När Belarus (Vitryssland) på söndag håller parlamentsval sker det efter en valkampanj som i hög grad präglats av bojkottuppmaningar från oppositionen och återhållsam agitation från regimlojala kandidater. Ingen tvivlar dock på att det officiella valresultatet kommer att innebära en överlägsen seger för dem som president Aljaksandr Lukasjenka vill se i parlamentet. Frågan är snarare hur valets genomförande kommer att påverka den framtida relationen mellan EU och Belarus.
Sedan Lukasjenka kom till makten i presidentvalet 1994 har inga politiska val i Belarus bedömts leva upp till OSSE:s normer.* Uppenbart fusk till förmån för regimens intressen och kandidater har gång på gång kunnat dokumenteras, vilket inom oberoende kretsar lett till en total misstro mot myndigheternas förmåga och vilja att genomföra fria val.
Parlamentsvalen har inte utgjort något undantag och vid det senaste valet 2008 kom inte en enda oppositionspolitiker in i parlamentet. Det är också en av anledningarna till att parlamentet sedan länge spelar en underordnad politisk roll i Belarus, jämte det faktum att dess reella inflytande är mycket litet i förhållande till presidentens.
Att delta eller inte delta, det är frågan
Inom oppositionen är man således rörande överens om att det saknas förutsättningar för rättvisa val i Belarus. Därför kretsade diskussionerna inför det stundande parlamentsvalet – som vanligt – i hög grad kring huruvida man överhuvudtaget bör delta i det. Någon enighet i frågan uppnådde man emellertid inte.
Bojkottförespråkarna menade att ett deltagande skulle bidra till att ge oförtjänt legitimitet till valet och man beslöt istället att aktivt arbeta för att få så många som möjligt att avstå från att rösta. Den stora och svåra utmaningen blir då att lyckas förmedla denna uppmaning till befolkningen i en massmediemiljö som nästan helt kontrolleras av regimen.
De oppositionella som istället valde att kandidera trodde som sagt inte heller på något demokratiskt genomfört val. Men de hävdade att man ändå bör utnyttja de möjligheter som finns att föra fram sitt politiska budskap, och parallellt med detta dokumentera och uppmärksamma det fusk som äger rum i samband med valet.
Ett av de centrala oppositionspartierna – Förenade medborgarpartiet – valde en tredje väg: Dess kandidater deltog i valkampanjen men uppmanade samtidigt till bojkott och har nu planenligt dragit tillbaka sina kandidaturer kort före valdagen.
Diskriminering av oppositionskandidater
Förutom den internationella valobservation som bland annat OSSE står för har också inhemska människorättsförsvarare – med organisationen Vjasna i spetsen – tagit initiativ till en ambitiös övervakning av valets genomförande, alltifrån tillsättningen av valfunktionärer till den avslutande rösträkningen. Resultatet är hittills lika nedslående som förväntat: Under hela valrörelsen har det dagligen kommit nya rapporter om oegentligheter, där oppositionella kandidater diskrimineras genom censur, gripanden och andra trakasserier.
Flera framträdande politiker nekades till exempel på formella – och mycket tveksamma – grunder registrering som kandidater. Mest känd av dessa är Aljaksandr Milinkevitj som utmanade Lukasjenka i presidentvalet 2006. Milinkevitjs registreringsansökan avslogs med motiveringen att den innehöll en alltför stor andel ogiltiga namnunderskrifter till stöd för hans kandidatur. Att han själv kontrollerat underskrifterna och strukit över dem som var ofullständiga innan han lämnade in ansökan spelade ingen roll, valkommissionen inkluderade även dessa i sin granskning i alla fall. Inte heller hjälpte det att han totalt kunde visa upp 2500 giltiga namnunderskrifter, det vill säga 1500 fler än vad som egentligen behövs.
Statliga massmediers beslut att censurera valappeller som innehåller uppmaningar till bojkott är annars det enskilda fenomen som rönt mest uppmärksamhet under valrörelsen. Beslutet drabbade av förklarliga skäl i första hand det ovan nämnda Förenade medborgarpartiet. Flera kandidater har sålunda fått sina inspelade teve-appeller stoppade från sändning. Centrala valkommissionen – som efter prövning godkänt censuråtgärden – hävdar att valagitation per definition måste syfta till att uppmana väljarna att rösta på något av valsedelns alternativ. Människorättsförsvarare avfärdar dock detta resonemang och menar att man mycket väl kan uttrycka sin politiska ståndpunkt genom att avstå från röstning. Det måste då också stå kandidaterna fritt att förespråka ett sådant agerande, menar man.
Medan den politiska oppositionen i motvind försöker nå ut med sina budskap till befolkningen har de regimlojala kandidaterna överlag valt att försöka dämpa uppmärksamheten kring valet. De är som regel inte vana vid offentlig politisk debatt och gör därför vad de kan för att undvika konfrontation med oppositionen. Den något absurda följden har blivit att många kandidater knappt bedriver något eget kampanjarbete överhuvudtaget. De förlitar sig istället helt på att den administrativa resurs som myndigheterna bistår dem med kommer att säkra en parlamentsplats åt dem.
Förtidsröstning = ökad risk för valfusk
Regimen brukar uppmana väljare att utnyttja möjligheten till den förtidsröstning som inleds fem dagar före den egentliga valdagen. Det finns flera exempel från tidigare val på hur stora väljargrupper – exempelvis studenter och militärer – mer eller mindre tvingats förtidsrösta, något som också brukar ge tydligt utslag i valstatistiken. Vid presidentvalet i december 2010 uppgick andelen förtidsröster exempelvis till 23 %, enligt officiella uppgifter. Scenariot verkar upprepas också i det nu aktuella valet. Häromdagen meddelade studenter vid ett statligt universitet att de av universitetsledningen pressas att rösta i förtid.
Människorättsförsvarare och oppositionspolitiker ser bara en rimlig förklaring till att regimen aktivt uppmanar till förtidsröstning, nämligen att de röster som avges tidigare än på valdagen är lättare att manipulera. Under nätterna bevakas valurnan bara av en ensam polis, och risken för oegentligheter ökar därmed drastiskt. Häromåret trädde också en före detta polis fram och berättade hur han själv hade beordrats underlätta sådant fusk i samband med parlamentsvalet 2008.
Frostig relation mellan EU och Belarus
Sedan presidentvalet 2010 har relationen mellan EU och Belarus blivit alltmer ansträngd. Den diplomatiska kris som uppstod i våras och som ledde till att samtliga EU-länder tillfälligt kallade hem sina ambassadörer från Belarus fick egentligen aldrig någon lösning, och sommarens Sverige-relaterade konflikt har bidragit till att ytterligare låsa positionerna.
I det avseendet är situationen annorlunda jämfört med det förra parlamentsvalet, som ägde rum under en tillfällig period av förbättrade relationer mellan Bryssel och Minsk. Lukasjenka lät då släppa några politiska fångar före valet, och ytterligare ett par åtgärder vidtogs för att signalera liberalisering. Följden blev att EU lättade något på sitt sanktionstryck även om man till regimens förtret inte gick så långt att man erkände valet som korrekt.
Att OSSE:s valobservatörer skulle ge ett positivt omdöme om det nu aktuella valet är det knappast någon som tror, inte ens i regimkretsar. Centrala valkommissionens ordförande Lidzija Jarmosjyna – som innehaft sitt ämbete under nästan hela Lukasjenkas tid vid makten och var en av de första att bli föremål för EU:s riktade sanktioner – gjorde redan i mitten av augusti klart att hon räknade med ett underkännande från OSSE. Hon hänvisade då för övrigt till den kulminerande krisen mellan Sverige och Belarus, och misstänkte att OSSE skulle straffa den belarusiska regimen genom att inte erkänna valet.
Med tanke på hur valrörelsen har sett ut hittills lär de internationella valobservatörerna inte ha något annat val än att rikta mycket skarp kritik mot valets genomförande. Det kan i sin tur påverka EU:s kommande omprövning av sanktionspolitiken gentemot Belarus. I oktober ska unionens utrikesministrar ta ställning på nytt. Det finns sedan tidigare ett visst tryck på EU att skärpa sanktionerna och eventuellt i större utsträckning rikta dem mot regimens ekonomiska intressen. Ytterligare ett förfuskat parlamentsval lär inte minska det trycket.
Pingback: Förstår nallebjörnsaktivisterna vad de gjort? | Ledarredaktionens blogg | SvD