Guldkandelabrarna blänkte i kapp med väggdekorationerna när kameran svepte över den tusenhövdade skaran i Georgij-salen i Kreml för att till sist zooma in den lille tunnhårige mannen på podiet. Det var den 12 december 2012, Konstitutionens dag, och nu skulle Rysslands ”politiska elit” lyssna till president Putins poslanie, ett vägledande dokument för alla dem som samlats och som på ett eller annat sätt styr i Ryssland. ”Ärade kolleger” vände sig Putin flera gånger under uppläsningen till de församlade.
Den ryska historiens mest berömda poslanie (epistel, herdebrev) är det som munken Filofej i Pskov ca 1514-1521 sänder till Moskva-härskaren, furst Vasilij III (far till den första ryska tsaren Ivan den förskräcklige). Pskov har då erövrats av Moskva och Filofej ser som sin uppgift att upplysa fursten om vissa missförhållanden som han iakttagit i riket. Eftersom man lever i de yttersta tiderna alltsedan 1492 (enligt den ryska kalendern år 7000 – ryssarna räknade tiden från jordens skapelse, 5508 f.Kr.) måste man vara särskilt mån om sin moraliska vandel, ty snart går jorden under och då vägs synder och dygder för inträdet till himmelriket. Filofej har märkt att folk har börjat göra korstecknet på fel sätt men värre än så är att den sodomitiska synden brett ut sig bland lekmän ”men även bland andra som jag förtiger men den som läser detta förstår”. Filofejs varning för homosexualitet överskuggas dock i herdebrevets historiska eftermäle av hans profetia om att ”Moskva är nu det tredje Rom och något fjärde skall det inte bli”. Filofej uttalar sig här givetvis om att undergången är nära, det är inte fråga om något evighetsrike på jorden. Moskva-fursten uppmanas samla de ortodoxa kristna under sina vingar så att de kan räddas till ”evigt liv”.
Också Putin var bekymrad över det andliga tillståndet i Ryssland. ”Det råder stor brist på ’andliga stödjepunkter’ (duchovnye skrepy) i Ryssland”, deklarerade Putin. Då målet är ”att vara och förbli Ryssland” behövs nu ryska värderingar. Eller, som TV-kommentatorn (kanalen Pervyj) sade, ”ett ideologiskt cement”.
Vad denna cementblandning ska bestå av blev dock inte helt klart.
När kameran svepte över församlingen, till övervägande delen män, kunde man i ansiktsuttrycken läsa: detta har vi hört förr. Då och då tog någon upp en applåd, kanske för att väcka bänkkamraten som tycktes ha nickat till. Om man ska karaktärisera andan i talet kan man säga: vi (Ryssland) är i behov av bättre kontrollmekanismer.
Landets gränser måste kontrolleras bättre – en ny lag ska förhindra invandring från tidigare sovjetområden ”på basen av inrikespass”. Lagen är naturligtvis riktad mot den stora arbetskraftstyrkan från Centralasien som idag finns i Ryssland.
”Lyxkonsumtionen måste begränsas” – större skatt införs på ”elitboende” och ”dyra bilar”. Men några planer på att frångå plattskatten 16% på inkomster fanns inte på agendan. När kommunistpartiet på sovjettiden tilldelade sina medlemmar privilegier av olika slag hölls de ganska väl dolda. Nu har befolkningen fått se hur Rysslands armé av anställda inom stats- och regionförvaltning (tjinovniki) skott sig och börjat leva lyxliv, medan majoriteten av människorna har svårt att få ekonomin att gå ihop. Den stora skillnaden i levnadsstandard kan föda oro bland folket, tycktes Putin mena.
Också ”utländsk inblandning” i det ryska samhället måste stävjas, ansåg Putin. Här syftade han på den famösa lagen som tvingar alla organisationer som erhåller något ekonomiskt stöd från utlandet att registrera sig som ”utländska agenter”. I ryskt språkbruk är ”agent” liktydigt med ”spion” – agenten arbetar för främmande makt. Någon utländsk välgörenhetsorganisation som arbetar för gatubarn i Sankt Petersburg och bidrar till att upprätthålla barnhem kan nu få spionstämpeln på sig. Mest är lagen förstås riktad mot människorätts-och miljöorganisationer.
Men Putins största bekymmer för framtiden var ändå att ryssarna (”titulärnationen” i den ”mångnationella” federationen) blir allt färre. ”För att Ryssland ska vara suveränt och starkt måste vi bli fler,” deklarerade Putin. Det ”demografiska projektet” som pågått en tid och som ger ett visst ekonomiskt understöd (”familjekapital”) för barn nummer två har inte riktigt gett resultat. Men som Putin sade: ”våra kvinnor vet själva vad de ska göra och när”. Han stack dock inte under stol med att det vore en patriotisk gärning att föda inte bara ett andra utan även ett tredje barn: ”normen i Ryssland måste bli en familj med tre barn”. Vid orden ”för att det ska bli så måste man göra mycket” råkade kameran svepa över publiken och flera män drog på munnen åt Putins ”göra mycket”. Statens barnunderstöd utvidgas dock redan från år 2013 till ”det tredje barnet”, men här finns ett stort förbehåll: det gäller endast i de regioner där födelsetalen är lägre än medeltalet för landet. Sådana områden finns särskilt i centrala och nordvästra Ryssland, i Volga-trakten och i Bortre Östern (området kring Vladivostok), dvs områden med befolkning av huvudsakligen ”rysk nation”. Är ”nationsinslaget” mindre ryskt (som i Kaukasien) gäller inte programmet.
Putin kom även med ett annat förslag för att öka mängden etniska ryssar, dvs sådana som är ”bärare av ryska språket och rysk kultur”. Om de är ättlingar till ryssar som föddes i Ryska Imperiet eller i Sovjetunionen och nu vill flytta ”tillbaka” bör vi ”göra allt för att underlätta processen för dem att få medborgarskap”. Men knappast tror Putin själv på några större immigrationsströmmar i denna kategori.
Därför fördes ytterligare ett förslag för förryskning fram. Regeringen bör utarbeta program för att ”lära sig ryska på distans”. De ska riktas särskilt till ”ungdomar” i de länder som ingått vänskaps- och samarbetsavtal med Ryssland (de elva forna Sovjetrepubliker som ingår i OSS – Oberoende Staters Samvälde). I ”olympiader” ska dessa ryskkunniga ungdomar sedan kunna erhålla studieplatser vid ryska universitet och högskolor.
Oberoende av det önsketänkande som kännetecknade vissa av framtidsvyerna i Putins herdebrev, fanns i talet en klar tendens till att befästa Ryssland i en ryskhet som går stick i stäv mot all öppenhet och internationellt umgänge. Detta blev särskilt tydligt när Putin talade om ”demokrati”: ”Vi delar de universella demokratiska principerna, såsom de uppfattas i hela världen. Men demokrati i Ryssland innebär dock att makten innehas av det ryska folket som har sina egna traditioner av folkligt självstyre, det är inte en demokrati som följer någon standardmodell som påtvingas oss utifrån.”
Detta kan man kalla att tala med kluven tunga.