Så länge Finland var förenat med Sverige kan man knappast tala om någon självständig finsk konst. Ett autonomt kulturliv kunde uppstå först efter den politiska autonomin 1809. En inhemsk generation konstnärer i storfurstendömet Finland började framträda vid mitten av 1800-talet. För utbildning och inspiration sökte sig de unga talangerna nästan undantagslöst västerut, till konstmetropoler som Düsseldorf, Rom och, framför allt, Paris. Genom dem inlemmades Finland i en västlig konsttradition, samtidigt som några pionjärer utvecklade ett nationellt måleri, vars mest kända representant är Akseli Gallen-Kallela.
Trots att det erbjöds högtstående konstnärsutbildning i S:t Petersburg var det få finländare som valde den vägen. Eero Järnefelt (med släktrötter i Ryssland, se förra inlägget i denna serie) gjorde det under några år men for sedan till Paris för sin fortsatta förkovran. Men en som både studerade och gjorde karriär i Ryssland var Hugo Backmansson.
Den lille Hugo, född 1860 i en kronofogdefamilj i Pemar i sydvästra Finland, måste ha visat tidiga anlag, för redan 1870 finner vi honom som elev vid Åbo ritskola. Att hans håg stod till konsten är uppenbart, men, kanske för den osäkra utkomsten i detta yrke, utbildade han sig också till officer. I nära femton år alternerade han i S:t Petersburg mellan militärakademin och konstakademin. Genom att hans överordnade upptäckte hans målarfärdigheter kunde Backmansson förena de två karriärerna: han blev bataljmålare. Sin lycka gjorde han 1896 med den stora och detaljrika Forcerad övergång av floden Kara-Lom i Bulgarien, med motiv från rysk-turkiska kriget 1877, där centralfiguren är den blivande tsar Alexander III.
Två år senare, 1898, och befordrad till överstelöjtnant kommenderades Backmansson som chef för en konstnärsenhet med uppgift att skildra olika sidor av armén i verksamhet. Själv verkade han som bataljmålare under rysk-japanska kriget 1904–1905 och vid det ryska fälttåget i Persien 1915–1916 under första världskriget. Hans ryska karriär stod på sin höjdpunkt 1917, men när revolutionen utbröt tog den abrupt slut och han flyttade hem till Finland.
En så ensidig konstnär som det kan synas av ovanstående var Hugo Backmansson dock inte. Redan 1898 hade han gjort sin första resa till Nordafrika, dit han skulle återvända många gånger. Folk- och miljöskildringar med stark lokalkolorit från framför allt Marocko utgör en av hörnpelarna i hans oeuvre. Hemma i Finland målade han landskap och stilleben men blev främst känd som porträttör. Ett stort verk i alla avseenden är Afton i konstnärsklubben, där Backmansson avmålar hela 35 kolleger.
När Hugo Backmansson avled 1953, vid 93 års ålder, var han redan i stort sett glömd. Glömskan har hållit i sig till de senaste åren, då intresset för hans konst och hans person vaknat till nytt liv. Den viktigaste manifestationen av detta nymornade intresse var en utställning på Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors 2010, med inte mindre än 140 verk från hela hans karriär. Samtidigt utgav Svenska litteratursällskapet i Finland den första monografin om Backmansson och hans konst, Hugo Backmansson. Konstnär, officer och äventyrare.
Samtidigt med Hugo Backmansson verkade i S:t Petersburg konstnärer av annat slag. Några under eget namn, andra anonymt som uppdragstagare eller anställda. Det handlar om guldsmeder, yrkesmän och -kvinnor, vars produkter det fanns stor efterfrågan på från hovet och inom den förmögna överklassen. Påfallande många av dem var finländare, flera i tjänst hos den berömda firman Fabergé.
Alexander Tillander (1837–1918) från Helsingfors hamnade som elvaåring i guldsmedslära i S:t Petersburg. År 1860 grundade han sitt eget företag, som på några årtionden utvecklades till en högt ansedd juvelerarfirma med egen verkstad och butik. Under hans och senare sonen Alexander Theodor Tillanders (1870–1943) ledning fick firman en köpstark kundkrets som inkluderade den kejserliga familjen. Bolsjevikernas maktövertagande innebar slutet för verksamheten i Ryssland, men firman fortsatte i Helsingfors, från 1939 under ledning av Alexander Theodors son Herbert Tillander (1909–2006), som också var svensk hovjuvelerare. En juvelerarbutik i Helsingfors är ännu i familjens ägo.
Två år efter att Alexander Tillander öppnat eget, föddes Henrik Wigström (1862–1923) i Ekenäs. Han fick sin första utbildning till guldsmed i hemstaden, kom till S:t Petersburg 1878 och blev gesäll hos mästaren Michail Perchin 1884. År 1903 kom han som juvelerarmästare till firman Fabergé, där hans namn främst är knutet till de berömda Fabergéäggen. Av de inalles 54 påskägg som tillverkades för tsaren som gåva till tsaritsan har Wigström tillverkat 20.
Fabergé samarbetade även med andra mästare i Petersburg. En av dem var finländaren Albert Holmström (1876–1925), som 1909 i sin tjänst tog sin systerdotter Alma Pihl (1888–1976). Hon var framför allt en förnämlig designer, som formgivit två av de mest berömda Fabergéäggen, ”Vinterägget”, av tunnaste bergkristall och 4 300 diamanter, 1913 och ”Mosaikägget”, nu i brittiska drottningens ägo, 1914. Efter ryska revolutionen arbetade hon som teckningslärare i en skola i Finland, och hennes insats som juveldesigner har fått den uppmärksamhet den förtjänar först på senare decennier. Den som främst ska ha äran för återupptäckten av de finländska guldsmederna och juveldesignerna i S:t Petersburg är Herbert Tillanders dotter fil.dr Ulla Tillander-Godenhielm, som på finska har utgett ett par böcker om Fabergés finländska mästare.