Namnet Armfelt har haft dålig klang i svensk historieskrivning. Generalen Carl Gustaf Armfeldt förlorade största delen av sin armé vid det katastrofala återtåget över Jämtlandsfjällen vintern 1719 efter Karl XII:s död vid Fredriksten. Hans sonson och namne deltog i Anjalaförbundet mot Gustav III:s ryska krig 1790 och sattes in på fästning på livstid (han dog redan 1792). En brorson till den yngre Carl Gustaf var Gustaf Mauritz Armfelt, Gustav III:s gunstling som föll i onåd i Sverige och gick i rysk tjänst. Benämningen ”Nordens Alkibiades” är inte avsedd som berömmande.
I Finland ser man däremot Gustaf Mauritz Armfelt som en stor statsman och patriot, som spelade en viktig roll för Finlands fria ställning som storfurstendöme under tsaren och var den som övertalade Alexander I att återförena ”Gamla Finland”, de områden som förlorats till Ryssland i frederna 1721 och 1743, med storfurstendömet.
Inte ens ett namn i Sverige är Gustaf Mauritz son Alexander Armfelt, som gick i sin fars fotspår som betrodd rådgivare till två tsarer. (Ett mått på hans icke-existens här är att han inte är nämnd i Nationalencyklopedin, ens i artikeln om släkten Armfelt.)
Finland hade alltså av Alexander I vid Borgå lantdag 1809 (innan fred med Sverige ens var sluten!) tillerkänts en hög grad av inre självstyrelse, men autonomin var på flera sätt villkorad och på intet sätt demokratisk. Kejsaren (så har tsaren alltid benämnts i Finland) var suveränen utan vars godkännande ingenting kunde genomföras.
Hans förlängda arm i Finland var en generalguvernör, och som betrodd och inflytelserik rådgivare för finska ärenden i S:t Petersburg hade han en ämbetsman med titeln ministerstatssekreterare. Mot dessa mäktiga män stod det inhemska självstyrelseorganet, ett ämbetsmannakollegium snarare än en regering, som benämndes senaten. Generalguvernörerna såg vanligen mera till rikets intressen än till det perifera storfurstendömets, varför ministerstatssekreteraren, som fram till 1900 alltid var finländare, blev den som förde Finlands talan inför kejsaren. Alexander Armfelt beklädde denna post i 35 år, från 1841 till 1876.
Men vi backar bandet. År 1811, när tjänsten inrättades (fram till 1834 med titeln statssekreterare), var Alexander Armfelts far Gustaf Mauritz fortfarande den finländare som stod närmast kejsaren, men han dog redan 1814. Därmed var fältet fritt för den förste innehavaren av tjänsten, Robert Henrik Rehbinder. Han var jurist från Åboland (född 1777) och gjorde snabb karriär under de nya förhållandena efter 1809. Som kejsarens rådgivare under 30 år, till sin död 1841, verkade han för att stärka Finlands autonomi och gentemot hemlandet för att bevara lugnet där. Den lyckosamma politiken blev vägledande för hans efterträdare och den viktigaste orsaken till Finlands fredliga utveckling under 90 år. En replik från Nikolaj I visar hur det fungerade på kejsarnivå: ”Lämna finnarna i fred! De är den enda provinsen i mitt rike som under hela min regeringstid inte har vållat mig en minuts bekymmer.”
Alexander Armfelt var född i Riga 1794 under familjens landsflykt efter Gustav III:s död. Han bosatte sig i Finland, i Åbo, först 1813, efter studier i Uppsala och Edinburgh. Namn, familj och förbindelser var vid den här tiden avgörande för en ung mans karriär, och sådant hade Armfelt nästan till övermått. Mot sig hade han att han ansågs som Sverigevän och att han hade svårt att hålla tand för tunga. Armfelt satsade först på en militär karriär, och vid 27 års ålder, 1821, blev han adjutant till generalguvernören. Sex år senare bytte han bana och blev en av direktörerna vid Finlands bank (den hette inte så vid den tiden).
Det var nog ett uppdrag som inte passade Armfelt, och dessutom kände han sig motarbetad av makthavarna. Men bättre tider randades. På initiativ av den nye generalguvernören furst Menschikoff (hans namn skrivs så i finländsk historia) skickades han till S:t Petersburg som adjoint (närmaste medarbetare) till statssekreteraren. Denne, Rehbinder, var inte förtjust. Han misstrodde Armfelts lojalitet och misstänkte honom för att vara ute efter hans egen post. Att Armfelt alls hamnat i Petersburg kunde han tacka sin gynnare Menschikoff för. Denne stod högt i gunst vid hovet, och han och Armfelt hade pikant nog en gemensam halvsyster. Armfelts far Gustaf Mauritz hade nämligen avlat en dotter med Menschikoffs mor!
Strävan för Finlands sak förenade så småningom antagonisterna Rehbinder och Armfelt, och deras gemensamma motståndare blev snarast den mäktigaste inhemske mannen i Finland, Lars Gabriel von Haartman. Denne bar titeln vice ordförande för senatens ekonomiedepartement (generalguvernören var formell ordförande) och var i praktiken, med ett något anakronistiskt synsätt, storfurstendömets statsminister. För Finlands bästa, menade man i S:t Petersburg, borde inte senaten växa sig så stark att kejsaren ansåg sig utmanad om makten, vilket skulle kunna få vådliga följder.
Att Armfelt 1841 utnämndes till Rehbinders efterträdare som ministerstatssekreterare lär ändå ha överraskat honom själv. Hans ämbetstid kom att bli en kamp om inflytandet med generalguvernörerna, som ofta avgjordes till Armfelts fördel. En stor seger för honom var att lantdagen åter fick sammanträda 1863, för första gången sedan 1809. Dess maktbefogenheter blev dock begränsade.
Ungtuppen Alexander Armfelt hade utvecklats till en eftertänksam äldre statsman, som genom sin koncilians åtnjöt förtroende i alla läger. Av kejsaren tilldelades han de flesta nådevedermälen som stod att få. Han kvarstod på sin post till sin död 1876.
Pingback: Ulla Möllersvärd och Aurora Karamzin |