300 år sedan Kalabaliken i Bender

Karl XII släpptes aldrig in i fästningen i Bender. Den 1 februari är det precis 300 år sen den berömda kalabaliken då turkarna efter 3 1/2 år tröttnat på att ha honom tältande strax intill.

Fortfarande är fortet befäst av en spillra av den forna sovjetiska 14:e armén men jag släpps in ändå. Territoriet är stort och det är inte lätt att gissa vilken port i den yttersta muren som leder vart.

När vi knackar på öppnar en soldat och ser förbryllat på oss innan han snabbt drar igen plåtdörren. Efter en stund kommer en officer ut. Vi undrar hur vi ska köra för att hitta den guide som vi avtalat möte med. Han förklarar hur vi ska ta oss till en port i andra änden av befästningen och tillägger sen sarkastiskt: ”Här slipper ni inte in, i synnerhet inte med såna skyltar”. Han nickar mot bilen med registreringsplåtar från Moldovas huvudstad Chişinău. Fästningen ligger i regionen Transnistrien som bröt sig loss från Moldova för 20 år sen och de ryska soldaterna finns kvar sen dess.

Bender är det namn som turkarna sedan erövringen 1538 använt för den stad som fortfarande heter Tighina. Fästningen byggdes ut och moderniserades av turkarna. Takens form tyder på att de använde sig av en armenisk arkitekt.

Nu renoveras fästningen steg för steg och det gamla kruthuset har förvandlats till museum. Där finns bland annat en monter med föremål från svensktiden och en nisch som visar Karl XII sittande på en bår i sitt läger i Varniţa ett par kilometer från fästningen. När turkarna den 1 februari 1713 försökte få sin forne allierade att ge sig i väg uppstod nämligen strid och kungen själv snubblade och bröt ett par ben i foten.

Karl XII tog sig efter förlusten vid Poltava 1709  med en mindre del av sin armé till Bender som kontrollerades av det Osmanska riket. Han fick till en början tillstånd att stanna där och den svenske kungen såg det som en fördel att härifrån söka kontakt med de styrande i Istanbul för att sluta en allians mot Ryssland. Karl XII kom emellertid snart att betraktas som en svag figur och därmed ganska ointressant för turkarna.

Vid fästningens port skymtar två ingångar till ett omfattande tunnelsystem som fortfarande är outforskat. Min guide säger att hon hoppas att de nu pågående forskningsprojekt som bedrivs både av den svenska Livrustkammaren och turkiska forskare ska leda till att dokumentation om tunnlarna grävs fram i de turkiska arkiven. När jag besöker minnesmärket över Karl XII i Varniţa bjuds jag in att besöka ett hus strax intill. I källaren pekar man på en tunnel lagom hög för att jag ska kunna krypa in på alla fyra. Efter att ha kommit en bit in kan jag med hjälp av ficklampan konstatera att den är oändligt lång. Men själv törs jag inte krypa längre utan backar ut.

I sällskap med Karl XII:s ukrainske allierade Mazepa följde till Bender Pilip Orlik som här i exil skrev Zaporizjzjakosackernas konstitution, ibland ansedd som Ukrainas första grundlag. Monumentet över konstitutionen beskådas av de sporadiska ukrainska besökare som kommer hit med samma intresse som vi svenskar studerar den svenska montern. Orlik följde förresten med det svenska följet till Sverige där hann stannade i några år innan han återvände till det Ottomanska riket.

Karl XII är inte den ende kändis som är förknippad med fästningen i Bender. En annan är Hieronymus Carl Friedrich, Baron von Münchhausen. Ett par decennier efter den svenske kungens besök deltog Münchhausen på ryssarnas sida i kriget mot det Osmanska riket. En av hans mest berömda skrönor handlar om när han sittande på en kanonkula flög över just fästningen i Bender. Därför har man utanför murarna rest en byst över honom och en bit längre bort finns en kanonkula med handtag lämpliga för den som vill ta ett fast tag under flygningen.

Därutöver finns här byster av kända ryska fältherrar som genom århundradena har besökt regionen. På grund av de historiska minnena använder ryssarna liksom vi svenskar fortfarande det turkiska namnet Bender för den intilliggande staden Tighina.