Artikeln är en del i en serie där tidigare ordföranden i Östsällskapet reflekterar över sina erfarenheter. Irina Sandomirskaja var ordförande 2007–2010 och här berättar hon om hur den internationella forskarkongressen ICCEES VIII World Congress 2010 förbereddes av Östsällskapet. Det kan nämnas att mellan Lena Jonson och Irina var först Gudrun Persson tf ordförande och därefter valdes Vilhelm Konnander 2006 till ordförande. Dessa två personer gjorde stora insatser för att säkra Östsällskapets värdskap för kongressen men har sedan lämnat föreningen.
Jag blev vald till Östsällskapets ordförande 2007, efter The International Council for Central and East European Studies (ICCEES) sjunde kongress i Berlin 2005. Där fattade man beslutet att nästa kongress skulle äga rum i Stockholm i Östsällskapets arrangemang 2010. Östsällskapets första ordförande, Lena Jonsson, spelade en avgörande roll för det beslutet. Min funktion var formellt att i enlighet med regler för ICCEES kongresser sitta som Östsällskapets representant i ICCEES exekutiva kommitté för att samordna förberedelserna. Anledningen till att just jag blev vald var att man ville ha någon med professorskompetens. Men i all oskuld och till min fasa upptäckte jag lite senare att min funktion inte bara var att representera en organisation av Sveriges ledande experter och forskare (vilket var skrämmande nog), utan också (och det var ännu värre) att hantera föreningens liv på daglig basis genom att leda en styrelse som bestod av personer med långt mer erfarenhet och kompetens.
Vid tiden för mitt första styrelsemöte hade en hel del av förberedelserna redan gjorts: ett avtal med ICCEES hade uppnåtts av den tidigare styrelsen och kontrollerats med advokater och ett annat, med Stockholm Conference Centre, hade redan förhandlats fram. Budgeten hade också godkänts med siffror som i mina ögon såg ut som om de kommit från en annan värld. Temat för 2010 års kongress hade också redan beslutats av ICCEES internationella styrelse. Temat var Eurasia – Prospects for Wider Cooperation. Vid den tiden blev ”Eurasien” ett viktigt ämne i regionens (huvudsakligen nordamerikanska) studier. Det utgjorde ett nytt forskningsparadigm som hade kommit att ersätta Sovjetstudierna efter det kalla krigets slut.
Bland Östsällskapets Rysslandskännare kändes den termen inte helt relevant, särskilt i sin äldre betydelse som syftade på eurasianerna, en rörelse bland den ryska emigrationen på 1920–30-talen. Lite tveksamma var även de som såg ett samband mellan Putin och Rysslands extremhöger särskilt med den reaktionära ideologen Aleksander Dugin, vars idéer fick allt större inflytande i Rysslands utrikespolitik. Vid den tiden, på 2000-talet, bedrev Putins spinndoktorer en mjuk makt-kampanj, marknadsförde Russkij Mir-doktrinen i expertkretsar och försökte kontrollera Rysslandsstudier vid västerländska akademiska centra. Men att Russkij Mir kunde bli ett steg i krigsförberedelserna under Eurasiens fana var ännu otänkbart.
Svenska experter på det forna Sovjetunionen och Ryssland, inklusive Tova Höjdestrand, kongressekreteraren och jag, båda två akademiker inom kritisk humaniora, tvivlade på att Eurasien var rätt som ett paraply för den enorma mängd olika historier, kulturer och samhällen som skulle representeras på kongressen. Tiden utvisade att få forskare från det forna Sovjetblocket och från de baltiska staterna intresserade sig för Eurasien. Men temat var redan beslutat. Av diplomatiska skäl fick vi ge upp vår ursprungliga plan att använda kongressen för att uttrycka stöd och solidaritet med uigurerna i Kina.
Styrelsens roll som kongressarrangör i samarbete med ICCEES var att förbereda marken på hemmaplan, att marknadsföra kongressen och väcka intresse bland medlemmarna, andra specialister och hos allmänheten. Av denna anledning organiserade vi två nationella evenemang. Det ena var en konferens med Östsällskapets medlemmar och andra forskare inom området för att diskutera kongressens idé och temat samt föreningens roll som ICCEES medlemsorganisation. Det andra var ett akademiskt endagssymposium tillägnat Sven Hedins minne och hans resor i Eurasien, en politiskt kontroversiell men symbolisk person i historien om svenska upptäcktsresor i öst.
En viktig uppgift var att hitta finansiering för kongressen. Centrum för Östersjö- och Östeuropeiska studier (CBEES) vid Södertörns högskola stod för kongressekreterarens lön. Man förde fortsatt dialog med de stora forskningsfinansiärerna och styrelseledamöterna Disa Håstad och Rolf Eidem värvade dessutom enskilda finansiärer. Ett sätt att ge kongressen en dialogisk karaktär var att betona mångvetenskaplighet och öka deltagandet av samhällsteori och humaniora. Ett av dessa moment var att man inkluderade ett program med sovjetiska dokumentärfilmer från 1920–30-talen. Programmets kurator var Naum Kleiman (då fortfarande direktör vid det senare stängda och förstörda filmmuseet i Moskva). Som pièce de resistance inbjöds Michail Gorbatjov att tala vid öppningsceremonin. Det var för oss viktigt att betona hur väsentligt arvet efter Gorbatjovs glasnost var för kongressen. Dessutom var det ett sätt att uppmärksamma 25-årsdagen av att han valdes till generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistpartiet 1985. Inbjudan accepterades, besöket fick finansiering och annonserades. Tyvärr kunde Gorbatjov inte närvara personligen. Han skickade sin tidigare tolk, den legendariske Pavel Palazjtjenko..
Kongressen ägde rum under fem dagar sommaren 2010 med omkring 1400 deltagare. Den fick mycket positiv respons och lyckades. Men det är ett av mitt livs största besvikelser att jag själv inte kunde vara med. Strax före kongressen diagnostiserades jag med cancer och gick på behandling på Karolinska sjukhuset. Vad som hände på kongressen visste jag tyvärr bara från rapporter och meddelanden från olika hall. Östsällskapets fantastiska styrelse med Tova Höjdestrand, Disa Håstad och Petter Stålenheim i spetsen som introduktörer på scenen, jobbade hela dagarna med det komplexa panelprogrammet och plenarsammanträden. Till sin hjälp hade de volontärer, studenter och många av våra medlemmar. Många deltagare riktade ett särskilt tack till kongressens sekreterare Tova som arbetade oerhört hängivet och inspirerande och reagerade blixtsnabbt på alla problem, bytte rum och tider, fyllde i luckor, tog hand om alla möjliga nödsituationer, utan att någon gång tappa sin energi.
Jag fick dock uppleva festen efteråt som ägde rum efter att jag hade blivit friskförklarad. Det var en fantastisk gåva: en rysk afton som föreningen organiserade i mars 2011 för att fira vår gemensamma framgång med kongressen. Jag märkte det inte direkt när jag fick inbjudan – och jag kunde verkligen inte tro mina egna ögon när jag insåg det – att festen i själva verket var tillägnad mig. Den ägde rum på Forum, som ännu inte hade besudlats av den skam och skandal som ledde till dess dramatiska fall ett decennium senare. Festen var en storslagen tillställning med många människor som deltog (inklusive mina läkare). Vi lyssnade på Lev Rubinstein som läste sin poesi i en underbar föreställning med sin vän och översättare Lars Kleberg. Marie Silkeberg läste sin poesi och Björn Granath läste dikter av Rubinsteins i svensk översättning; sedan spelade en grupp svenska musiker lite rysk-romsk och judisk musik: Forums eget initiativ, en touch av Eurasien. Och så var det mat och vin förstås.
För mig var den festen ett mirakel, och även nu fyller dess minne mig med lycka och förlägenhet. Jag tänker på den som ett hederstecken, en storslagen och generös gest av vänskap, vänlighet, solidaritet och förståelse. Men också, som även hela historien om hur jag blev Östsällskapets ordförande, en för mig ovärderlig lärdom, inte bara av kamratskap och förtroende, utan också av vad det civila samhället i praktiken faktiskt bör vara, det fenomen som jag så ofta hade hört talas om och hade så lite riktig erfarenhet av.
Och för att tala på ett ännu mer upphöjt språk men ändå tala sanning: det var en praktisk lektion i demokrati, som för mig, med min bakgrund i Sovjetunionen och sedan 1990-talet i Ryssland, fortfarande var något abstrakt. Att välja mig, en invandrad kvinna utan erfarenhet av organisationsarbete och inte ens statsvetare, att representera Sverige i en internationell organisation som ICCEES var ett artikulerat demokratiskt statement. Efter kongressen satt jag kvar i ICCEES styrelsen och deltog till och med i förberedelserna inför nästa kongress i Tokyo som vicepresident, men sedan avgick jag. Efter Stockholmskongressen ansåg ICCEES att man behövde expandera till Ryssland och Kina, och jag kände att man för detta ändamål behövde en person som skulle vara mycket tuffare och betydligt mer diplomatisk än jag själv.
I oktober 2013 följdes kongressen upp med en konferens i Lund. Initiativtagare var Östsällskapet med deltagande av östeuropaforskare från bl a Södertörns, Lunds och Uppsala universitet. Konferensen är rapporterad i ett nummer av Östbulletinen. Se länk nedan.
Irina Sandomirskaja är professor i cultural studies och är verksam vid Centrum för östersjö- och östeuropeiska studier (CBEES), Södertörns högskola.