Artikeln är en del i en serie där tidigare ordföranden i Östsällskapet reflekterar över sina erfarenheter. Petter Stålenheim var ordförande 2012–2013 men i artikeln berättar han om sin tid i styrelsen från 2004 då han var engagerad i förberedelserna och genomförandet av ICCEES världskongress i Stockholm 2010.
Min tid i styrelsen präglades till stor del av förberedelserna och genomförandet av världskongressen ICCEES 2010. Det var först efter själva kongressen som jag klev på som ordförande för Östsällskapet eller Sällskapet som vi kallade oss då. Under mina två år som ordförande 2012–2013 låg styrelsens fokus på att finna en ny kostym för sällskapet såväl digitalt, visuellt som innehållsmässigt, efter den stora kraftansträngningen med att arrangera en kongress. Här kommer jag dock ge min version av arbetet, problemen och framgångarna med att arrangera ICCEES VIII World Congress Eurasia – Prospects for Wider Cooperation.
Men först kort om vad ICCEES är. International Council for Central and East European Studies bildades 1974 som International Committee for Soviet and East European Studies med huvudsyfte att hålla forskningskongresser vart femte år. ICCEES medlemmar utgörs av nationella forskningssammanslutningar och enskilda forskare i de fall nationella organisationer inte existerar.
1997 bildades Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien (Östsällskapet) och blev Sveriges medlem i ICCEES. Redan tidigt var en bärande tanke med föreningen att få möjlighet att arrangera en ICCEES-kongress i Stockholm. (Samtidigt är det värt att notera att det svenska sällskapet är en något annan typ av organisation än många andra medlemmar i ICCEES som är mer rena forskningssammanslutningar medan Östsällskapet ju har en bredare bas.)
Redan när jag valdes in i styrelsen 2004 hade arbetet med att vinna evenemanget till Stockholm påbörjats. Kontakter hade tagits med Stockholm visitors board och en bid skickades in. Det formella beslutet fattades av ICCEES council som sammanträdde i samband med ICCEES-kongressen 2005 i Berlin. Då stod vi beredda med rollups och informationsfoldrar att dela ut till kongressdeltagarna. Det hölls även en mottagning för inbjudna gäster på Sveriges ambassad.
Även om jag, tillsammans med Anna Jonsson Cornell, tidigt fick en roll som kongressekreterare, började min stora insats egentligen i och att Lena Jonson lämnade ordförandeposten, styrelsearbetet och funktionen som den drivande kraften bakom kongressarbetet, för att ta upp posten som kulturråd i Moskva. Efter ett inhopp av Gudrun Persson som tillförordnad ordförande tog Vilhelm Konnander över ordförandeskapet över en styrelse som var ganska splittrad i frågan om huruvida Östsällskapet skulle mäkta med att genomföra ett så stort arrangemang som ICCEES-kongressen. Hur skulle en så liten förening kunna lotsa ett så stort projekt i hamn? Gick det att få finansiering? Kunde sällskapet upprätthålla den ordinarie verksamheten trots att så mycket arbete lades på kongressen? Kunde vi försäkra oss om att inte gå under ekonomisk om kongressen gick back?
Uppfattningen om den stora diskrepansen som rådde mellan evenemangets storlek och vårt sällskaps litenhet fick påspädning efter att Torgny Hinnemo varit i USA och presenterat våra planer för en något skeptisk ICCEES exekutivkommitté. Torgny tillhörde dock inte de skeptiska utan stöttade oss fåtal inom styrelsen som inte såg ett nederlag som något alternativ.
Efter tämligen intensiva diskussioner bestämde sig såväl Vilhelm som ungefär hälften av styrelsens medlemmar att ställa sina platser till förfogande vid årsmötet 2007.
Styrelsen valde dessutom att ställa kongressens vara eller inte vara på sin spets genom att formulera fyra alternativ för årsmötet att ta ställning till:
- Sällskapet och Sverige avsäger sig helt ansvaret för kongressen.
- Kongressen genomförs i samarbete med andra.
- Sällskapet söker efter någon annan organisation i Sverige som kan genomföra kongressen.
- Sällskapet fortsätter som arrangör.
Med besked om att vi hade en kompetent kongressbyrå i ryggen, som dessutom accepterat att stå för hela den ekonomiska risken mot att få hälften av en eventuell vinst. beslutade årsmötet 2007 att arbetet med kongressen skulle fortsätta.
Med ett tydligt mandat från årsmötet och en stark vilja att genomföra kongressen kunde den nya styrelsen under Irina Sandomirskajas ordförandeskap lotsa arbetet vidare. Även om de flesta inom styrelsen nu deltog i kongressarbetet på ett eller annat sätt så bildades ändå en kärna bestående av Irina, mig och Disa Håstad. Dessutom knöt vi ytterligare krafter till oss som arbetade med finansiering, information och att ragga volontärer. Här ska särskilt Rolf Eidems arbete med att både söka finansiering och sköta kongressens ekonomi nämnas. Rolf blev så småningom även invald i styrelsen.
Energin i arbetet ökade ännu mer i och med att Tova Höjdestrand i augusti 2008 anställdes som generalsekreterare för kongressen, placerad på och betalad av Södertörns högskola och Östersjöstiftelsen. Hon fick dessutom dra ett ännu tyngre lass än ursprungligen tänkt i och med att jag bytte jobb och inte längre kunde lägga fullt lika mycket tid på kongressarbetet. Tova stod, tillsammans med Irina och kongressbyrån för det mesta av planeringen av paneler och plenarsessioner.
En av orsakerna för Disa att engagera sig i kongressarbetet var hennes vision om att få hit Michail Gorbatjov som huvudtalare vid invigningen. Disa som tillsammans med Sveriges Moskvaambassadör Tomas Bertelman hade direkta kontakter med Gorbatjovs kontor lyckades få ett definitivt ja. Gorbatjov skulle komma om vi lyckades samla in den miljon kronor som Gorbatjov ville att kongressen skulle skänka till Michail och Raisa Gorbatjovs stiftelse. Hans enda krav på programmet i övrigt var att få träffa Ingvar Karlsson och säkerhetsmässigt var det nödvändigt att han skulle han ha med egna livvakter som skulle få bära vapen.
Allting skulle visa sig gå att lösa. Gorbatjov skulle få äta lunch med Ingvar Karlsson tillsammans med en uppsättning prominenta och välbärgade östnördar som dessutom skulle stå för bidraget till Gorbatjovs fond. Efter visst förhandlande med SÄPO lyckades vi även få till det så att Gorbatjovs livvakter skulle få ha med sig vapen under förutsättning att SÄPO:s egna vakter skulle vara barnvakter åt Gorbatjovs dito.
I slutändan visade det sig dock att det varma vädret i Moskva gjorde att Gorbatjovs läkare förbjöd honom att resa och detta bara några får dagar före invigningen. Att vi hade betydligt trevligare temperatur i Stockholm spelade ingen roll. Lunchen och säpovakterna fick avbokas och öppningsceremonin planeras om.
En annan av Disas visioner var att invigningen skulle avslutas med att den ryska patriotiska marschen Прощание славянки (Den slaviska kvinnans avsked, av Vasily Agapkin) skulle spelas när deltagarna trädde ur salen. Jag städslade då den synnerligen studentikosa Röda Armens Gosskör från Linköping som, mot betalningen av några backar öl och var sin medalj, kom och sjöng, iklädda sina illasittande och missmatchande sovjetiska uniformer. Det ska erkännas att mottagandet var blandat bland åhörarna. Kören hade bestämt sig för att om de fick sjunga för Gorbatjov så kunde de inte komma längre utan skulle i stället lägga ner kören. Som det nu blev så finns kören kvar – om än med en något nedtonad sovjetnostalgisk framtoning (och Gorbatjov överlevde ytterligare tolv år).
Inte bara Gorbatjov föll ifrån på grund av sjukdom. Straxt innan kongressen insjuknade Irina i cancer och hann inte bli tillräckligt frisk för att delta i kongressen som hon arbetat så mycket för.
Invigningen, där Disa och jag var konferencierer, fick alltså ske utan vare sig Gorbatjov eller Irina. Medan Tova fick kliva in i stället för Irina och läsa upp hennes inledningsanförande och dessutom lästes ett personligt brev från Gorbatjov upp av hans mångårige tolk och rådgivare, Pavel Palazjtjenko.
Vår plan B för invigningen visade sig trots allt bli mycket lyckad. Utan Gorbatjovs frånvaro hade vi inte fått lyssna på vare sig Archie Brown som föreläste om ”Gorbachev and Perestroika: A Twentyfifth Anniversary Perspective” eller den mycket intressanta plenardiskussionen mellan Archie Brown, Jack Matlock (USA:s sista ambassadör i Sovjetunionen, 1987–91) och Pavel Palazjtjenko.
Så – kongressen höll på att fullständigt gå om intet eftersom luften gick ur styrelsen i samband med Lenas flytt till Moskva, kongressen blev av men inte med den huvudtalare vi hade bespetsat oss på och utan någon ordförande på plats. Kongressen blev en succé såväl vetenskapligt som ekonomiskt men vägen dit var allt annat än spikrak. För de knappt 1400 forskare som presenterade sina papper och alla oss som arbetade med kongressen var trots allt kongressen väldigt påtaglig.
Petter Stålenheim är ämnesråd vid Kommerskollegium.
Bilder: Gosskör från Linköping sjunger Prosjanie slavjanki för kongressdeltagarna; Disa Håstad, Tova Höjdestrand, Petter Stålenheim på kongressens scen.