Tro på Ryssland?

Vi kan inte lita på Ryssland. Under de senaste månaderna har vi nåtts av ett flöde av nyheter om att människor där har hånats och trakasserats  av de högsta politiska institutionerna och även dömts för vad som hos oss betraktas som helt normala medborgerliga beteenden. Till dessa beteenden har hört att öppet diskutera hur man ska få samhället att följa sina lagar, exempelvis genom att inte befrämja korruption.

Det som händer nu i Ryssland innebär inte bara en kränkning av många ryska medborgares mänskliga rättigheter. Det påverkar också våra möjligheter att samarbeta med Ryssland på en rad områden, exempelvis inom ekonomi och handel.

Ett av de namn som nyligen figurerat i nyhetsfloden är Sergej Gurjev. Som bland annat rektor för New Economic School i Moskva har han varit en person som ansvariga för Rysslands ekonomiska politik, inklusive premiärminister Medvedev har lyssnat på. Men hans integritet har retat kretsen kring Putin så att han inför de hot som nu många utsätts för har valt att lämna landet.

Redan efter Putins första period som president 2000-2004 gjorde han en klarsynt prognos om vad som komma skulle. I korthet såg den ut så här: Att det gått bra för Ryssland i början av 2000-talet berodde inte bara på att man haft tur med oljepriset. Putin hade verkat för integrering i världsekonomin och vågat gå emot starka intressegrupper kring lokala guvernörer och oligarker.

Men samtidigt såg Gurjev att Putins främsta mål var att kontinuerligt stärka sin makt och att hans respekt för äganderätt och demokrati enbart var en läpparnas bekännelse. Därför uttalade Gurjev farhågor för framtiden, både vad gäller ekonomi och den vidare samhällsutvecklingen.

Vid denna tid gjorde Gurjev, som då var verksam i Washington tillsammans med en annan välrenommerad rysk ekonom, Jurij Andrienko, en kritisk granskning av den ryska migrationsstatistiken. De konstaterade att i OECD-statistiken för 2005 rapporterades avsevärt fler inflyttade ryssar än som uppgavs ha flyttat ut från Ryssland enligt officiell rysk statistik. Deras slutsats var att antalet emigranter från Ryssland vid den tidpunkten var minst 20 procent fler än som redovisades i officiella data. De uttryckte en misstanke om att data hade förfalskats medvetet av prestigeskäl.

Det som händer nu i Ryssland är bland annat att en rad källor till oberoende data som kan jämföras med officiell statistik är på väg att tystas. Ett exempel är Rysslands kanske främsta institut för opinionsundersökningar, Levada Center. Det har av åklagare stämplats som utländsk agent enligt den nya lag som säger att alla som bedriver politisk verksamhet och finansieras från utlandet ska kallas just så. Den politiska verksamheten består enligt åklagaren i att opinionsundersökningar påverkar det politiska beteendet i samhället. Den utländska finansieringen består enligt institutets egna uppgifter av projektbidrag motsvarande 1,5 – 3 procent av hela omslutningen.

Ingen, inte heller den ryska statsledningen, har ifrågasatt trovärdigheten hos Levada Centers resultat. Av dem förstår vi exempelvis vari Putins styrka består. När befolkningen tillfrågas om vilka politiker som är populärast nämner de främst namn som stod i rampljuset på 1990-talet. Några nya namn kommer inte fram eftersom televisionen, där de flesta ryssar får sin nyhetsinformation, inte tillåter någon att profilera sig som politiker. Även om många ryssar i dag har tillgång till Internet är det få som följer nyhetsutbudet där. Därför (vilket vi vet genom Levada Center) känner inte ens hälften av Rysslands befolkning till bloggaren och korruptionsavslöjaren Aleksej Navalnyj som nu hårdbevakas av västliga medier. Och bland den minoritet av ryssar som hört hans namn vet långtifrån alla vad han står för.

Det är svårt att se något annat motiv till att den ryska ledningen vill ha monopol på statistiska data och opinionsundersökningar än att man vill kunna styra bilden av det ryska samhället.

Ett besläktat problem är den utredning som EU-kommissionen inledde förra året kring det ryska gasmonopolet Gazproms prissättning. Putinadministrationen svarade med att förbjuda företag som klassas som strategiskt viktiga att svara på frågor från utlandet om sin verksamhet.

Förmodligen är mycket av den information som publiceras i Ryssland i dag sann. Problemet är att vi inte säkert kan avgöra när den är det och när den inte är det. Minsta osäkerhet innebär ett risktagande om vi förlitar oss på en uppgift som underlag för vårt agerande.

Att Tele2 sålt sitt bolag i Ryssland är bara ett av många tecken på att bristen på transparens också begränsar affärsmöjligheterna.

Ett berömt citat av den ryske 1800-talspoeten och diplomaten Fjodor Tjuttjev lyder:  ”Ryssland kan ej förstås med förnuftet… Ryssland kan man bara tro på.” Med andra ord att även om det är svårt att bli riktigt klok på landet så finns det hopp. I den andan kallades Ryssland under 1990-talet strax efter Sovjetunionens upplösning för en transitionsekonomi. Då tog alla som trodde på Ryssland för givet att den forna diktaturen var på väg att bli ett öppet samhälle som så småningom skulle få ekonomin att blomstra. På lång sikt har vi nog anledning att fortfarande tro på Ryssland i betydelsen hoppas. Än så länge växer antalet ryssar som reser utomlands, om än sakta. Men på kort sikt kan man inte tro på Ryssland i betydelsen lita på att officiella data uttrycker sanningen. Det är till och med adekvat att damma av ordet diktatur även om än så länge inte lika många individer kränkts i sina rättigheter som i Turkmenistan och Nordkorea.