Här följer den andra texten om ukrainsk politik inför det ukrainska parlamentsvalet 28 oktober 2012. Valet kan bli ett avgörande test för den splittrade och moraliskt försvagade oppositionens förmåga att mobilisera motstånd mot president Janukovytjs allt mer auktoritära regim.
Förändringar i valsystemet
De 450 parlamentsledamöterna utses 2012 genom ett nygammalt valsystem. I förra parlamentsvalet 2007 valdes ledamöterna efter parti- och blocklistor. Nu har man återvänt till ett system som fanns i valen 1998 och 2002, så att hälften av platserna väljs på partilistor och hälften i majoritetsval i enmansvalkretsar. Redan till lokalvalen 2010 förbjöds block – sammanslutningar av partier – att kandidera, en reform som främst var avsedd att slå mot Tymosjenkos block BJUT. I parlamentsvalet kan även oberoende, icke-partianslutna kandidater ställa upp. Historiskt har det gjorts framgångsrika försök att skapa en parlamentsmajoritet postfaktum genom att locka in oberoende kandidater i det regeringstrogna lägret. Många mindre partier har varit kritiska mot att spärren för inträde till parlamentet i partivalet har höjts från 3% till 5%. Mindre partier kan dock också bli representerade i parlamentet genom att vinna mandat i enmansvalkretsarna, även om samme person inte får kandidera samtidigt både på partilistor och i enmansvalkretsar. Olika partier kan enas om gemensamma listor även om block inte kan ställa upp. Viktigast här är att kandidaterna för förre talmannen Arsenij Jatsenjuks Förändringsfronten (Front Zmin) nu återfinns på Tymosjenkos kärnparti Fosterlandets (Batkivsjtjyna) lista.
Partier
Här följer en kort presentation av de partier som ingår i dagens parlament eller som enligt de inte alltid tillförlitliga ukrainska opinionsmätningarna ser ut att ha kunna bli invalda i partivalet 2012 (ett valdeltagande på ca 60% förutses).
Regionpartiet (Partija Rehioniv) är president Janukovytjs parti och har under 2000-talet varit den ledande politiska kraften i östra och södra Ukraina. Partiet samlar mäktiga regionala affärsintressen ursprungligen i Donbasregionen, men även andra regionala eliter har sugits upp av partiet i takt med det ökande inflytandet. Partiet söker i regeringsställning tala för hela Ukraina, men stöds främst av väljare i öster och söder, och i lokal retorik framställer man sig som försvarare av det ryska språket som dominerar i östra och södra Ukrainas städer. Regionpartiet är liksom de stora oppositionspartierna pragmatiskt och värnar i första hand affärsintressen på olika nivåer, men beskriver sig paternalistiskt som garant för t.ex.
gruvarbetarnas arbetstillfällen. Partiet använder gärna identitetspolitik (t.ex. genom den i somras genomdrivna språklagen som gjort det möjligt för lokala myndigheter att göra ryskan även formellt till regionalt språk), men dess funktion som intressekoalition gör att partiet knappast är så ”ryskvänligt” som det ibland framställs i västerländsk media. Partiet fick 34% i parlamentsvalet 2007 och har tappat i popularitet, men har i de sista mätningarna före valet som största parti 22-23%.
Allierat med Regionpartiet är Ukrainas kommunistiska parti (KPU), som är oreformerat sovjetnostalgiskt i sin retorik men mycket pragmatiskt i sin praktik. Man talar om oligarker som stulit folkets egendom men har inga svårigheter att regera tillsammans med Regionpartiet. Partiet var ett 25%-parti under 1990-talet, men har gått tillbaka sedan Regionpartiet tagit större delen av dess väljarbas. De fick 5.4% 2007 men har gått fram under 2012 genom växande missnöje med Regionpartiet i kärnregionerna, och har i de sista mätningarna mellan 9.2 och 12.8%.
Regeringens tredje kraft i det nuvarande parlamentet, talmannen Volodymyr Lytvyns block (Blok Lytvyna), har samlat pragmatiska maktspelare bakom sin ledare som under det senaste decenniet vigt hoppat mellan Kutjma, de orangea och Regionpartiet. Blocket fick 3.96% av rösterna i förra valet, men Lytvyns Folkparti (Narodna Partija) lär inte komma in i parlamentet på partilistan.
I valet 2007 företräddes de nuvarande oppositionspartierna främst av två block, Tymosjenkos BJUT (Blok Juliji Tymosjenko) och Jusjtjenkos och Lutsenkos Vårt Ukraina – Folkligt självförsvar (Nasja Ukraina – Narodna Samooborona, NUNS). Eftersom ryggraden i NUNS, som fick 14.5% 2007, bestod av partier med rötter i 1990-talets demokratiska nationalistiska rörelse hade man en tydligare ideologisk profil än många andra intressekoalitioner och profilerade sig som ett patriotiskt europeiskt centerhögerparti. Nu ställer Vårt Ukraina upp som enskilt parti och ser inte ut att komma in i parlamentet i partivalet, delvis beroende på Jusjtjenkos personliga impopularitet.
BJUT, som fick 30.7% 2007, har ofta profilerat sig i ukrainsk nationell riktning i identitetsfrågorna om än svagare än NUNS. BJUT hade inte samma uppenbara rötter i den nationaldemokratiska rörelsen utan samlade snarare olika grupper ur (främst ryskspråkig) postsovjetisk affärselit. Tymosjenkos offentlig personlighet talar dock ukrainska. Liksom NUNS hade BJUT sitt starkaste fäste i västra och centrala Ukraina inklusive huvudstaden Kyiv. I valet 2012 ställer kärnpartiet Fosterlandet upp, med representanter från andra partier, främst Jatsenjuks Förändringsfront, på listan. Fosterlandet, som självklart hämmas av att deras ledare och populäraste politiker sitter i fängelse och inte får kandidera, har i de senaste mätningarna stöd av 15-16%.
Ett annat oppositionsparti är boxaren Vitalij Klytjkos parti UDAR (Ukrainas demokratiska allians för reformer, ”Knocken”) som ställer upp för första gången i parlamentsvalet och har så mycket som 15-18% i de sista opinionsmätningarna. Man profilerar sig som ett Europainriktat och affärsvänligt oppositionsparti med antikorruption som hög prioritet. Då partiet domineras av affärsintressen, ofta rysktalande, har Klytjko breddat sig i ukrainsknationell riktning genom att ge den kända författarinnan Marija Matios och förre Jusjtjenkolojale säkerhetspolischefen Nalyvajtjenko framträdande plats på partilistan, men det skulle förvåna om inte UDAR i parlamentet i längden kommer att agera pragmatiskt.
Ytterligare ett typiskt icke-ideologiskt ukrainskt parti uppbyggt kring en person är Natalija Korolevskas Framåt Ukraina! (Ukraina Vpered!) som bildades 2012 efter att partiledaren uteslutits ur Tymosjenkos parlamentsgrupp. Partiet kommer ursprungligen från Ukrainas socialdemokratiska parti, vilket man inte bör dra några som helst växlar på. Korolevska hävdar att hon är i opposition mot regimen medan hennes tidigare kollegor menar att Framåt Ukraina är ännu ett virtuellt projekt som i praktiken får stöd från regimen för att splittra oppositionen. Partiet har gått ner från drygt 4% till 3% i opinionsmätningarna.
Ett ideologiskt parti som har goda chanser att komma in i parlamentet är högerradikala Frihet (Svoboda), lett av läkaren Oleh Tiahnibok. Partiet har sitt starkaste stöd i Galicien, men även i andra delar av västra Ukraina och i viss utsträckning i Kyiv. Svoboda tillhör samma europeiska partifamilj som ungerska Jobbik, italienska Fiamma Tricolore och svenska Nationaldemokraterna och bör i första hand beskrivas som högerradikalt, inte högerpopulistiskt. Man framställer etniska ukrainare som underrepresenterade i politik och affärsliv och talar om att försvara dessas intressen. Det förekommer retoriska utfall mot andra etniska grupper även om man i viss mån försöker tygla sin retorik och fokusera på makten som de anser vara landsförrädisk. Partiet, som kommer ur Ukrainas Socialnationalistiska parti, var länge marginellt även i Galicien, och det bör sägas att partiet av många misstänks för att tjäna som Regionpartiets trojanska häst i syfte att splittra de oppositionella och nationella rösterna i västra Ukraina och försvåra för oppositionen genom att förknippa den med radikal retorik. Sedan lokalvalen 2010 har Svoboda, både p.g.a. av egenheter i valprocessen och lokalbefolkningens besvikelse på de oligarkiska orangea partierna, en stark politisk bas i Galicien och ligger nu på gränsen till riksdagsspärren med 4-6%, men kommer sannolikt ta en del enmansvalkretsar.
Sammanfattning
Även med den nygamla starka presidentmakten är parlamentsvalet i oktober ett viktigt test både för en alltmer auktoritär regim som under två år sökt ta kontroll över statsförvaltningen och för en splittrad och trängd opposition. Samtidigt är det svårt att veta vad det officiella valresultatet egentligen kommer att vittna om. Få tvivlar på att oegentligheter kommer förekomma från regimens sida i samband med valprocessen och röstsammanräkningen. Däremot är det mer tveksamt om en i jämförelse med 2004 till stor del med egen förskyllan moraliskt kraftigt försvagad opposition kommer lyckas mobilisera tillräckligt många väljare för att göra protester mot sådana oegentligheter slagkraftiga. Författaren och debattören Mykola Rjabtjuk hävdade nyligen att oppositionen bör inrikta sig på att förhindra att regimen får de 300 platser som krävs för att på egen hand ändra konstitutionen. Noterbart är också att bara högerradikala Svoboda tydligt kan beskrivas som ett parti med djupare ideologiskt förankring.