lokal nivå tar hand om sociala frågor. Sådana ’social mothers’ bär med sig ansvaret för den här uppgiften från Sovjettiden. I min forskning har jag intervjuat många av dem och ser en slags utveckling av civilsamhället. Denna utveckling bygger på såväl erfarenheter och normer från Sovjettiden, som på tillvaratagande av de nya möjligheter som reformerna medger. Det finns hål i strukturerna, det finns hål i oligarkernas hinkar! ’Social mothers’ lyckas ta undan en del för akuta sociala åtgärder och påverkar utvecklingen av lokalsamhället.