Långt, långt hemifrån

Vitus Bering, dansk i rysk tjänst, korsade 1741 det sund som bär hans namn och blev på så sätt förste europé i Alaska. Den isolerade halvön utforskades och exploaterades främst av ryssar, även om så småningom det brittiska Hudson’s Bay Company i Kanada intresserade sig för området. Det rörde sig om handel, främst med pälsar, och någon mer omfattande bosättning på det ogästvänliga territoriet var inte aktuell.

Handeln och exploateringen ombesörjdes av Rysk-amerikanska kompaniet (på ryska Rossijsko-Amerikanskaja Kompanija), ett privat företag med statliga privilegier av samma slag som till exempel Ostindiska kompaniet i Sverige men till funktionen snarast en del av den kejserliga statsapparaten. I dess tjänst trädde 1818 en 19-årig marinofficer, nyss utexaminerad från Kejserliga marinakademin i S:t Petersburg. Arvid Adolf Etholén var borgarson från Helsingfors och tillhörde den första generationen finska kejserliga undersåtar som gjorde militär karriär i Ryssland. Han första kommendering var ombord på ett fartyg destinerat till Alaska. Rutten gick över Atlanten och runt Kap Horn, och resan till Sitka, Alaskas huvudort vid den här tiden, tog nästan ett år. Under sex år deltog han i både handels- och forskningsfärder i området, men 1824 anträddes återresan.

Efter bara ett år hemmavid for Etholén till Alaska på nytt, denna gång genom Sibirien, och han hade därmed färdats jorden runt. Nu blev han kvar i drygt tio år, till 1837, och kunde utsträcka sina expeditioner; som längst nådde han Chile. Han steg i graderna: från 1832 var han områdets biträdande guvernör.

Än en gång for han hem, och än en gång blev vistelsen bara ettårig. Etholén utnämndes nämligen 1838 till Alaskas guvernör. Efter omfattande förberedelser, som bland annat innefattade giftermål, kom han i väg i augusti 1839. Till ressällskapet hörde flera sedermera bemärkta landsmän, som naturforskaren Reinhold Ferdinand Sahlberg (1811–1874) och den finska folkskolans fader Uno Cygnaeus (1810–1888), som tjänstgjorde som den lilla lutheranska församlingens präst.

Som guvernör försökte Etholén utveckla området så gott som det lät sig göra med tanke på att pälsdjursfångsterna började minska på grund av rovdrift. Han ville också främja urbefolkningens sociala förhållanden, om än med tidstypiska koloniala metoder. Under alla sina kommenderingar i Alaska var han en ivrig samlare av etnografiska föremål; den stora samlingen tillhör nu Nationalmuseet i Helsingfors.

År 1845 var Etholéns sista period i Alaska över. Han lämnade marinen som viceamiral 1847 men kvarstod i Rysk-amerikanska kompaniets direktion till 1859. År 1856 hade han adlats i Finland. Han bosatte sig på Tavastby gård i Elimä i Kymmenedalen, och där avled han 1876.

Ganska snart efter sin återkomst till S:t Petersburg hade Etholén uppmärksammat en ung landsman och marinofficerskollega, Hampus Furuhjelm. Han var född 1821 och tillhörde en familj med flera bemärkta ämbetsmän och officerare i rysk tjänst. Som löjtnant värvades han av Etholén till Rysk-amerikanska kompaniet. År 1851 anlände han till Sitka, som blev utgångspunkt för flera expeditioner i olika väderstreck i Stilla havet. Mest anmärkningsvärd är en resa till Japan, som bara något år tidigare hade öppnats för utlänningar. Detta var också Krimkrigets tid, och Furuhjelm kommenderades till bland annat ön Sachalin och till hamnstaden Ajan vid Ochotska havet. Men så långt nådde aldrig kriget.

Efter en kort stationering i S:t Petersburg sändes Furuhjelm 1859 som guvernör till Alaska och blev således den andre finländaren i detta ämbete. Men den ryska tiden i Alaska började rinna ut. Kolonin hade blivit alltmer olönsam sedan tillgången på pälsdjur nästan sinat på grund av rovdriften. En satsning på kolbrytning blev inte lyckosam, medan export av is till Kalifornien fungerade bättre, trots att mycken is hann smälta under transporten söderut. År 1867, tre år efter att Furuhjelm lämnat Alaska, såldes området till Förenta Staterna för 7, 2 miljoner dollar.

Men Furuhjelms karriär hade bara börjat. År 1865 blev han konteramiral, och ledande poster radade upp sig: militärguvernör i Sibirien, eskaderchef i Östersjöflottan, prefekt i fästningsstaden Taganrog vid Azovska sjön, marin kommendant först i Reval (Tallinn), sedan i S:t Petersburg. Han hade utnämnts till viceamiral 1874 och tog avsked 1886. Furuhjelm flyttade tillbaka till Finland och släktgodset Hongala i Urdiala i Tavastland. Där avled han 1909.

Liksom sin företrädare Etholén var Hampus Furuhjelm en ivrig samlare, i hans fall av naturalia. Särskilt anmärkningsvärt är ett skelett av den utdöda Stellers sjöko, som kan beskådas på Naturhistoriska museet i Helsingfors.

Läs det inledande inlägget i serien Livet för tsaren