I förra veckan var det tvåhundra år sedan det blodiga slaget vid Borodino, som blev vändpunkten i Napoleons invasion av Ryssland. I söndags hölls en minnesgudstjänst i Kristi Frälsarkatedralen i Moskva, ledd av patriark Kirill, Moskvapatriarkatets överhuvud. Omkring 35.000 ryssar dog i den avgörande bataljen 1812 och enligt polisen hade nästan hälften så många nu samlats i katedralen och i regnet utanför, där gudstjänsten visades på storbildsskärmar.
Men det var inte bara troende pensionärer och patriotiska veteraner på plats. Bland paraplyerna skymtade jag bland annat en hel del medlemmar av Narodnyj Sobor (ung. nationell samling), en extremnationalistisk rörelse ledd av Oleg Kassin och Vladimir Chomjakov. Chomjakov var bl a med och ledde en protestmanifestation mot förra årets (förbjudna) prideparad i Moskva, då han talade om homosexuella som ”mentalt perversa” som måste stoppas från att ”sprida sin sjukdom”. Rörelsen har också under senare år legat bakom uppmärksammade anmälningar för anstiftan av religiöst hat mot konstutställningar, som de uppfattat som blasfemiska. Det har också blivit fällande domar. Narodnyj Sobor beskriver sin ideologi som ”nationell andlig socialism” och deras möten (se ett exempel här) har mycket gemensamt med nynazistiska sammankomster i Västeuropa.
Tydligen såg jag tillräckligt rättrogen ut för att tilldelas senaste numret av deras tidskrift, där det bland annat talas om farorna med liberaliseringen i samband med WTO-inträdet och om ett lyckat ”militärpatriotiskt” sommarläger, där ungdomar och barn från tidig skolålder förbereds för militärtjänst och får lära sig mer om kyrkan och om ”fosterlandets rötter”.
Kyrkan kan förstås inte hållas ansvarig för sina besökare, men med tanke på att kyrkans män sällan hörs ta avstånd från organisationer som Narodnyj Sobor är det inte orimligt att anta att det åtminstone finns en tyst överenskommelse. I vilket fall som helst är banden mellan kyrkans och fosterlandets öde alltid tydliga när man lyssnar till patriark Kirill. Just i söndagens tal var den kopplingen förstås stark – Frälsarkatedralen uppfördes ursprungligen för att markera räddningen från Napoleons trupper – men framför allt tog han chansen att knyta an till det man ser som dagens hot.
Till dem hör det västerländska inflytandet med liberalism och individualism. Upplysningens fördärv är detsamma idag som när Napoleon spred skräck bland bönderna och Moskva stacks i lågor. Det är uppenbart att Kirill anspelar på konstnärskollektivet Pussy Riot, som för några veckor sedan dömdes skyldiga till anti-religiös ”huliganism” efter sitt uppmärksammade uppträdande i samma katedral. Förespråkare för Pussy Riot har dock själva tagit avstånd från att det skulle handla om en attack mot religionen och även från de ”sympatisörer” som de senaste dagarna sågat ner ortodoxa kors på några ställen i Ryssland.
(Läs tidigare inlägg om Pussy Riot på Världen Österut av Mi Lennhag. Kalle Kniivilä har lagt upp en svensk översättning av delar av Kirills tal. Journalisten Anna Arutunyan skriver också om kyrkan och staten, i översättning i SvD.)
Nadezjda Tolokonnikova, en av de tre dömda, hävdade tvärtom i sitt försvarstal att de är skomorochi (en sorts medeltida gycklare) eller till och med ”dårar i Kristus” med referens till den sorts kontroversiella sanningssägare som genom den ortodoxa historien försökt chocka folk till insikt om att samhället har kommit på avvägar – en känd sådan ”dåre” har gett namn åt den berömda Vasilijkatedralen i Moskva. I vilket fall som helst är det klart att Pussy Riots agenda mot könsdiskriminering, ohämmad kapitalism och åsiktscensur främst vänder sig mot den världsliga makten och Vladimir Putin i synnerhet.
I en tv-intervju i samband med söndagens mässa tog patriark Kirill chansen att avfärda anklagelserna från Pussy Riot och deras supportrar om det nära samarbetet mellan kyrkan och staten som ”en myt”. Men det faktum att han gör det visar nog att det finns goda grunder. Sedan han blev patriark 2009 har han öppet försvarat tillslag mot protester och refererat till Putins tid vid makten som ett ”Guds mirakel” efter det turbulenta 1990-talet. Kyrkan har också genom lagstiftning återfått mycket av de egendomar som konfiskerades före revolutionen och Kirill själv har fått ovälkommen publicitet på grund av sina extravaganta vanor, något en taffligt retuscherad bild av en arbandsklocka värd 250.000 kronor blivit en symbol för.
En undersökning från opinionsinstitutet Levada Center i juli visade att 23% av de tillfrågade trodde att Pussy Riot genomfört sin aktion med udden mot kyrkan, något färre att den var riktad mot Putin. Men undersökningar visar också att en klar majoritet tycker att kyrkan bör hålla sig utanför politiken. Den världsliga makten varar inte i evighet, något protesterna i vintras och myndigheternas reaktioner kan vara ett första tecken på, och ju tydligare kyrkan väljer sida för maktapparaten, desto mer riskerar man förstås att få skulden för dess brister och i motsvarande mån tappa i andlig auktoritet. Det kan komma att visa sig ödesdigert i ett samhälle, där majoriteten av befolkningen visserligen inte ser sig själv som religiös, men som hittills hyser respekt för kyrkan som andlig och moralisk förebild.
* Ortodoxi, autokrati, nationalitet (православие, самодержавие, народность) var ledorden för den doktrin som infördes av tsar Nikolaj I efter Napoleonkrigen och Dekabristupproret 1825, det senare i sig delvis en konsekvens av den hårda behandlingen av bönderna i kriget och officerarnas krigsupplevelser utomlands.
Intressant med rapport från ort och ställe. Narodnost kan visst betyda ”folkslag” eller något ditåt, men i detta sammanhang ligger det väl närmare till hands att översätta det som ”folklighet”?
Tack. Ja, jag funderade en del på det där. Det är ju egentligen ett stående uttryck, men tyvärr inte konsekvent översatt till svenska. ’Nationalism’ skulle jag gissa har varit det vanligaste, men det är ju ännu mindre riktigt, så det fick bli nationalitet, som ibland också används. Bra att du kommenterade det, så att otydligheten blir tydlig..
Den ansvariga för de tre orden ”ortodoxi, autokrati, nationalitet” är folkupplysningsministern Sergej Uvarov (1785-1855) och texten författades ursprungligen på franska. Det tredje ordet var ”nationalité” och måste ses i skenet av den ”nationsidentitet” som började göra sig gällande i Europa på 1800-talet. Sedan Peters den stores tid har man i Ryssland haft problem med sin identitet varför tredje ordet i triaden började översättas som narodnost’, ung. den ”ryska nationens (etniska)identitet”.
Intressant, det visste jag inte! Då är det ju nästan bättre att översätta med ”nationalitet”. Fast frågan är om det är så en modern ryss förstår ordet ”narodnost”.