Armémuseum öppnade i februari 2024 en utställning om Sveriges och Ukrainas relationer – Korsvägar. Sverige och Ukrainas historia genom 1000 år. Utställningen görs i samarbeten med Riksarkivet, Nationalmuseum och The National Museum of Ukraine in the Second World War). Utställningen har fått en hel del kritik för att den är för selektiv i sitt urval, inte tillräckligt underbyggd kunskapsmässigt och att den ukrainska samarbetspartnern har haft ett för stort inflytande. Vi besökte utställningen för att bilda oss en uppfattning.
Att situationen i dagens Ukraina djupt berör oss, är ingen nyhet. I efterhand kan EU och dess medlemsländer vara självkritiska för att de inte reagerade kraftfullt när Ryssland ockuperade Krim och områden i östra Ukraina 2014. Det blev ett omskakande uppvaknade, när Ryssland satte i gång sitt stora angrepp på Ukraina den 24 februari 2022. Spontana hjälpinsatser satte i gång direkt och gränserna öppnades för flyende ukrainare. Många upplät sina hem för ukrainska flyktingar. Det tog viss tid för EU:s medlemsländer att samla sig och komma igång med organiserade insatser för att bistå Ukraina på olika områden, förse Ukrainas försvarsmakt med vapen och ammunition samt göra det möjligt för det ukrainska samhället att fortsätta att fungera Omfattningen av hjälpen har vuxit stegvis, men det är USA som hittills stått för de största insatserna.
I Sverige finns det en bred enighet om stödet för och solidariteten med Ukraina. Samtidigt har intresset vuxit för att veta mer om Ukraina, dess befolkning och dess historia samt om vi haft några djupare och närmare relationer tidigare i det förflutna. I Armémuseets nya utställning Korsvägar; Sverige och Ukrainas historia genom 1000 år är ambitionen att ge besökarna just sådana inblickar. Intill utställningen Korsvägar finns också en utställning från Försvarsmakten om Sveriges militära stöd till Ukraina i det pågående kriget.
Utställningen börjar med äktenskapet mellan Olof Skötkonungs dotter Ingegerd och Jaroslav I den vise av Kiev 1019 (i utställningen används namnet Kyjivriket, men det rimliga språkbruket i Sverige borde enligt Språkrådets rekommendationer vara Kievriket). Jaroslavs far Volodymyr (ry. Vladimir) hade antagit kristendomen i sitt rike 988.Prinsessan Ingegerd blev i Kievriket kallad Anna. Man kan hävda att det är från och med detta äktenskap som det finns något som kan beskrivas som en svensk-ukrainsk relation. Här används medeltida mynt som illustration, liksom delar av en kyrkogolvsmosaik.
Drottning Kristinas brevväxling med khanen på Krim uppmärksammas i utställningen. Vidare belyses Karl X Gustavs samarbete med den kände kosacken och upprorsledaren Bohdan Chmelnytskyj i kriget mellan kosackerna, Polsk-litauiska samväldet och Ryssland 1654–1667 (”trettonårskriget”). Här finns dräkter och fanor som museipedagogerna utnyttjar som illustrationsmaterial.
Självklart ingår också en beskrivning av Karl XII:s allians med zaporogkosackernas ledare Ivan Mazepa, som hade fört en mångårig kamp för ett självständigt Ukraina. Eter slaget vid Poltava flydde Mazepa med Karl XII och resterna av den svenska armén till Bender i den nuvarande ryskockuperade utbrytarrepubliken Transnistrien i Moldavien. När Mazepa dog i Bender 1710 efterträddes han av Filip Orlyk. Under sin vistelse i Bender ska Filip Orlyk ha författat en konstitution som har beskrivits som en av världens äldsta och som unik genom att den innehöll en uppdelning mellan verkställande, lagstiftande och dömande funktioner. När Karl XII återvände till Sverige 1714 följde Filip Orlyk med dit. Om konstitutionen redan fanns färdigskriven och fördes hem till Sverige i det kungliga kansliets kistor, eller om den tillkom i Kristianstad där Orlyk vistades med sin familj efter sin inflyttning i landet, vet man inte. Själva dokumentet, den så kallade Benderkonstitutionen, förvaras på Riksarkivet i Stockholm.
Givetvis presenteras på utställningen också historien om Gammalsvenskby – en unik bygd, som varit oerhört utsatt under 1900-talet ända fram till dagens ryska drönaranfall. Namnet Gammalsvenskby sammanhänger med att byn beboddes och bebos av ättlingar till det tusental estlandssvenskar, som kejsarinnan Katarina den stora tvångsförflyttade från Dagö till Ukraina 1783. De har genom seklerna försökt bevara sin svenska dialekt och kultur. Under Sovjettiden ansökte delar av befolkningen om att få lämna byn och 1929 kunde med Röda korsets hjälp 885 personer flytta till Sverige. De flesta Gammelsvenskbyborna bosatte sig på Gotland.
Utställningen påminner också om att museernas budget för att verksamheten är minimal. Utan stöd från Torsten Söderbergs stiftelse hade den inte blivit av. Det enklaste för museerna när det är ont om tid och pengar är självfallet att använda de föremål som redan finns i samlingarna, och sedan komplettera med stora textskärmar och fantasieggande scenografi. Eftersom svenskar i gemen före Sovjetunionens fall inte visste särskilt mycket om Ukraina eller kunde föreställa sig att det fanns ett särskilt ”svenskt-ukrainskt narrativ” finns inte mycket att hänga upp framställningen på. Museernas personal är ofta experter på konservering av enskilda föremål och på museipedagogiken som en genre i sig. Deras historiska ämneskunskaper är däremot som regel ofta generella. Det räcker inte till för att självständigt göra urvalet av föremål som ska tas med för att bygga den större berättelsen om Sverige och Ukraina.
Chefen för Historiska museet i Kiev varit utställningsproducent, är arkeolog och medeltidsexpert. Den moderna historien blir det därför inte mycket av. Ukrainas betydelse för Rysslands och Sovjetunionens industrialisering hanteras mest som kuriosa i marginalen. Viktiga teman som den ryska inflyttningen, korenisatija (sovjetmaktens uppmuntran av etniska minoriteter under 1920-talet för att befästa sitt herravälde), holodomor (massvälten under kollektiviseringen på 1930-talet), andra världskriget – liksom Krimfrågans betydelse under den poststalinistiska epoken – förmedlas främst genom uppräkningar på textskärmar.
Sammanfattningsvis är Armémuseums utställning både relevant och intressant. Utställningen behandlar inte allt utan är inriktad på händelser som har haft betydelse för relationerna mellan Sverige och Ukraina. Varje utställning gör sitt urval som styrs av de parter som anordnar utställningen. Det man saknar är resonemang runt hur olika händelser har påverkat varandra och relationerna över tid.
Vi får hoppas på en bättre och fredligare framtid, när det blivit möjligt att teckna tusen år av svensk-ukrainskt utbyte med fylligare djup och innehåll.
Marianne Laanatza
Susanne Oxenstierna
Gunnar Åselius
Referenser
Aron Ambrosiani, ”Armémuseums Korsvägar leder fel”, Utställningskritik 2024:2
Johan Hegardt, ”Från Folk och Försvar till Korsvägar: svensk försvarspolitik i museiutställningar”, Utställningskritik 2024:2