En jordbävning ägde rum i Georgiens politiska landskap för ett år sedan. Då tillkännagav den dittills tillbakadragne oligarken Bidzina Ivanisjvili att han skulle ge sig in i politiken för att störta president Micheil Saakasjvili. Fram till dess hade Saakasjvilis Nationella Rörelse hållit ett starkt grepp om det georgiska samhället och helt kommit att prägla det politiska livet i landet.
På liknande sätt hade det förhållit sig under hela den tjugoåriga självständighetstiden sedan Sovjetunionens sammanbrott: ett maktparti av brokiga intressen enade kring en karismatisk ledare – Gamsachurdia, Sjevardnadze och nu Saakasjvili – hade, liksom tidigare kommunistpartiet, kommit att identifieras med staten, och oppositionen hade fört en tynande tillvaro, dels p.g.a. regimens auktoritära beskaffenhet, dels p.g.a. det georgiska samhällets politiska omognad.
I ett slag förändrades läget. Plötsligt fanns det en politiker som på allvar kunde utmana den sittande presidenten och hans maktparti. Sedan Ivanisjvili flyttat hem till Georgien från Ryssland där han tjänat ihop sin kolossala förmögenhet hade han fört en undanskymd tillvaro och främst ägnat sig åt välgörenhet, oftast i det tysta. Som så många andra hörde jag bara talas om honom som ägaren till den jättelika villa byggd i modernistisk arkitektur som ligger på en av kullarna ovanför Tbilisi och dominerar staden. När Ivanisjvili trädde fram som politiker blev han genast omåttligt populär – hans förtroendekapital var enormt som den frikostige mecenat och välgörare han hade visat sig vara under årens lopp. Till skillnad från den tidigare oppositionen hade han också de resurser som krävs för att kunna bedriva en valkampanj på samma villkor som den dominerande Nationella Rörelsen. När han förra hösten bildade sitt parti ”Kartuli Otsneba”(Den georgiska drömmen) anslöt sig flera oppositionspolitiker och han blev den obestridde oppositionsledaren.
Den 1 oktober äger parlamentsval rum i Georgien. Valet gäller 150 platser i parlamentet, varav ungefär hälften (77) väljs proportionellt enligt partilistor och hälften (73) genom majoritetsval i enmansvalkretsar. I nuvarande parlamentet är Nationella Rörelsen helt dominerande med 119 ledamöter av 150, delvis beroende på att flera oppositionspartier valde att inte besätta sina mandat då de ansåg förra parlamentsvalet 2008 ha varit behäftat med en mängd oegentligheter, valfusk m.m. I årets val ställer 16 politiska partier eller valsammanslutningar upp. De viktigaste är maktpartiet Nationella Rörelsen och de sex partier som ingår i Bidzina Ivanisjvilis valkoalition Den georgiska drömmen.
I och med Ivanisjvilis inträde på den politiska scenen har Saakasjvilis styre fått en allvarlig utmanare. Detta märktes också tydligt på den nervositet som kännetecknat nuvarande makthavare sedan förra hösten. Dessa har inte skytt några medel för att diskreditera och motarbeta Ivanisjvili: han har fråntagits sitt georgiska medborgarskap, hans bank har utsatts för tillslag och berövats ansenliga tillgångar, han har anklagats för att gå ryssarnas ärenden och vara en fosterlandsförrädare etc., etc. Tonläget har varit hätskt: Saakasjvili talade häromdagen om ”fienden” med hänvisning till Ivanisjvili; denne kallade å sin sida presidenten för ”professionell lögnare” och tillade: ”Hur kan vi kritisera Putin när vi har Saakasjvili?”.
Ivanisjvili anser att det redan är uppenbart att man inte kommer att kunna tala om några fria och rättvisa val den 1 oktober p.g.a. alla de trakasserier och oegentligheter som förhindrat en normal valrörelse. Även internationella bedömare och fristående organisationer har fördömt vissa åtgärder från makthavarnas sida. Europarådets parlamentariska församlings rapportörer har uttryckt oro över att partier som ingår i koalitionen Den georgiska drömmen fått sina banktillgodohavanden beslagtagna och att dessa partier utsatts för oproportionerliga sanktioner. Liknande kritik har framförts av OSSE:s parlamentariska församlings representanter och av civila, oberoende georgiska organisationer som anklagat de georgiska myndigheterna för att fatta ”godtyckliga” och ”utomordentligt orättvisa” beslut, syftande till att ”förtrycka oppositionspartierna”. Enligt Transparency Internationals rapport före valet har grupper från Nationella Rörelsen utsatt oppositionsaktivister för hot och misshandel, deras affärsintressen har utsatts för politiska påtryckningar, polis och lokala myndighetspersoner har med provokationer och våld försökt förhindra Den georgiska drömmens aktivister att hålla möten och häktat deras anhängare på politiska grunder m.m.
Georgiens partner i EU och Förenta Staterna påpekar ständigt för den georgiska ledningen hur avgörande för fortsatt samarbete oklanderligt genomförda val kommer att vara. President Saakasjvili och Nationella Rörelsens företrädare försäkrar å sin sida att valen kommer att bli fria och rättvisa. På samma sätt lät det inför förra parlamentsvalen för fyra år sedan. Ändå förekom då skrämseltaktik, hot, utpressning, otillbörliga påtryckningar, röstköp och missbruk av statliga medel från maktpartiets sida, s.k. administrativa resurser, i icke ringa omfattning. Eftersom den som var huvudansvarig för valets genomförande 2008, nämligen dåvarande inrikesminister Vano Merabisjvili, i somras utnämndes till premiärminister, finns det få anledningar att tro att resultatet skulle bli så mycket bättre i år. Arbetarpartiets ordförande Sjalva Natelasjvili, som inte samarbetar med vare sig maktpartiet eller något annat oppositionsparti, uttryckte sig i en TV-debatt häromveckan på följande sätt om framtidsutsikterna: ”Saakasjvili griper till våld för att manipulera valen och Ivanisjvili ägnar sig åt röstköp; det spelar ingen roll vem som äter upp oss – en varg eller en vargliknande schakal.”
Och partiprogrammen? Valkampanjen har i stor utsträckning handlat om partifinansiering, maktmissbruk och personfrågor. Den Nationella Rörelsen har liksom inför tidigare val börjat betona sina kommande insatser på sociala områden som annars brukar stå långt ned på dess dagordning (ideologiskt hämtar man sin inspiration från libertarianismen och förespråkar marknadskrafter och obetydlig statlig inblandning): nu skall arbetslösheten bekämpas, sjukvården förbättras och jordbruket prioriteras. Denna omsvängning utgör också ett försök att bemöta utmaningen från Ivanisjvili som lyft fram dessa frågor i sin valkampanj.
De förestående valen kan i bästa fall komma att leda till en sundare demokrati i Georgien, där den Nationella Rörelsens totala dominans i parlamentet verkat hämmande, i och med att Den georgiska drömmen kan väntas erövra en hel del mandat och på så sätt bli en hälsosam motvikt. Kanske lyckas dess anhängare ”göra slut på Saakasjvilis despotism” (rubrik i Le Monde den 4 september till en artikel av f.d. utrikesminister Salomé Zourabichvili). Men om oppositionen konstaterar valfusk och andra oegentligheter i alltför stor omfattning kan valen komma att följas av oroligheter som riskerar att urarta. Då kan Ivanisjvilis Georgiska dröm förvandlas till en mardröm för Georgien.