Sven Hirdman
Jag har tjänstgjort i Ryssland i två perioder. Dels som attaché vid ambassaden i Moskva 1964–1966, då Gunnar Jarring var ambassadör, dels själv som ambassadör 1994–2004. I olika former har jag sysslat med Ryssland sedan 1958 tills idag.
Moskva i början av 1960-talet var ett grått samhälle men samtidigt tryggt för utländska diplomater. Vår yngsta dotter föddes i Moskva 1966. Kontakter med enskilda ryska medborgare var få. Jag kommer bara ihåg två-tre. Kontakterna med Utrikesministeriet (Ministerstvo inostrannych del, MID) var mycket formella. Att läsa Pravda och Izvestija gick fort, det stod nästan inget av intresse i dem. Vår huvudsakliga ryska nyhetskälla var nyhetsbyråns–Telegrafnoe Agentstvo Sovetskogo Sojuza (TASS)–teleprinterremsor.
Jag hade varit med när Chrusjtjov besökte Sverige 1964 och följde intresserad de fortsatta förändringarna i det sovjetiska ledarskapet. Med viss tidsfördröjning fick man veta det mesta.
Avlyssning förekom såväl i vår bostad som på kansliet. Det störde mig inte särskilt. Vi var till skillnad från amerikaner, britter, tyskar, japaner och belgare (p.g.a. Kongo) inte prioriterade av KGB.
Det mest positiva i Moskva var kulturlivet, musik och opera men allra intressantast teatern. På teatern kunde synpunkter och värderingar framföras på ett sätt, som inte förekom i det offentliga samhället.
Det behövdes tillstånd från MID för resor 25 km utanför Moskva. Inom denna cirkel fanns en tillåten badplats för utlänningar vid Moskvafloden nordväst om staden. Vi gjorde privata resor till Volga, Jaroslav, Leningrad, Jalta, Tbilisi, Uzbekistan och Tadzjikistan. Det gav perspektiv på den ryska tillvaron.
Det rådde ett visst fortsatt politiskt töväder i Ryssland 1964–1966. 1965 ägde rättegången mot Daniel och Sinjavskij rum. De hade gått ett steg för långt, men det var samtidigt ett bevis på att den politiska atmosfären blivit öppnare jämfört med 1950-talet.
Ryssland 1994–2004 var ett annorlunda samhälle.
Det som slog mig vid ankomsten var att allt blivit upp och ner. Den rika sovjetiska staten hade blivit en fattig rysk regering, som endast förfogade över ca 13 procent av BNP och inte kunde betala pensioner, barnbidrag mm. Med en årsinflation på 2000 procent – 50 procent/månad – förlorade de flesta sina besparingar. Medelklassen blev fattig och fick söka sig till manuella yrken. Många fick leva utan lön på sina datjor/jordlappar i en bytesekonomi. Det fanns tiotusentals gatubarn i Moskva och svår hunger på landsbygden.
Det politiska livet var däremot livligt och fritt. Medierna blomstrade, men vad hjälpte det folket… Det stora glädjeämnet, om man fortfarande hade lite pengar, var att man för första gången fritt kunde resa utomlands.
Som svensk ambassadör och sedermera doyen hade jag tillträde till praktiskt taget alla politiker och ministrar. Jag hade goda kontakter med Gorbatjov men träffade även Jeltsin och Putin flera gånger. Flera av de icke rysk-kunniga ambassadörskollegerna ringaktade MID, men det var en samling mycket kompetenta tjänstemän, i synnerhet på högre nivå, som arbetade där.
Oligarkerna härjade i ekonomin. Jag kände de flesta inklusive Berezovskij, Gusinskij och Chodorkovskij.
Den ryska ekonomin började hämta sig 1997 efter kollapsen 1992, kollapsade igen 1998 delvis 2010–2011 och upplever en farlig balansgång 2025. Det ryska folket är ett luttrat folk.
Jag besökte över 50 ryska regioner och flera gånger mina nio sidoackrediteringsländer. En slutsats var att mycket av den sovjetiska mentaliteten och kulturen levde kvar utom hos studentgenerationen.
Nationalkänslan är stark i Ryssland och många ryssar upplevde negativt den förlorade stormaktsstatusen, ringaktningen, ibland diskrimineringen från västländernas sida.
Putins makttillträde år 2000 innebar ett skifte. Reformer skedde och förvaltningen började fungera bättre. De högre oljepriserna bidrog förstås. Rysslands internationella förbindelser blomstrade. Ett omslag kom åter hösten 2004 med det tjetjenska terrordådet i Beslan och arresteringen av Chodorkovskij. På ambassaden kände jag det som att mikrofonerna åter slagits på. Flera av våra samtalspartner blev mer försiktiga i sina uttalanden. Den tryckande atmosfären under säkerhetsorganens överinseende varade drygt ett halvår till våren 2005.
En ny optimistisk atmosfär skymtade under andra hälften av Medvedevs presidentmandat 2008–2011, men sedan kom det stora bakslaget med Bolotnaja-demonstrationerna 2011/2012 och Putins nya, mer hårdföra regim. Resten är historia.
Läget idag 2025 är mer svåröverskådligt till följd av kriget i Ukraina och Trumps presidenttillträde.
Mina tentativa synpunkter är följande:
Det brutala ryska kriget i Ukraina har sin grund i Sovjetunionens upplösning. Den ena motivkretsen är de rysk-ukrainska bilaterala tvisterna, den andra den fortsatta och förvärrade säkerhetspolitiska konfrontationen mellan västmakterna och Ryssland. Jag uppfattar att Putin gick i krig med Ukraina av tre skäl:
- Förhindra att Ukraina blev en militär utpost mot Ryssland genom Natomedlemskap och militära installationer riktade mot Ryssland. Bevara Krim som ryskt territorium och örlogsbasen i Sevastopol är hjärtefrågor inte bara för den ryska ledningen.
- Häva vad som Putin uppfattade var en västmaktsblockad av Ryssland genom de många Natoutvidgningarna nära Rysslands gränser samtidigt som Rysslands utrikespolitiska intressen ignorerades i andra sammanhang. Allt detta sades i Putins anförande i München i februari 2007 och upprepades i december 2021, före anfallet på Ukraina. Ryssland, och det gäller inte bara Putin, eftersträvar en för landet bättre säkerhetspolitisk ordning i Europa och ett mer jämställt förhållande till USA, ungefär som mellan år 2000 och 2012.
- Slå vakt om de etniska ryssarnas intressen i Ukraina i synnerhet Donbass och sydöstra Ukraina. Det är en fråga som engagerar Putin men inte så mycket det ryska folket.
Av dessa tre skäl tror jag att det andra är det viktigaste. Vi får nu se hur det går i triangeldramat mellan Putin, Trump och Ukraina. För egen del hoppas jag att parterna på något sätt så snart som möjligt skall nå fram till ett eldupphör, så att det förfärliga dödandet upphör. En verklig fred är nog avlägsen, men en nedtrappning av spänningen kan kanske ske om Ukraina kan få tillräckliga säkerhetsgarantier, uppnå integration i EU samt få omfattande återuppbyggnadsstöd.
Det finns en krigströtthet såväl i Ukraina som i Ryssland. Kriget är inte populärt hos den ryska befolkningen även om få vågar och kan utrycka sin opposition. Omvärldstrycket för ett slut på kriget ökar också, vide Trump.
För att avsluta kriget behöver Putin två saker. Han behöver kunna säga att han genom sina åtgärder, sitt krig, har tryggat Rysslands säkerhet och försvarat den ryska minoritetens intressen i Ukraina. Vidare måste han uppnå ett nytt säkerhetspolitiskt kontrakt med USA och Nato, som leder till en säkerhetspolitisk ordning i Europa som motsvarar den som rådde i början av 2000-talet.
Den inrikespolitiska situationen i Ryssland. Repressionen har ökat i takt med kriget. Många, som kunnat, har lämnat landet, en riktig braindrain. Den naturliga nationalismen i Ryssland har blåsts upp av den politiska ledningen och säkerhetsorganen till nästan fascistiska höjder med omskrivning av Rysslands historia och av skolundervisningen. Å andra sidan är det ryska folket som sagt luttrat av alla tidigare kriser och katastrofer och tror inte helt och fullt på sin statsledning.
Kulturlivet. Efter Sovjetunionens kollaps blomstrade kulturlivet, särskilt konsten/måleriet. Filmproduktionen gick i stå, eftersom den inte längre fick några statsanslag. TV-kanalerna dominerades av oligarkerna men sammantaget med ett rätt fritt nyhetsflöde. Den stora behållningen var kulturprogrammen, särskilt de s k serialerna på litterära verk som Moskovskaja Saga, Mästaren och Margarita, Den Första Kretsen, Idioten m fl. Teaterpjäserna hade fortsatt en särskild rysk intensitet. Opera och musik likaså. Några nya större litterära verk började dock inte skrivas förrän tio år senare, såsom är vanligt efter större revolutioner. Staden Moskva fick en stor och positiv renovering inför det 850 års jubileum 1997, som stadens mäktige borgmästare Luzjkov drev igenom. Efter det att jag lämnat ambassaden 2004 besökte jag Moskva och andra ryska regioner i stort sett en gång om året fram till 2020. De materiella framstegen var påtagliga. Senast var jag på ett kort besök i Moskva i oktober 2023. Stadslivet, inklusive kulturlivet, verkade då fortfarande normalt. Nu är det antagligen mer dämpat.
Den ryska ekonomin har hittills klarat sig bra under kriget. Det har skett en omställning till krigsekonomi, vilket har hållit arbetslösheten nere och lönerna uppe. En styrränta på 21 procent och en inflation på 10 procent är dock inte hållbart i längden. De ryska naturresurserna är emellertid outtömliga, försvarsindustrin mycket stor liksom befolkningen på 140 miljoner. Därtill kommer möjligheterna till fortsatt handel och utbyte med många länder i öster och i syd, från Kina, Nordkorea, Iran, Indien, Afrika och Sydamerika till hela det s k Global South, ja även med några europeiska länder. Så även om det inhemska ekonomiska läget i Ryssland blir besvärligare till följd av västmaktssanktionerna och krigsekonomin, kommer den ryska ekonomin inte att kollapsa.
Förhållandet till Sverige. Relationerna mellan Ryssland och Sverige var goda, för att inte säga mycket goda under min ambassadörsperiod. Besök av tjänstemän, ministrar, andra politiker, näringslivsdelegationer samt våra regerings- och statschefer avlöste varandra. Svenskt näringsliv blev en av de största investerarna i Ryssland. Sverigebilden i Ryssland var positiv – vår gemensamma historia, vår marknadsekonomi med fungerande välfärdsomsorg, vår kvalificerade industri, vår alliansfria utrikespolitik uppskattades. Den svenska rysslandsbilden hade sina brister – det var vi som hade förlorat 1709 och 1809; rysshärjningarna, DC3-an, Raul Wallenberg och ubåtarna fanns kvar på vår näthinna – men de flesta svenskar var trots det positiva till det reformerade Ryssland, som man trodde se sig växa fram under Gorbatjovs, Jeltsins och Putins ledning. Så var det fram till ungefär 2011.
Regimens fortbestånd. Allt tyder på att Putin sitter säkert i sadeln. Han är vid god vigör. Han har ingen jämställd politbyrå kring sig som var fallet när kommunistpartiets politbyrå i oktober 1964 avsatte Chrusjtjov. Någon palatskupp är således inte trolig. Inte heller ett folkligt uppror; missnöje ja, men det kan ledningen hantera.
Framtidsutsikterna. I bästa fall lyckas förhandlingarna mellan USA och Ryssland och man så att säga köper ut Ukraina, vilket EU till stor del får betala. Det innebär inte att Putin får allt vad han begär men tillräckligt vad gäller de rysk-amerikanska relationerna för att han skall avsluta kriget. I så fall kan vi så småningom få en återgång till en mer normal situation med återupprättande av relationer mellan Ryssland och övriga Europa.
I värsta fall om Trump och Putin ställer för stora krav på varandra och det inte går att tillgodose Ukrainas behov fortsätter kriget mot ett ovisst slut och med skadeverkningar för såväl Ryssland, som Ukraina och övriga Europa.
Oavsett vilket förblir Ryssland ett europeiskt land med sin särpräglade historia och kultur. Putin kommer inte att härska mer än säg fem-sex år till. En Putin 2 är inte sannolik utan snarare blir det åter ett mer kollektivt styre och så småningom ett demokratiskt, får vi hoppas. Fantasierna att Ryssland i sina gener har att vara en repressiv imperialistisk stat, som bara väntar på rätt tillfälle att oprovocerat anfalla andra stater, medlemmar i Nato och i EU, är just fantasier. Den ryska civilisationen med sina 160–170 miljoner ryssar förblir en omistlig del av den europeiska kulturen, inte minst för ett så nära grannland som Sverige.
Sven Hirdman
Sven Hirdman är diplomat och var 1964–1966 attaché och 1994–2004 ambassadör vid Sveriges ambassad i Moskva. Han har även varit statssekreterare i försvarsdepartementet och Krigsmaterielinspektör.
För vidare läsning:
Hirdman, Sven (2015) Ryssland och svensk säkerhetspolitik. 50 år i utrikespolitisk tjänst. Stockholm: Hjalmarson & Högberg.
Hirdman, Sven (2017) Sverige i stormaktspolitikens mitt. Om diplomati och utrikespolitik. Stockholm: Hjalmarson & Högberg.
Hirdman, Sven (2023) De hemliga rapporterna från Moskva. Från Ryssland 1994 till kriget i Ukraina 2022. Stockholm: Santérus.