Ukraina inför parlamentsvalet (I)

Det är mer regel än undantag att parlaments- och presidentval i Ukraina beskrivs som avgörande för landets vidare utveckling i termer av demokratisk utveckling, eller av säkerhetspolitiska och identitetspolitiska vägval. Inte bara i västliga eller ryska medier utan även inom landet tenderar dessa vägval att skildras i dikotoma termer som starkt moraliskt laddade alternativ. Om presidentvalet 1994 av många sågs som en kamp mellan den proukrainskt orienterade presidenten Leonid Kravtjuk och den euroasiatiskt förankrade utmanaren Leonid Kutjma, framställdes samme Kutjma i presidentvalet 1999 som den främste garanten mot en prorysk och kommunistisk revansch. I presidentvalet 2004 sågs Viktor Jusjtjenko av hans anhängare i och utanför Ukraina som ett demokratiskt och västorienterat hopp mot en alltmer brutal och auktoritär Kutjmaregim och dess tänkte arvtagare Viktor Janukovytj, en bild som blev vida spridd i samband med de massprotester mot valfusk och de elitöverenskommelser som kom att kallas den orangea revolutionen.

Ironiskt nog valde många att tona ned den moraliska dimensionen inför den andra omgången i presidentvalet 2010 där Julija Tymosjenko stod mot Janukovytj. I själva verket kom Janukovytjs seger att på ett avgörande sätt förändra förutsättningar för det politiska spelet i Ukraina och föra landet bort från den förvisso dysfunktionella oligarkdominerande politiska och mediala pluralism som präglade de orangea åren 2005-2010, till en situation där en intressekoalition kommit att dominera den politiska, mediala och ekonomiska spelplanen. Det är i samband med denna utveckling vi kunnat läsa om selektiv tillämpning av rättsapparaten mot politiska fiender till regimen och om journalisters protester mot inskränkt mediafrihet.

Mot denna bakgrund ser många parlamentsvalen hösten 2012 som ett test både för vad en splittrad och försvagad opposition kan åstadkomma och för om och i vilken utsträckning regimen är beredd att använda administrativa resurser för att påverka valresultatet i önskad riktning.

Bakgrund – den postsovjetiska spelplanen formas

Under den förste ukrainske presidenten Leonid Kravtjuks tid 1991-1994 delades den politiska makten i Ukraina av två ojämna politiska läger. Vissa nyckelposter besattes av demokratiska nationalister, ibland tidigare dissidenter som aktivt under den sovjetiska perioden kämpat för ukrainsk kultur och självbestämmande, och som nu lade stor vikt vid Ukrainas språkliga och kulturella pånyttfödelse och landets återvändande till Europa. Den politiska och ekonomiska scenen kom dock snabbt att domineras av personer ur det gamla systemet (eller dess gråzoner) som liksom sina likar i andra postsovjetiska stater började dela upp landets tillgångar mellan sig. Lite tillspetsat kan man säga att moderata nationalister under denna period utformade symbolpolitiken medan andra krafter tog hand om den materiella basen.

Förutsättningarna för det politiska spelet i Ukraina  formades dock i stor utsträckning under den andre presidenten Leonid Kutjma (1994-2004). Under vad som ibland kallas den första kapitalackumuleringsperioden under 1990-talet skapades massiva förmögenheter i Ukraina liksom i andra postsovjetiska stater. Detta kapital kom att koncentreras till vad statsvetaren Margarita Balmaceda kallar BAGs, business-administrative groups. Ett antal konkurrerande koalitioner av ekonomiska särintressen kom därför stegvis att dominera den politiska spelplanen i Ukraina genom sin starka ekonomiska position och sammansmältning med administrativa och politiska strukturer. Ukrainsk politik är toppcentrerad och väljar- och anhängarbasen mobiliseras mest för akuta politiska mål i samband med kriser eller valkampanjer. Starka ägarintressen tar sig partipolitisk form, och ideologiska överväganden spelar generellt en underordnad roll. Den politiska pluralismen har i Ukraina vuxit fram samtidigt som de politiska aktörerna i stor utsträckning lagt beslag på och fördelat mellan sig landets ekonomiska tillgångar.

Att de politiska partierna fungerar som koalitioner av särintressen och med få undantag saknar meningsfull ideologisk plattform hindrar naturligtvis inte att identitetspolitik och symbolfrågor, inte minst språkpolitik och kontroversiella historiska stridsfrågor, ofta kan ta stor plats på den politiska och mediala dagordningen. Ofta nämns här de stora identifikationsmässiga skillnader som finns mellan landets västra och östra delar. Skillnaderna är i högsta grad reella, men är samtidigt föremål för manipulation av politiska eliter som har intresse att mobilisera väljare runt starka identiteter. Man bör dock komma ihåg att västra och östra Ukraina består av disparata regioner och att det inte är alldeles uppenbart var gränserna mellan väst och öst går.

Den orangea perioden

Den politiska och mediala pluralismen som fanns och fortfarande finns i Ukraina och särskilt präglade den orangea perioden (2005-2010) har huvudsakligen varit ett resultat av att ingen enskild grupp kontinuerligt lyckas lägga under sig den politiska, ekonomiska och mediala spelplanen i samma utsträckning som t.ex. de styrande grupperna i Ryssland. Detta motsvarar statsvetaren Lucan Ways term pluralism by default, alltså en pluralism som inte uppstår på grund av ett starkt civilsamhälle och en statsmakt och ledande politiska aktörer som respekterar lagar och accepterar begränsningar. Förklaringen är i stället att ingen enskild elitgrupp är tillräckligt stark för att koncentrera makten i egna händer. Detta kan ge ett samhälle som är relativt fritt, men utgör ingen garanti för en stabil samhällsutveckling eller för en demokrati i mer kvalitativ mening, med starkare medborgardeltagande, mindre korruption och bättre kontroll över de styrande. Pluralismen blir då sårbar så fort en styrande grupp blir tillräckligt stark, som under president Kutjmas andra mandatperiod (2000-2004) eller efter Janukovytjs makttillträde 2010. Även under den orangea perioden var det civila samhället för svagt för att kunna utöva kontinuerlig press på elitgrupperna.

De ukrainska väljarna hade under de orangea åren reella möjligheter att åstadkomma regimskifte både på presidentposten och i parlamentet, och tog också den chansen i parlamentsvalen 2006 och 2007 och i presidentvalet 2010. Då hade också den ukrainske nyhetskonsumenten goda möjligheter att ta till sig olika politiska aktörers uppfattningar om det politiska spelet och om situationen i landet. De orangea politikerna höll dock inte vad de lovat och visade sig vara oförmögna eller ovilliga att reformera det existerande politiska systemet eller att mer systematiskt bekämpa korruptionen.

Ukrainsk politik efter 2005 kännetecknades därför av instabilitet med ständiga politiska kriser till följd av konkurrensen mellan och inom de affärsintressen som låg bakom de tre dominerande fraktionerna, politiskt ledda av Jusjtjenko, Tymosjenko och Janukovytj. De orangea aktörerna bekämpade varandra lika mycket som sina motståndare. Politiken präglades av tillfälliga nödlösningar, dåliga kompromisser, ovilja till långsiktigt tänkande och en oförmåga eller ovilja att sätta nationen och landets utveckling i första rummet. I stället för att göra seriösa försök att förändra landets politiska och ekonomiska system, bekämpa korruption, eftersträva genomskinlighet i politiska beslut och klara regler för hur företagsamhet ska bedrivas gav sig de orangea in i en kamp om fördelningen av resurser och kontroll över statsapparaten (det senare är i Ukraina som i många andra postsovjetiska stater centralt för framgång i det förra).

Efter denna femåriga kamp om makt och resurser och ständiga alliansskiften kunde de orangea inte inför sina väljare upprätthålla den moraliska dikotomin mellan gott och ont, demokratiskt och auktoritärt. De flesta aktörer framstod som gråsvarta, och tillräckligt många orangea väljare valde 2010 att rösta emot båda kandidaterna i den sista valomgången, vilket fällde avgörandet till förmån för Janukovytj.

Janukovytjs makttillträde

När Janukovytj installerades som president 20 februari 2010 trodde många att den växlande maktbalans som rått under den orangea perioden skulle kunna upprätthållas.  Det visade sig dock snabbt att den nye presidenten och intressekoalitionerna bakom honom inte tänkte följa de spelregler som präglat den tidigare perioden, utan i stället snabbt sökte skaffa sig full kontroll över den ukrainska politiken.  11 mars 2010 utsågs på ett konstitutionsvidrigt sätt den Janukovytjtrogne Mykola Azarov till premiärminister i stället för Tymosjenko, vilket hösten 2010, då landets nya ledning redan tagit effektiv kontroll över statsapparaten, i efterhand godkändes av konstitutionsdomstolen. Parallellt sökte man stärka den nyvalde presidentens maktbefogenheter. I samband med att Jusjtjenko valdes till president under den orangea revolutionen slöts en överenskommelse om att minska den stora makt som president Kutjma hade skaffat sig under sitt tioåriga styre. Nu ville Regionpartiet åter stärka presidentmakten, vilket godkändes av konstitutionsdomstolen 1 oktober 2010, när förändringarna i konstitutionen från 1996 förklarades ogiltiga. President Janukovytj har därför nu även formellt en mycket starkare ställning än Jusjtjenko hade, och med tanke på hur spelplanen ser ut hade knappast ens Kutjma sådan frihet i det politiska spelet. En konsekvens av hur dessa förändringar genomfördes är att medborgarna ännu mer förlorat tron på demokratins formella institutioner, och få tror annat än att konstitution och konstitutionsdomstol är verktyg i det dagliga politiska spelet. Den optimism och vilja till demokratiska förändringar som var starkt förankrad efter den orangea revolutionen har alltså urholkats först av de orangea ledarnas maktspel och inkompetens och därefter av den nuvarande maktens manipulationer i auktoritär riktning.

Man lyckades med lock och pock få tillräckligt många av de affärsmän som valts som ledamöter för de orangea partierna 2007 att gå över till den nya regimen för att kunna ta effektiv kontroll över parlamentet. Man har under denna period dock inte lyckats samla de 300 ledamöter som krävs för att förändra konstitutionen. Samtidigt tog man kontroll över säkerhetspolisen, som använts mot politiska motståndare med korrekta eller påhittade anklagelser. Man har också god kontroll över rättsväsendet och det ser ut som att man kan få igenom vad man vill i konstitutionsdomstolen. Detta sänder signaler till människor i Ukraina att det inte är riskfritt att engagera sig i oppositionspartierna.

Det tydligaste exemplet på att Regionpartiet visat sig vara mer målmedvetna och hänsynslösa än sina motståndare och mer konsekventa i sin strävan att ta full kontroll över makten är att man brutit mot tidigare praktik genom att väcka åtal mot och verkligen fängsla ledande ministrar och höga tjänstemän ur de orangea regeringarna. Mest uppmärksamhet har riktats mot rättegångarna mot Tymosjenko själv och mot förre inrikesministern Jurij Lutsenko. Tymosjenko fick som bekant sju års fängelse för att ha överskridit sina maktbefogenheter i samband med undertecknandet av gasavtalen med Ryssland 2009, och flera andra åtal har väckts mot henne. Lutsenko dömdes för förskingring och för att ha överskridit sina maktbefogenheter till fyra års fängelse. Här ska vi notera att efter orangea revolutionen åtalades inte förlorarna trots försök till valfusk. Den nya ordningen har dock inte varit intresserad av att upprätthålla dessa elitöverenskommelser utan har strävat efter full kontroll.

Även den mediala pluralismen började snart naggas i kanten. Många journalister har vittnat om censur och att man åter blir tillsagd hur man ska rapportera, liksom under Kutjmas sista presidentperiod, både i statliga kanaler och i privata kanaler ägda av regimlojala oligarker. Flera journalister har sagt upp sig, andra har avskedats, och internationella journalistorganisationer har protesterat mot inskränkningarna. Den ökande kontrollen över media var den viktigaste anledningen till att Ukraina nu hamnat i kategorin ”delvis fri” i Freedom House rankning över demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter i världens länder. I Reportrar utan Gränsers rankning från 2010 föll Ukraina från 89 till 131 plats bland världens länder vad gäller yttrandefrihet.

Med detta sagt finns det fortfarande många tidningar och populära nyhetssidor på nätet som inte kontrolleras av regimen, och det finns också en aktiv opposition som efter bästa förmåga mobiliserar mot regimen inför parlamentsvalet. Nästa blogginlägg kommer beskriva valet 2012 lite närmare, med fokus på deltagande politiska partier.