Tbilisi
Se tidigare inlägg om valet i Georgien här och här.
Samtidigt som de internationella observatörerna anförda av Tonino Picula från OSSE:s parlamentariska församling med vissa invändningar förklarade att ”det georgiska folket fritt har uttryckt sin vilja” genom valet tillkännagjorde president Micheil Saakasjvili i tv att hans parti UNM förlorat majoriteten i parlamentet och kommer att gå i opposition.
Oppositionsalliansen Georgiska drömmen har fått en betryggande majoritet, även när mandaten från partilistor och enmansvalkretsar sammanräknas. Georgien är dock ett splittrat land när det gäller partisympatier. I stadsdelarna Vake och Saburtalo i Tbilisi, till stora delar befolkade av nyrik medelklass och ”intelligentsia” från Sovjettiden, får Georgiska drömmen runt tre fjärdedelar av rösterna. I t ex Achaltsiche, georgiskdominerad centralort i den i övrigt till stora delar armeniskbefolkade provinsen Samtsche-Javacheti, får Saakasjvilis parti över 80% av sympatierna.
Valsegraren Bidzina Ivanisjvili, som siktar på premiärministerposten, varnade idag för att landet kommer att få konkurrerande maktcentra och uppmanade i ett tal Saakasjvili att avgå. Han säger dock att det inte är ett krav från hans sida och att det inte är aktuellt med ett misstroendevotum, åtminstone inte nu.
Trots att Georgiska drömmen nu får majoritet i parlamentet kommer de heller inte att ha de två tredjedelar som krävs för att driva igenom en misstroendeförklaring. Gigi Bokeria, sekreterare i Nationella säkerhetsrådet och en av Saakasjvilis nära allierade, varnade för sådana förslag och kallade Ivanisjvilis uttalande för ”revolutionära” tendenser.
Saakasjvili har också sagt att resultatet skall respekteras och att det är dags för regeringsbildningen att starta. Det behöver inte bli alldeles lätt. Miljardären Ivanisjvilis koalition har hållits ihop av framför allt två saker – hans nära obegränsade kampanjresurser och en gemensam vilja att bli kvitt UNM:s dominans. Visserligen sitter Saakasjvili kvar på presidentposten – och fram till presidentvalet nästa år, då lagändringar träder i kraft, har presidenten stora maktbefogenheter – men Ivanisjvilis allians kommer ändå nu att tvingas namnge ett regeringskabinett och förmodligen också snart komma överens om ett avsiktsprogram med åtgärder som skall genomföras. Valplattformen (från båda huvudkandidaterna) har varit fattig på konkreta förslag och Georgiska drömmen innefattar en brokig skara av NATO- och EU-vänliga marknadsliberaler, mer socialdemokratiskt inriktade partier och tämligen hårdföra nationalister. På sin presskonferens häromdagen här i Tbilisi ville Ivanisjvili egentligen inte karaktärisera sig själv på en höger-vänsterskala, men svarade på en direkt fråga att han snarast skulle karaktärisera sig som något höger om mitten.
Å andra sidan kommer det nu att avslöjas hur mycket UNM, partiet Saakasjvili har byggt upp sedan han kom till makten 2003, är ett idédrivet parti och hur mycket sammanhållningen är byggd på att det i praktiken har utgjort makteliten alltsedan dess. Klart är att partiet – och därmed även beslutsfattandet i landets avgörande frågor – har varit centrerat kring en handfull mycket inflytelserika individer.
Samtidigt har UNM parallellt med den nya administrationen till skillnad från den så sent som i fjol grundade alliansen byggt upp en maktbas i hela landet, även i regioner och kommuner.
Sammanfattningsvis gäller alltså följande (tills något oförutsett händer):
- Georgiska drömmen bildar regering och kommer som majoritetsregering att kunna få igenom de förslag de är ense om – men man får inte de 100 platser av 150 som krävs för att kunna ändra konstitutionen eller driva igenom misstroendeförklaring
- Saakasjvili sitter kvar som president fram till valet i oktober 2013 med stora befogenheter i många frågor, särskilt vad gäller landets säkerhet. Däremot kommer i praktiken hans möjligheter att gå emot en enig regering (och stifta lagar) att vara små
- UNM har idag makten i princip i alla lokala och regionala församlingar och det är inte lokalval förrän 2014. Det innebär att t ex Tbilisis mäktige borgmästare Gigi Ugulava, en av de tongivande inom UNM, sitter kvar och kan lägga in veto mot många beslut som rör staden. Så länge lokalregeringarna är lojala mot UNM kommer alltså Georgiska drömmens makt att inskränkas
Mycket är alltså fortfarande oklart när det gäller utvecklingen det närmaste året. Men det viktigaste resultatet av detta val och som alltså gör att det skiljer sig från de tidigare i Georgien – och de allra flesta postsovjetiska stater – är att vi för första gången har chansen att få se både en stark majoritet och en stark minoritet i opposition. Att, som flera har gjort det senaste dygnet, tala om ett framsteg för demokratin kan äga sin riktighet, även om det också stämmer till eftertanke hur detta maktövertagande blev möjligt.
Jag samtalade idag med Erekle Urusjadze från Transparency International i Tbilisi, som påpekade hur UNM, parallellt med att man genomförde många nödvändiga och lovvärda reformer, medvetet strävat efter och lyckats med att koncentrera makten och i det närmaste omöjliggöra politiska alternativ. Hur gick det till – samtidigt som man lyckades med att drastiskt minska brottsligheten, i det närmaste avskaffa vardagskorruptionen, förenkla affärslagstiftningen och få företag att börja betala skatt till statens kassa?
Framför allt genom att man redan tidigt riktade in sig på tre saker, enligt Urusjadze: För det första såg man till att få de rika donatorerna ur affärslivet på sin sida – ingen liten bedrift, eftersom affärsmän i de postsovjetiska samhällena tenderar att stödja sittande regering. För det andra behöll man kontrollen över avgörande delar av rättsväsendet, framför allt genom att ge åklagarämbetet närmast oinskränkt makt och se till att domstolarna ofta blev deras lydiga instrument. Därför är det idag en sällsynthet i Georgien att någon som väl ställs inför rätta blir frikänd. För det tredje tog man, genom finter med aktieägarna och genom att utnyttja sitt inflytande över rättssystemet, gradvis kontroll över de viktiga, rikstäckande tv-stationerna – först Rustavi 2 och sedermera också Imedi, som dittills ägts av en annan motsträvig miljardär.
Så för att verkligen kunna utmana UNM krävdes troligen en kraftfull aktör som dels hade de nödvändiga resurserna och dels stod utanför hela det politiska systemet, kanske till och med utanför landet. Den stenrike Bidzina Ivanisjvili, en affärsman och filantrop som stora delar av sin tid verkat utanför Georgien, var kanske ur det perspektivet en av de verkligt få individerna som hade en chans att lyckas.
Men det är alltså inte bara så att parlamentsvalet verkar ha genomförts under lugna former och med verklig konkurrens – och dessutom ser ut att leda till landets första konstitutionsenliga maktskifte.
Mycket kan ännu hända, men om man väljer att se det från den hoppfulla sidan är det också så att vi nu kan se fram emot att få se en verklig politisk debatt, förd i parlamentet och inte på gatorna.
Luca Volontè från PACE sade igår på den internationella presskonferensen att Georgiens enda fiende nu är avsaknaden av fortsatta demokratiska reformer, eller som han också uttryckte det: Landet har fått chansen att gå vidare och måste nu försöka passera nästa politiska test. När man ser tillbaka på Georgiens turbulenta historia måste man se det som löftesrikt.