Parlamentsvalet i Georgien den 1 oktober ifjol blev ett svidande nederlag för det styrande partiet Nationella Rörelsen, som leds av president Micheil Saakasjvili. Trots hot och trakasserier gentemot dåvarande opposition och användning av s.k. administrativa resurser, dvs. missbruk av statliga medel från maktpartiets sida, lyckades man endast erövra 65 av parlamentets 150 platser, medan utmanaren Bidzina Ivanisjvilis Georgiska Dröm fick 85. Av dessa 65 ledamöter har i skrivande stund redan nio lämnat Nationella Rörelsen för att istället ansluta sig till eller samarbeta med Georgiska Drömmen.
Reaktionen i Väst på valförlusten blev i allmänhet förvåning, eller rentav bestörtning och förtrytelse: hur kunde det georgiska folket vara så otacksamt mot förvaltarna av rosenrevolutionen 2003, som tack vare sina reformer förvandlat landet från en i det närmaste failed state till marknadsekonomiskt föregångsland? Dessa bedömare i Väst visade prov på okunnighet, önsketänkande eller ideologisk förblindelse. Saakasjvilis regim hade förvisso åstadkommit imponerande resultat på många områden (mindre byråkrati och korruption, utbyggd infrastruktur m.m.), men avigsidorna var tydliga. En majoritet av den georgiska befolkningen reagerade mot missförhållanden som:
– den höga arbetslösheten och utbredda fattigdomen, som allt tal om framgångsrika reformer inte lyckats råda bot på: att vara försökskaniner för ett libertarianskt experiment blev i längden outhärdligt;
– inskränkningarna i yttrandefriheten, maktmissbruket och den bristande respekten för mänskliga rättigheter (regimen var intresserad av modernisering, inte av demokrati);
– de hårdföra exproprieringarna av privat egendom och kontrollen av näringslivet;
– den förödmjukande ungdomskulten och föraktet för en generation med erfarenhet och mognad;
– den äventyrliga politiken gentemot Abchazien och Sydossetien som resulterade i det förlorade kriget mot Ryssland.
I sin analys av det gångna året skrev en georgisk engelskspråkig tidning häromdagen: ”The people were against Saakashvili and his team. They were fed up with false promises and his dubious actions, with their absurd projects and ignoring the needs of the entire population; with the UNM (= Nationella Rörelsen), democracy was merely a facade … The people said NO to the pseudo-democratic tyranny of Saakashvili’s regime” (The Messenger 2012-12-28).
Tack vare sin seger i parlamentsvalet har Ivanisjvili befriat Georgien från Saakasjviliregimens välde. Georgierna i gemen var utleda på denne hyperenergiske narcissist och skrytsamme pratmakare som under stora åthävor utvecklade en intensiv aktivitet, ofta med tvivelaktiga resultat. Men Saakasjvili sitter kvar som president till i oktober i år, då presidentval skall hållas. Dessutom kontrollerar Nationella Rörelsen de lokala förvaltningarna ute i landet och flera centrala myndigheter samt domstolsväsendet. Georgien riskerar att få uppleva en besvärlig cohabitation (franskt uttryck för samboförhållande, syftande på ett styre med president och premiärminister ur olika politiska läger).
Många av dem som stödde rosornas revolution tillsammans med Saakasjvili men sedermera hoppade av samarbetet med den egensinnige och maktfullkomlige presidenten, har kommit till makten tack vare Georgiska Drömmens valseger. Listan på dessa avhoppare är lång och imponerande. Bland dem som nu kommer att förvalta arvet från rosenrevolutionen finns premiärminister Ivanisjvili själv, den nye talmannen Usupasjvili och den nye försvarsministern Alasania, för att bara nämna några av de mest kända bland dem som tidigare samarbetade med eller stödde Saakasjvili. Rosenrevolutionens anda kommer alltså att bestå, även om de nya makthavarna inte betraktar sig själva som revolutionärer, vilket de tidigare rosenrevolutionärerna med Saakasjvili i spetsen gjorde – de kallades inte för inte ibland för ultraliberala bolsjeviker.
Med företrädare för den Georgiska Drömmen vid makten kommer georgisk politik av allt att döma att präglas mer av pragmatism och mindre av ideologi och demagogi, mer av eftertänksamhet och mindre av adrenalin. Tonläget i förhållande till Ryssland och till utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien kommer att sänkas åtskilligt; mer samarbetsvilja och mindre provokation och konfrontation. Medan Nationella Rörelsens företrädare i allmänhet är präglade av amerikanskt tänkande och hyser misstro mot EU som de anser vara alltför socialistiskt och styrt av regleringar, har Ivanisjvili och flera av hans medarbetare en europeisk framtoning. De har också ett helt annat engagemang för mänskliga rättigheter, vilket bl.a. det faktum att förrförre ombudsmannen Subari beretts plats i den nya regeringen vittnar om. Att Ivanisjvili skulle vara rysk lakej bara för att han på 1990-talet bodde i Ryssland och tjänade ihop sin stora förmögenhet där, var det få i Georgien som trodde på, trots Nationella Rörelsens intensiva propaganda av den innebörden. Liksom Putin i Ryssland utmålar alla oliktänkande som amerikanska agenter, har Saakasjvili haft för vana att anklaga alla som opponerar sig mot hans styre för att gå ryssarnas ärenden. I längden gick det inte hem, vilket valresultatet vittnade om.
Regeringsskiftet försiggick förvånansvärt lugnt. Det blev en historisk händelse: för första gången ägde ett maktskifte i Georgien rum utan inbördeskrig eller revolution genom att makthavarna erkände sig besegrade efter ett demokratiskt val. Saakasjvilis anhängare i Väst hade före valet ständigt uppmanat valets förlorare, som man utgick ifrån skulle bli den Georgiska Drömmen, att utan knot acceptera valutgången. I det läget kunde Saakasjvili knappast göra annat än att ta skeden i vacker hand.
Men någon fridfull cohabitation har det inte blivit. I synnerhet inte som den nya regeringen beslutat att sätta stopp för presidentens slöseri, kraftigt minska hans anslag och upphäva flera av hans kostsammaste projekt, t.ex. parlamentets flytt från Tbilisi till landets andra stad Kutaisi. Särskilt spänt har förhållandet mellan de bägge lägren blivit sedan den nya ledningen börjat förhöra och arrestera vissa tidigare ministrar och högre tjänstemän i den förra administrationen, varav vissa redan hunnit fly till utlandet. Företrädare för Nationella Rörelsen, med eldunderstöd av lobbyister i Väst, anklagar nu den nya regeringen för hämndbegär, selektiv rättsskipning och häxjakt. När jag frågade en georgier om detta häromdagen svarade han: ”Det är inga påhittade häxor det rör sig om utan om verkliga.” Det fick mig att tänka på ett uttalande av Saakasjvili för några år sedan, när han hävdade att Georgiens främsta exportvara till Ryssland var maffiabossar. Han kunde ha tillagt att vissa av dem blivit kvar i hemlandet… Att den nu arresterade och allmänt avskydde f.d. inrikesministern Achalaja snarast kan hänföras till den kategorin vet alla georgier. Den allmänna opinionen i Georgien kräver nu att rättvisa skipas. De som varit ansvariga för att Georgien under Saakasjvili endast räknats som ”partly free” av Freedom House och som en blandregim mellan ofullständig demokrati och auktoritär regim av Economist Intelligence Unit måste nu ställas till svars, anser man. Många är de som vill se ett slut på korruptionen i samhällets översta skikt och kräver att få sin egendom tillbaka efter rosenrevolutionärernas hårdhänta exproprieringar. De processer som nu inletts rör uppenbara brott och är rättsligt motiverade. De är dessutom inte alls lika spektakulära och medialt exploaterade som de arresteringar som Saakasjvili och hans anhängare ägnade sig åt när de själva gripit makten.
Det vore orealistiskt att förvänta sig en samarbetsvillig inställning från Nationella Rörelsens sida, en rörelse som visat öppet förakt för oliktänkande och på alla sätt sökt marginalisera och förtrycka oppositionen. Tbilisis borgmästare Ugulava har exempelvis tydligt gjort klart att han inte tänker samarbeta med den nya regeringen. Saakasjvili själv har kallat Ivanisjvilis anhängare för destruktiva talibaner. Situationen liknar den i Ukraina efter den orangea revolutionen, då president Jusjtjenko och premiärminister Timosjenko vägrade samarbeta. Men till skillnad från Ukraina finns i Georgien ingen bakåtsträvande, korrumperad rörelse à la Janukovitj som skulle kunna dra nytta av rosenrevolutionärernas oenighet.
Återstår alltså att se vem som kommer att dra längsta strået i maktkampen mellan Ivanisjvili och Saakasjvili. F.n. ser Georgiska Drömmen ut att ha överhanden. Man lyckades t.ex. strax före nyår få sin vilja igenom när det gäller antagandet av en lag om amnesti av politiska fångar som presidenten inlagt sitt veto mot: tack vare stöd från tidigare ledamöter från Nationella Rörelsen röstades förslaget igenom en andra gång med tillräckligt stor majoritet för att undanröja presidentens veto. Enligt en nyligen publicerad opinionsundersökning angav 63 % av de tillfrågade att de sympatiserade med Georgiska Drömmen medan endast 10 % uppgav sig hålla på Nationella Rörelsen. President Saakasjvili som är van att hälsas av talkörer som skanderar ”Misja! Misja!” (hans smeknamn), blev häromdagen utsatt för stenkastning under ett besök i Kutaisi. Men han är fortfarande president och har under vissa förutsättningar rätt att upplösa parlamentet i vår och sedan utlysa nyval. Utgången av maktkampen är oviss. Någon enkel cohabitation blir det i alla fall knappast fråga om.