Nationalskalden Johan Ludvig Runeberg och hans hustru Fredrika, född Tengström, hade sex barn som nådde vuxen ålder. De var alla pojkar, och de gjorde alla beaktansvärda karriärer på andra områden än fadern, utom den yngste, läkaren Fredrik Karl, som skördades av lungsoten redan som 34-åring 1884. Ytterligare två söner blev läkare, Lorenzo (1836–1919) och Johan Wilhelm (1843–1918), den senare medicine professor och radikalliberal lantdagsman. Walter (1838–1920) blev en berömd skulptör och den äldste, Ludvig Mikael (1835–1902), gymnasielektor i Kuopio. Den näst yngste sonen, Jakob Robert Runeberg (1846–1919), blev ingenjör, och det är om honom detta inlägg främst ska handla.
”Vår landsman, ingeniör Rob. Runeberg, har i S:t Petersburg, Karavannaja 28, öppnat en byrå, kallad ”Byrå Vega” för uppgörande af ritningar, kostnadsförslag, specifikationer och kontrakter till ångbåtar, maskiner, fabriker, mekaniska verkstäder etc. äfvensom för ombesörjande af deras utförande.”
Denna anspråkslösa notis i Helsingfors Dagblad 13 maj 1881 är signifikativ för den relativa ouppmärksamhet Robert Runeberg och hans gärning rönt. I Kansallisbiografia, den stora finska nationalbiografin, saknas han helt och är inte ens nämnd i släktartikeln Runeberg. Den ende som på allvar intresserat sig för honom är den aboensiske historieprofessorn Max Engman, som ägnar honom ett kapitel i Lejonet och dubbelörnen. Finlands imperiella decennier 1830–1890 samt en artikel i Biografiskt lexikon för Finland. Utan hans forskning hade detta inlägg inte kunnat skrivas.
Robert Runebergs tekniska begåvning stod tidigt klar, och han demonstrerade den genom att som tonåring konstruera en rullstol åt sin far, som drabbats av ett slaganfall och blivit delvis förlamad. Han studerade och praktiserade på varv i Newcastle och mekanisk verkstad i Viborg och tog examen som skeppsbyggnadsingenjör i Cherbourg i Frankrike. Sedan gjorde han som så många andra framåtsträvande unga finländare: han anträdde den petersburgska vägen. År 1881 tar han alltså det djärva steget att öppna en egen konsulterande ingenjörsbyrå, en mycket nymodig verksamhet. Men, som Max Engman framhåller, det här var tiden när tron på tekniska framsteg var obegränsad och ingenjören var den nya tidens hjälte. ”Bureau Vega, teknisk consultation och agentur” gick bra och firman växte.
Teknisk konsultation var nu inte det enda Robert Runeberg ägnade sig åt. Han var en sann entreprenör som entusiastiskt gav sig in på många olika verksamheter. Han utvecklade en egen metod för vägbeläggningar, han importerade finska ångmaskiner, jordbruksmaskiner med mera, som han sålde i Ryssland. Han gjorde en forskningsresa till Sibirien för att utröna om några av de stora floderna var segelbara med ångbåtstrafik. Han försökte till och med bygga ett flygplan. Tankarna bakom planet var riktiga, men han lyckades inte åstadkomma en motor med tillräcklig effekt för att få det att lyfta.
Men Runebergs stora insats var som konstruktör av fartyg för vintersjöfart. Redan 1877 ritade han ett isbrytande passagerarfartyg, Express, för rutten Hangö–Stockholm. I Ryssland togs hans både teoretiska och praktiska kunskaper om isbrytning i anspråk för bygget av världens första oceangående isbrytare, Jermak, som sjösattes 1899. I Finland blev han känd som ”vintersjöfartens fader”.
Ett utslag av tidens teknikoptimism var de frekventa stora industriutställningarna. Runeberg var engagerad i ett flertal sådana, främst som finländsk kommissarie vid världsutställningarna i Paris 1878 och 1900. Finlands paviljong 1900, ritad av firman Gesellius, Lindgren, Saarinen och dekorerad av Gallen-Kallela, blev ett internationellt genombrott för finsk arkitektur, konst och konsthantverk och gav den finländska nationalkänslan vind i seglen. Men för kommissarien var det en svår balansgång; det här var under ”ofärdsåren”, när Finland skulle russifieras. Den stora framgången med paviljongen visar att han lyckades.
Bureau Vega verkade oavbrutet fram till revolutionen, men 1918 tvingades den stänga och Robert Runeberg förlorade hela sin ryska egendom. Han återvände till det nu självständiga hemlandet men avled redan 1919.
Medan Robert Runeberg var en entreprenör av modernt snitt, gjorde ett par andra finländare en mer traditionell tsarrysk karriär och blev stormrika på det. Carl August Standertskjöld (1814–1885) utexaminerades som primus från Finska kadettskolan i Fredrikshamn och blev artilleriofficer i Ryssland. Han steg snabbt i graderna: 1847 blev han överste och 1855 generalmajor. Från 1847 kommenderades han också till chefsbefattningar vid gevärsfaktorier, först i Tula söder om Moskva, sedan i Izjevsk i Udmurtien vid Uralbergens västra sida och från 1858 åter i Tula som högste chef för en verksamhet med 10 000 anställda. Standertskjöld var en framgångsrik industriledare, och 1864 tilläts han arrendera faktoriet. Som arrendator fram till 1870 skapade han sig en stor förmögenhet. Han fortfor att ha höga militära befattningar i Ryssland och upphöjdes till friherre av Alexander II, men han byggde också upp en omfattande verksamhet i hemlandet. Grunden till den var Ingerois träsliperi vid Kymmene älv, som fortlever som Stora Enso Anjalankoski. Vinsterna investerades i fastigheter i Helsingfors och S:t Petersburg, industrier och ett stort antal gods och gårdar.
År 1866 hade Carl August tagit sin kusins son Hugo Standertskjöld (1844–1931) till sig i Tula. Denne närmast kopierade sin äldre släktings karriär: officersexamen, tjänstgöring i ryska armén, chefsbefattningar vid gevärsfaktorierna i Tula och Izjevsk, till slut arrendator i Izjevsk på så förmånliga villkor att även han kunde bygga upp en betydande förmögenhet. Hugo Standertskjöld återvände till Finland redan 1884. Han skapade en cellulosafabrik i Villmanstrand, som numera tillhör UPM-Kymmene, han var en frikostig mecenat, men framför allt anlade han mönstergodset Karlberg vid Tavastehus. På dess marker ligger nu den kända turistanläggningen Aulanko med ett hotell i klassisk 30-talsfunkis.