I samma veva som generalsgraderna infördes i Röda armén i juni 1940, utnämndes också nya marskalkar av Sovjetunionen. De fem första hade utnämnts 1935, men av dem hade tre hunnit bli avrättade under terrorn (Tuchatjevskij och Jegorov) och en tredje blivit misshandlad till döds i sin fängelsecell (Blücher). De marskalkar som återstod var Kliment Vorosjilov och Semjon Budjonnyj, eftersom de hade speciella band till Stalin sedan inbördeskriget genom tjänstgöringen i den berömda Första kavalleriarmén. Vorosjilov förlorade Stalins förtroende efter fiaskot under vinterkriget och tvingades lämna posten som folkkommissarie för försvaret. Budjonnyj misslyckades med att hålla Sydvästfronten mot tyskarna framför Kiev sommaren 1941, och återfick därefter aldrig något operativt ledningsansvar. Båda de återstående originalmarskalkarna åtnjöt emellertid hög prestige hos den sovjetiska allmänheten, och fick under resten av kriget spela en viktig symbolisk roll. Bland de nya marskalkar som utnämndes 1940 återfanns Semjon Timosjenko och Röda arméns generalstabschef – Boris Sjaposjnikov. Därtill fick Röda armén nu också sin förste marskalk i artilleriet – Grigorij Ivanovitj Kulik (1890–1950).
Kulik var född i närheten av Poltava, hade inkallats som menig till artilleriet, sårats i strid och dekorerats med Sankt Georgskorset 1915. Han befordrades därför till gruppchef – en grad som kallades ”fyrverkare” i tsararmén (fejerverker, av ty. Feuerwerker – en gradsom existerade även i den svenska armén fram till att Fyrverkarkåren i Marieberg avskaffades 1887). Kulik hyste liksom många ukrainare sedan tidigare sympatier med den underjordiska revolutionära rörelsen, och valde efter bolsjevikernas maktövertagande att ansluta sig till dem. Det var i Röda armén i Donbass som Kulik lärde känna Vorosjilov. Tillsammans blev de också bekanta med Stalin under belägringen av Tsaritsyn sommaren 1918 (Vorosjikov och Stalin kände dock varandra sedan tidigare eftersom de under ryska Socialdemokratiska partiets kongress i Stockholm 1906 varit tvungna att dela hotellrum). Genom bekantskapen med Vorosjilov och Stalin kom Kulik automatiskt att räknas till partiets innersta krets. Han fick leda de blygsamma artilleriresurserna under Tsaritsyns (sedermera Stalingrad, dagens Volgograd) belägring, och blev därefter artillerichef i Första kavalleriarmén under det polska fälttåget 1920. Militärt ansågs Kulik föga kompetent och levde framför allt på sina politiska meriter och vänskapen med Stalin. I slutet av 1920-talet hade han en befattning som politisk chef inom Huvudartilleristyrelsen (GAU). Efter att ha genomgått Röda arméns högre chefskurser KUVNAS 1932, blev Kulik chefens ställföreträdare i politiska frågor vid 3:e armékåren och fick graden kårchef (KomKor). Det var i denna befattning han blev sänd till Spanien 1936. Liksom för Voronov hjälptes karriären avsevärt framåt genom denna kommendering. Åter i Moskva utnämndes han till arméchef av andra och därefter första graden (Komandarm) I januari 1939 blev han sedan ställföreträdande folkkommissarie för försvaret under Vorosjilov. Han beskrivs i sovjetiska militära memoarer som en typisk representant för den gapiga och hotfulla ledarstilen under Stalinepoken, där bristen på kompetens och kunskap i längden inte gick att dölja utan genomskådades av omgivningen. Kuliks kopplingar till Stalin och kavallerinostalgin från inbördeskriget medförde att han hyste en generell misstro mot satsningar på tungt artilleri och mekaniserade stridskrafter (det var just detta som förräderimisstankarna mot Tuchatjevskij hade handlat om). Senare kom han att anklagas för att avsiktligt ha försenat beredskapen och produktionen av ammunition inför krigsutbrottet.
När strider blossade upp vid Chalchin Gol sommaren 1939 sändes Kulik på uppdrag av Politbyrån för att samordna operationerna. Han blev snabbt ovän med de regionala befälhavarna Zjukov och artillerichefen Voronov, vilka krävde att Kreml skulle kalla hem Kulik. Trots detta anförtroddes han omgående nya samordningsuppgifter under Polenfälttåget. Enligt Chrustjovs (otillförlitiga) uppgifter ska Kulik även spelat en roll när det gällde att iscensätta skotten vid Mainila inför finska vinterkriget. Det finns ingen anledning att fördjupa sig i vidare i Kuliks fortsatta karriär. Efter marskalksutnämningen 1940 gick den rakt nedåt. Kuliks hemby i Ukraina Paraskovijivka i Poltavadistriktet uppkallades efter honom och bar under åren 1941–2016 namnet Kulikovka/Kulykivka. Sedan dess har den fått namnet Kolomatske istället. Under de kritiska dagarna inför operation Barbarossa sändes Kulik fram till gränsen för att samordna försvaret. Den snabba tyska framryckningen överrumplade alla. Kulik var nära att tillfångatas och kunde återvända till de egna linjerna först efter två veckor. Därefter var det omöjligt för honom att återvinna Stalins förtroende. Efter ytterligare nederlag på Leningradfronten och på Krim, kallades han tillbaka till Moskva och ställdes inför rätta för förräderi. I februari 1942 förlorade han sin marskalksgrad, degraderades till generalmajor och uteslöts ur kommunistpartiets centralkommitté. Han sysslade under kriget framför allt med personalförsörjning bakom fronten, men blev anklagad för korruption och förskingring och uteslöts ur partiet. Kulik arresterades 1947 efter att ha kritiserat Stalin i ett privat samtal som avlyssnades av NKVD, dömdes till döden och avrättades 1950.
Tysklands blixtkrigsseger i Västeuropa våren 1940 skakade om Röda armén i nästan samma omfattning som fiaskot under finska vinterkriget. Genom de territoriella vinster som kammats in från Molotov-Ribbentroppakten, måste Sovjetunionen dessutom försvara nya och längre gränser som sträckte sig från Ishavet över Östersjön ned till Svarta havet. Den militära planeringen behövde brådskande göras om, och under årets sista dagar samlades 270 man ur den högsta militärledningen för överläggningar i Moskva. Bland dem som framträdde var Mannerheimlinjens betvingare generalmajor Leonid Govorov och chefen för Kievs särskilda militärområde – segraren från Chalchin Gol generalmajor Grigorij Zjukov. Zjukov talade om offensiva operationer i det moderna kriget i sitt föredrag under konferensen, men ägnade ingen särskilt uppmärksamhet åt artilleriet.
Det tedde sig emellertid alltmer uppenbart att för bekämpningsförmåga på taktisk nivå krävdes även bataljonsartilleri i form av granatkastare, liksom system för yttäckande eld som var lika effektiva som de lätta fältartilleripjäser som hade funnits kring sekelskiftet 1900. Under striderna på västfronten 1914–18 hade de tyska granatkastarnas antal växt från några dussin till över 16 000 vid krigsslutet. Liknande system hade utvecklats av både fransmän och britter, liksom av den ryske artilleriofficeren Vladimir Rdultovskij (vars modell dock aldrig hann ut i serieproduktion). Under första världskrigets sista år lade Artilleristyrelsen i Petrograd ut stora beställningar på granatkastare från Rysslands allierade, vika dock aldrig hann levereras. Granatkastarens popularitet under sovjetregimen hängde samman med att den ansågs kostnadseffektiv – inte minst när det gällde gaskrig. Kemiska vapen var en integrerad del av Röda arméns krigsplanläggning från 1920-talet. Hur obehaglig tanken än är, finns ingen anledning att anta att den ryska inställningen till dessa vapen i något väsentligt avseende skulle ha förändrats hundra år senare.
Sedan inbördeskriget fanns som nämnts en kult av kavalleriet i Röda armén. Det dröjde därför till mitten av 1930-talet innan artilleriingenjörerna Boris Ivanovitj Sjavyrin (1902–1965) och Nikolaj Alexandrovitj Dorovlev (1896–1960) vid fabriken Arsenal tilläts designa en serie modeller för plutons-, kompani-, bataljons-och regementsbruk med kalibrar på mellan 37 och 120 mm. Grundmodellen var den brittiska granatkastare som tillverkats av Wilfred Stokes och gjort stor succé under första världskriget. Stokes modell hade exporterats till Kina och åtminstone ett exemplar hade genom gränskriget mot krigsherren Xhang Xueliang hösten 1929 hamnat i sovjetiska händer, där det blivit möjligt för Sjavyryn och Dorovlev att undersöka vapnet. Grundtypen var bataljonsgranatkastaren som hade beteckningen BM (bataljonnyj minomjot) med kalibern 82mm (M1936; M1937; M1941; M1943). På nivån under fanns kompanigranatkastaren som hade beteckningen RM (rotnyj minomjot) med kalibern 50 mm (M1938; M1940). Det fanns även en plutongranatkastare, där kalibern på 37 mm var för klen för att slå ut en nedgrävd fiende men som däremot kunde användas som mot mål i öppen terräng (M1939; M1941). Mot mål i bergig och kuperad terräng anskaffades därtill en regementsgranatkastare med en kaliber på 107 mm (M1938; M1941) respektive 120 mm (M1938) som fick typbeteckningen PM (polkovoj minomjot). En lavettplatta, ett eldrör och ett stativ med tre ben är inget dyrt vapen att tillverka. Det gick dock trögt med leveranserna av nya pjäser för den överintecknade sovjetiska försvarsindustrin, liksom med tillverkningen av ammunition. Vid krigsutbrottet 1941 ska Röda armén haft omkring 13 000 82 mm-pjäser och omkring 3 000 pjäser på 120 mm-pjäser. I den nervösa stämning som rådde sommaren 1941 fick Sjavyrin och Dorovlev snabbt skulden för förseningarna och arresterades av NKVD för sabotage och skadegörelse. De lyckades dock undkomma ståndrätt eftersom de ansågs viktiga för krigsansträngningen, och evakuerades till Perm i Ural. Dorovlev dömdes till fängelse och blev fri först vid krigsslutet. Det dröjde till 1956 innan han blev fullt rehabiliterad. Både Sjavyrin och Dorovlev prisbelönades för sina insatser, och fortsatte lojalt att arbeta inom den sovjetiska försvarsindustrin fram till sin död.
Det var i detta sammanhang som Röda armén introducerade sitt raketartilleri. Inspirationen kom från berömde ryske matematikern och ingenjören Nikolaj Zjukovskij (1847–1921) i Moskva – ”aerodynamikens fader”. På den tidigare Michailovskijakademin i Leningrad drev Röda armén ett gasdynamiskt laboratorium där markstridskrafter, kustartilleri och flotta samverkade. Här inrättades 1933 ett berömt raketforskningsinstitut, RNII-3 (vilket skulle uttydas Reaktivinyj nautjno-issledovatelnyj institut). Vid institutet tjänstgjorde bland andra Dorovlev. Delar av verksamheten kom att överflyttas till Moskva, och spelade en viktig roll i utvecklingen av det som senare blev Sovjetunionens rymdprogram. Flera av institutets medarbetare föll emellertid offer för Stalins terror 1937–38 – exempelvis den ukrainske ingenjören Georgij Langemak och hans forskarlag. Deras insatser gömdes bort, och först i juni 1991 fick forskarna från RNII-3 postum upprättelse genom ett särskilt presidentdekret som utfärdades av den siste sovjetledaren Michail Gorbatjov. Utan forskarna i RNII-3-gruppen skulle Röda armén aldrig ha hunnit färdigställa raketsalveldspjäsen BM-13 med 132 mm-kaliber i tid till Hitlers invasion av Sovjetunionen.
Under andra världskriget blev BM-13 sedermera känd som ”Katjusja” eller ”Stalinorgeln”. Tillverkningen var från sommaren 1941 koncentrerad till staden Voronezj. Katjusjan placerades på ett lastbilsflak med ett galler, varifrån raketerna avfyrades skurvis. Ett batteri om fyra ”katjusjor” kunde på 7–10 sekunder täcka en yta om 400 000 m2 med 4,5 ton sprängämnen. En variant av katjusjan med grövre kaliber (300 mm) hade utvecklats parallellt med BM-13, men kom inte att sättas in i strid förrän 1944 (fyra respektive sex raketer avfyrades från varje galler – M-30; M-31). Tjutande ”eldvalsar” utplånade allt motstånd inom flera kvadratkilometer – inte minst tack vare raketeldens psykologiska effekter. Från 1942 hade raketartilleriet status av gardesförband inom Röda armén. De soldater som tjänstgjorde här skulle helst vara handplockade kommunister och Komsomolmedlemmar. Sammanlagt under perioden 1941–45 producerade den sovjetiska industrin närmare 352 000 granatkastare av olika typer.
Trots att stora sovjetiska förband hade förts fram mot gränsen för att kunna fånga upp ett tyskt anfall, blev Röda armén ändå tagen på sängen i juni 1941. Vid mindre än hälften av de enheter som var grupperade längst fram fanns fungerande radiosamband hela vägen ned på regements- och bataljonsnivå. Adekvat eldledning kunde därför inte ske. Den snabba tyska framryckningen i gränsområdena innebar dessutom att stora delar av det hästdragna artilleriet inte hann undan förrän det var för sent, utan föll i tyskarnas händer. Ett flertal de mäktiga traktorhaubitserna med kalibern 203 mm (M1931 B 4) rönte exempelvis detta öde, när tyskarna vid Dubno i nuvarande Belarus i början av juli erövrade ett helt regemente med 42 pjäser! Åtminstone nio Br-5-pjäser på 280 mm ska även ha gått förlorade. Supermörsaren transporterades i två separata fordon med eldröret separat, och hade därför en eldhastighet som inskränkte sig till 8-10 minuter per skott.
Resten av fälttåget 1941 handlade för Röda arméns del om reorganisering bakom fronten. För motoffensiverna vid Moskva, Leningrad, Volchov, Krim och Charkov 1941–42 satte Stavkan upp särskilda anfallsförband som skulle orka strida på djupet med hjälp av extra förstärkningsresurser där kavalleri, skidtrupper, lätt bombflyg och även artilleri ingick – så kallade ”stötarméer” (termen udarnaja armija översätts ofta slafsigt från anglosaxisk litteratur som ”chockarmé”; termen ”chock” i sammanhanget har inget med plötsliga blodtrycksfall eller psykologiska stressreaktioner hos soldaterna att göra…).
Det sovjetiska motanfallet våren 1942 ebbade ut till priset av katastrofala förluster. När axelmakternas offensiv drog igång på nytt till sommaren hade Röda armén under Voronovs ledning dock lärt sig att på ett effektivare sätt än tidigare centralisera artilleri och truppluftvärn längs de olika frontavsnitten, liksom att samverka mellan artilleri och flygstridskrafter för att nöta ned fienden. Därigenom kunde angreppet mot Stalingrad lättare bromsas upp. Den 19 november inledde motoffensiven (Operation Uranus) när 3 500 eldrör (både granatkastare och artilleripjäser) gjorde ett samtidigt eldöppnade som varade i 80 minuter – 70 pjäser per frontkilometer. Här började andra världskriget att vända. Den 18 januari 1943 befordrade Högsta Sovjets presidium Voronov från generalöverste till marskalk av artilleriet. Möjligen var det därför inte mer än rätt att just Voronov sändes för att förhöra fältmarskalk von Paulus i Stalingrad efter den tyska kapitulationen. Den 21 februari 1944 befordrades Voronov dessutom till truppslagsmarskalk av artilleriet (glavnyj marsjal), medan artilleristen Govorov efter erövringen av Viborg i juni samma år blev upphöjd till den allra högsta militära graden – marskalk av Sovjetunionen! I Ryssland firas sedan 1944 den 19 november som ”Artilleristernas dag”. I Viktor Gusevs och Tichon Chrennikovs Artilleristernas marsch från 1943 lyder refrängen:
I våra hjärtan glöder kärleken till fosterjorden
I dödlig strid vi gå för fosterlandets ära
I flammande städer, höljda av rök
I mörka skogar dånar krigets dundergud
Artillerister! Stalin har gett order!
Artillerister! fosterlandet kallar oss!
Från hundratusenden av batterier
För våra mödrars tårar
För vårt fosterland: Eld! Eld!
Горит в сердцах у нас любовь к земле родимой,
Идем мы в смертный бой за честь родной страны.
Пылают города, охваченные дымом,
Гремит в седых лесах суровый бог войны.
Артиллеристы, Сталин дал приказ!
Артиллеристы, зовёт Отчизна нас!
Из сотен тысяч батарей
За слезы наших матерей,
За нашу Родину — огонь! Огонь!
I motoffensiven ingick också att Stakvan ur sin strategiska reserv organiserade särskilda divisioner och kårer som enbart bestod av artilleri. Modellen var hämtad från general Sjejdemanns TAON (”48:e armékåren”) under första världskrigets slutskede. I den första rena artilleridivision som organiserades dagarna före Stalingrad, ingick både tunga (152 mm) och lätta (76,2 mm) artilleriregementen, pansarvärnsregementen, granatkastaregementen, en artillerispaningsbataljon samt en division eldledningsflygplan. Artilleridivisionen var under slutstriden om Stalingrad i operativt hänseende underställd både Sydvästfronten och Donfronten som en gemensam resurs. Den 1 mars 1943 konstituerades förbandet officiellt som ett ”gardesförband” – en hederstitel som Röda armén förbehöll enheter vilka utmärkt sig vid fronten (de första gardesförbanden utnämndes i september 1941). Efter att artilleridivisionen i augusti samma år deltagit i befrielsen av den ukrainska staden Gluchov/Hluchiv/Глухів fick förbandet i tillägg hedersnamnet ”gluchovskaja”. Vid krigsslutet bar enheten det något otympliga officiella namnet 1:a gluchovska gardesartilleridivisionen avsedd för genombrottsoperationer tillhörande Högkvartersreserven, därtill dekorerad med Lenin-, Röda fanan-, Suvorov-, Kutuzov- och Bogdan Chemlnytskijordnarna. Från början av 1943 började det militära kulturarv med gradbeteckningar och officersepåletter som funnits under tsartiden att återuppväckas i Röda armén (samtidigt återinfördes också personalkategorin ”officer” som i jämlikhetens namn varit försvunnen sedan revolutionen). 1:a gluchovska gardesartilleridivisionen upplöstes 1960, vilket signalerade att de strategiska robot-trupperna nu hade konkurrerat ut artilleriet som det ledande truppslaget och fått bli en egen försvarsgren.
Gluchovska gardesartilleridivisionen var bara en av sammanlagt 31 artilleridivisionsledningsstaber som Stavkan satte upp under andra världskriget avsedda för genombrottsoperationer (förbandstypen som gavs akronymen ADP – artillerijskaja divizija proryva). Därtill organiserades under perioden fram till oktober 1944 ledningsplattformar för tio artillerigenombrottskårer (artillerijskij korpus proryva =AKP). Artillerikårerna skiftades runt mellan olika frontavsnitt för att kunna leverera extra understöd under de stora offensiverna 1943–45. I den organisation om fyra artillerigenombrottskårer som sattes upp den 12 april 1943, ingick två divisioner om åtta tunga självständiga brigader med en gardesraketartilleribataljon. Varje artillerikår skulle bestå av två genombrottsdivisioner med var sin raketartilleribataljon med 132 mm-katjusjor (= divizion; termen ”artilleridivision” användes även i den svenska armén fram till 1966 för att beteckna artilleriet inom en brigad). Totalt förfogade artillerikåren över 244 kanoner och 108 raketartilleripjäser. Varje division (= divizion) bestod av en lätt brigad (= 24 stycken 76 mm), en haubitsbrigad med tre regementen (= 28 122 mm-pjäser), två tunga haubitsbrigader (= 32 152 mm-pjäser), samt en extratung artilleribrigad (= 24 stycken 203-mm pjäser). Därtill förfogade divisionschefen över en granatkastarbrigad om tre regementen (= 36 stycken 120 mm-pjäser). Ett par veckor senare satte Stavkan upp en femte artillerigenombrottskår. Den enda skillnaden jämfört med hur genombrottsdivisionen varit organiserade i de föregående fyra genombrottskårerna, var att antalet 152 mm-pjäser i de två tunga haubitsbrigaderna hade utökats från 32 till 36. Förutom genombrottskårerna fanns i Stavkans artillerireserv även en avdelning om åtta ”särskilt tunga” bataljoner (= diviziony osoboj mosjtjnosti) där supermörsaren Br-5 på 280 mm ingick. Mörsarna kom bland annat att sättas in i gatustrider i de tyska östersjöstäderna 1944 –45.
Den monstruösa eldkraft som genombrottsartillerikårerna representerade under krigets senare skede, skulle kompensera för bristen på kompetenta och erfarna stabsofficerare i Röda armén. Därigenom pressades också beslutsfattandet uppåt i ledningsstrukturen. Offensiva operationer ställer som regel större krav på samordning, transporter och logistiska förberedelser (när exempelvis granater på 100 kilo styck ska hanteras), än defensiva operationer eller fördröjningsstrider med ständiga lägesväxlingar. Endast genom att centralisera ledningsresurserna till de regionala frontstaberna var det möjligt för Röda armén att bedriva sina operationer tillräckligt flexibelt och uthålligt. Vid krigsslutet 1945 hade 63 % av artilleriförbanden ställts direkt under Stavkans ledning (liksom 43 % av flygstridskrafterna).
Genombrottsartillerikårerna kom även att förstärkas med infanterikanonvagnar – ett vapensystem som Wehrmacht hade introducerat som understödsvapen åt infanteriet 1942 (Sturmgeschütz III). Röda armén insåg genom det tyska exemplet värdet av ett självgående artilleri som kunde avge direktverkande eld mot stridsvagnar och befästa ställningar. Statliga försvarskommittén GKO – som hade ansvaret för att samordna försvarsansträngningarna – beordrade i januari 1943 att artilleripjäser skulle placeras på stridsvagnschassin till den tunga stridsvagnen Kliment Vorosjilov. Totalt sattes 16 sattes tunga infanterikanonvagnregementen upp inom Stavkans artillerireserv och försågs med egna verkstads- och reparationsresurser inom förbandets ram. Inför slaget vid Kursk sattes 25 sådana regementen upp och underställdes Central- och Voronezjfronternas staber. Därtill organiserades ytterligare 56 infanterikanonvagnregementen på stridsvagnschassi och försågs med äldre kanoner som ansågs kunna göra större nytta på detta sätt: 152 mm ML 20 M1937; 122 mm M-30 M1938; 85 mm Siz-53 M1939; 76 mm F22 M1936; USV M1939. De nya infanterikanonvagnarna (samochodnaja artillerijskaja ustanovka) uppkallades efter sin kaliber: SAU 152, SAU 122, SAU 85 och SAU 76. I kompletterande syfte placerades vid tiden för slaget vid Kursk även luftvärns- och pansarvärnspjäser på stridsvagnschassi som infanterikanonvagnar (med 45 mm och 57 mm – ZIS-2 och ZIS-3). Mot moderna tyska stridsvagnar som Kungstigern och Pantern gjorde från sommaren 1943 sådana stormkanonvagnar inte längre någon nytta. Slutskedet i Röda arméns artilleriutveckling blev därför introduktionen av självgående, tornlösa infanterikanonvagnar, med det robusta chassit från Josef Stalinstridsvagnarna kombinerat med en 122- eller 152 mm-pjäs (ISU 152; ISU 122). I sin slutliga och mest använda version fick pjäsen en kaliber på 100 mm och kallades kort och gott SU-100. Den sattes första gången in i strid i Budapest i januari 1945. Både i Budapest och Berlin visade sig emellertid de tyngre infanterikanonvagnarna sårbara i gatustrider.
När det gäller det tysk-sovjetiska kriget 1941–45 – att använda begreppet ”Östfronten” är ofta problematiskt och missvisande – har under senare år forskningen i tyska arkiv förmedlat en ny och annorlunda bild av de strider som ägde rum efter Stalingrad. År 2007 publicerade militärhistoriska avdelningen vid tyska Bundeswehr den VIII:e delen av tiobandsverket Das Deutsche Reich und der Zweite Weltkrieg. Den sovjetiska motoffensiven 1943–44 avhandlas på över 1 200 sidor och har som redaktör och huvudförfattare till det mesta av texten den tyske pansaröversten och disputerade historikern Karl-Heinz Frieser. Forskningsarbetet bedrevs i nära samarbete med ryska militärhistoriker och med god tillgång till ryska arkiv. För verkets internationella genomslag betydde självfallet dess översättning till engelska allra mest. Att Bundeswehrs officiella historik om Nazitysklands krig i öster skulle få en vetenskapligt korrekt översättning, var naturligtvis av stor politisk betydelse för Förbundsrepublikens anseende och dess relationer till Ryssland. Det skulle dock dröja till 2017 innan publicering skedde på engelska. En mycket kompetent översättare hade påbörjat arbetet men avled oväntat, och det dröjde åratal innan en ersättare kunde avsluta projektet. En konsekvens av förseningen blev att den glorifierande skildring av Stora fosterländska kriget – som man just hade börjat göra upp med under perestrojkan – ostört kunde vridas tillbaka under Vladimir Putins tredje presidentperiod. Bundeswehrs historik har därför lämnat ett begränsat avtryck i den anglosaxiska historiografin. Många standardöversikter om andra världskriget präglas alltjämt av samma okritiska beundran för den ryska operationskonsten, liksom av okunnighet om historiska och geografiska realiteter i Östeuropa. Det amerikanska, samhällsvetenskapligt inspirerade modelltänkande som olyckligt nog sätter sin prägel på utbildningen vid militära högskolor i Sverige och många andra länder, känns igen på sin förkärlek för snabba generaliseringar – liksom på sin motvilja mot detaljer, precision och fördjupning.
Den militärhistoriska omvärderingen av andra världskriget hade påbörjats internt i Ryssland redan 1993 med generalöversten vid generalstaben professor Grigorij Krivosjejevs undersökning av sovjetiska militära förlustsiffror 1918–1989 (Grif sekretnosti snjat’Hemligstämpeln avlägsnad’). Genom tabellerna i Krivosjejevs bok framkom för första gången vilka ofattbara mängder sovjetiska soldater som meningslöst offrades – ofta genom upprepade massanfall med illa övade värnpliktiga i hopplös terräng. Befälskåren i Röda armén var som regel illa utbildad, hade formats av det stalinistiska systemet och uppvisade en förfärande likgiltighet för förluster i människoliv. Författaren och journalisten Boris Sokolov menar att Krivosjejevs skattningar av antalet stupade sannolikt var alldeles för låga.
Efter Stalingrad hade ångan gått ur Hitlers krigsmaskin. De tyska förbanden befann sig utspridda över stora ytor, och var dessutom i förkrossande underläge när det gällde flyg, luftvärn och pansarvärn, motorfordon och tillgång till drivmedel. Den stelbenta ledning som utövades ifrån Hitlers högkvarter band dessutom de lokala chefernas handlingsfrihet på ett ödesdigert sätt. Tysklands allt mer demoraliserade bundsförvanter – italienare, rumäner, ungrare, slovaker och slovener – hade otillräcklig och omodern utrustning. De kunde i bästa fall användas för (den allt brutalare) partisanbekämpningen bakom fronten. I slaget vid Kursk i juli 1943 kunde ryssarna räkna med ett styrkeöverläge på 1:3 i personal, stridsvagnar och pansarfordon, på 1:4 i flyg och 1:5 i artilleri. Där tyngdpunkten låg för tyskarnas sista förtvivlade försök att bryta igenom Kurskbågen, hade ryssarna grupperat 125 artilleripjäser per kilometer front. Sommaren 1944, när striderna i Vitryssland kulminerade genom den berömda ”Operation Bagration” och Armégrupp ”Mittes” kollaps, hade de tyska förband som försvarade sig 2–3 artilleripjäser grupperade per frontkilometer. Ryssarna däremot kunde i centrum för sin kraftsamlingsriktning räkna upp till 178 artilleripjäser per frontkilometer. Under fälttågets andra fas fanns tidvis bortåt 356 artilleripjäser per frontkilometer på vänstra sidan av 1:a Vitryska fronten! Tyskarnas bästa divisioner befann sig sommaren 1944 dessutom i Normandie. Stora mängder pansarskott, infanterikanonvagnar och störtbombare hade därtill skeppats i väg österut för att hjälpa finnarna i Karelen.
Det är ur det perspektivet inte förvånande att striderna i öster slutade som de gjorde. Värt att minnas är att den sovjetiska doktrinen sedan 1930-talet hade eftersträvat blixtsnabba framstötar, inringning och förintelsesegrar. Det var även så Zjukov hade beskrivit den moderna krigföringens essens när han framträdde vid militärledningens konferens i Moskva i december 1940. I realiteten lyckades tyskarna – som i krigets senare skede befann sig i ständigt luftunderläge och mest förflyttade sig till häst eller till fots – trots den förintande artillerielden ändå slinka ur Röda arméns grepp och genom skickligt taktiskt agerande gång på gång stabilisera sin front efteråt.
Detta återspeglas inte i den sovjetiska/ryska historieskrivningen om åren 1943–45. Här skildras operationerna helst som en räcka glänsande triumfer. I det berömda pansarslaget vid Prochorovka den 12 juli 1943 (Kurskslagets ”final”) förlorade Wehrmacht i själva verket bara (3!) stridsvagnar – Röda armén 235! När Armégrupp Mitten ett år senare störtade samman i Vitryssland under ”Operation Bagration”, anföll fyra sovjetiska fronter samtidigt in i Baltikum och Finland (1:a, 2:a, 3:e Baltiska fronten samt Leningradfronten). Tyska Armégrupp Nord skulle ensam hålla avsnittet från Kaunas ned till Finska viken med 30 stridsvagnar och 200 infanterikanonvagnar. Under perioden 24 juni–24 juli lyckades armégruppen tillsammans med den finska armén ändå slå ut 792 sovjetiska stridsvagnar på detta frontavsnitt – utan att förlora en enda av sina egna vagnar (en handfull infanterikanonvagnar och föråldrade finska ”trofévagnar” gick dock förlorade). Framgången berodde på innovativ taktik när det gällde att använda pansarvärnsvapen, attackflyg, kvalificerad eldledning åt artilleriet och signalspaning. Det intressanta med sådana siffror är att de illustrerar Röda arméns svårigheter. Från slutet av oktober 1944 var återstoden av Armégrupp Nord (Armégrupp Kurland) helt innesluten i nuvarande Lettland. Röda armén genomförde sex större offensiver i området fram till kapitulationen i maj 1945 utan att mer än marginellt kunna rubba tyskarna ur deras ställningar. Bekräftade sovjetiska stridsvagnsförluster utifrån tyska dygnsrapporter var från oktober till januari – under de första tre offensiverna – 1 237! Det handlade sannolikt inte om något fiffel eller glädjekalkylerande från tysk sida. Ett utbränt stridsvagnsvrak i terrängen låter sig svårligen misstolkas. Några ryska uppgifter om egna stridsvagnsförluster i slutskedet föreligger inte. Vi vet att 2:a Baltiska fronten som ensam belägrade Armégrupp Kurland från 16 februari till 8 maj 1945 förlorade 160 948 man – varav 30 501 beskrevs som ”oåterkalleliga förluster” (bezvozvratnye). Att inta den 14 000 km² stora Kurlandfickan kostade alltså Röda armén mer folk än att besegra Finland i vinterkriget (22 000).
Den här typen av jämförelser ger också perspektiv på segern i stora Fosterländska kriget. Att Lend Lease och hjälpen från väst var avgörande för Sovjetunionens överlevnad erkändes allmänt i Ryssland först under perestrojkan. Under nuvarande historiepolitiska konjunkturer har tyvärr en återgång skett till sovjettidens historieskrivning, som betonar den egna nationens osjälviska uppoffringar för att befria världen från fascismen. En uppgift som i detta sammanhang då ofta brukar återkomma, är att hjälpen från väst bara motsvarade 4 % av Sovjetunionens totala krigsproduktion. Detta är i sak stort sett riktigt, men samtidigt fullständigt vilseledande. Det är därför värt att understryka vissa fakta för att bevara perspektivet.
Sammanlagt levererade USA 17,5 miljoner ton materiel till Sovjetunionen mellan 1941 och 1945. Här ingick 400 000 lastbilar, jeepar och terrängfordon, utan vilka motoffensiven västerut aldrig hade kunnat genomföras. Utan amerikanska Studebaker-lastbilar hade det exempelvis inte funnits några flak att ställa upp katjusjorna på. I västmakternas hjälp ingick även 14 000 flygplan och 13 000 stridsvagnar. Det var inga stora kvantiteter jämfört med vad Sovjetunionen senare producerade under kriget, men amerikanska och brittiska leveranser spelade hösten 1941 en viktig roll när stora delar av den sovjetiska arsenalen blivit utslagen och rustningsindustrin befanns sig under evakuering österut. Kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen innebar en enorm förbrukning av materiel varje dag och krävde ständig påfyllnad med leveranser från väst. Vid den sista avstämningen som gjordes under kriget i början av 1945, var 2/3 av alla fordon som rullade i Röda armén tillverkade i USA. Förutom fordon och krigsmateriel levererade västmakterna 58 % av allt flygbränsle Sovjetunionen använde under kriget. Varken tysk eller sovjetisk flygfotogen höll samma kvalitet som den amerikanska arméns flygvapen med ett oktantal på 100 – vilket var nödvändigt för hänga med i de snabba luftduellerna över Östeuropa. Västmakterna levererade därtill kritiska insatsvaror som motsvarade 53 % av alla sprängämnen – liksom hälften av all aluminium, koppar och alla syntetiska gummidäck som gick åt för den sovjetiska krigsansträngningen. USA levererade därtill 1 900 lokomotiv till de sovjetiska järnvägarna, vilket gjorde det möjligt för Röda armén att basera sin logistik på järnvägstransporter (den inhemska produktionen av järnvägslok under kriget uppgick till 92 stycken). Ännu viktigare för Röda arméns stridsduglighet var de 35 000 radiostationerna, de 389 000 fälttelefonerna och den 1,5 miljon km telefonkabel som USA levererade. Utan amerikansk teknologi hade det inte funnits något fungerande radiosamband på taktisk nivå, inte heller någon effektiv eldledning åt det sovjetiska artilleriet. Den gigantiska omdaningen och militariseringen av hela samhällsstrukturen från och med första femårsplanen, holodomor och den stora terrorn räckte inte. För att segra över Nazityskland behövde Sovjetunionen även USA och det brittiska imperiet. Det här illustrerar varför militärhistorisk kunskap måste vara en viktig del av medborgarnas allmänbildning i en demokrati – inklusive en del siffror, kalibrar och modell-år. Användbar empirisk kunskap måste tillåtas väga en smula. I Putins Ryssland är den heroiska berättelsen om Stora fosterländska kriget den enda som flertalet ryssar fått sig till livs.
Den här artikelserien har tecknat den ryska artillerihistorien under den industrialiserade epoken. Rimligen har läsaren därigenom fått en djupare förståelse för ukrainarnas roll i den ryska militärhistorien, liksom för sambandet mellan sambandsteknologi, kemisk industri, verkstadsindustri och förmåga till serieproduktion i stora volymer. Artillerihistorien efter Krimkriget handlar framför allt om effektiv stabstjänst och ledning, underrättelseinhämtning och logistik. Seger i moderna krig förblir en fråga om att kunna distribuera stora volymer och hålla igång kontinuerliga transportflöden. Det är självfallet lockande att dra paralleller mellan andra världskriget och det nu pågående kriget i Ukraina. I den konflikten är det inte ryssarna som får ta emot lend-lease, utan ryssarnas motståndare. Även om EU:s uppsatta mål när det gäller ammunitionstillverkning inte kommer att uppfyllas under 2023, har unionens ekonomiska mobilisering knappast kommit igång ännu. Krigföring på 2000-talet vilar dessutom på precisionsbekämpning med optronik, halvledare, sensorer, drönare och smygteknik. Taktiska markbaserade missiler som amerikanska MGM 140 ATACMS och den brittiska kryssningsroboten Storm Shadow tycks ha öka sårbarheten hos försvararen på djupet. Liksom Sovjetunionen försöker även dagens Ryssland klara sitt behov av moderna insatskomponenter genom smuggling och kopiering, men det är osäkert om den sanktionstyngda ryska rustningsekonomin i längden kommer att räcka till.
Min egen gissning är att det ryska artilleriet numera har sin storhetstid bakom sig.
Referenser
Chris Chant, Artilleri – Fler än 300 av världens främsta artilleripjäser från 1914 fram till idag. Hallstavik: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2006
Karl-Heinz Frieser red.) Das Deutsche Reich und der Zweite Weltkrieg. Die Ostfront 1943/44. Der Krieg im Osten und an den Nebenfronten. München: Deutsches Verlagsanstalt 2007
Anders Frankson & Niklas Zetterling, Slaget om Kursk: historiens största pansarslag. Stockholm: Norstedts 2007
David M. Glantz & Jonathan M. House, When Titans Clashed: How the Red Army Stopped Hitler. University Press of Kansas2015
Alexander Hill, The Red Army and the Second World War. Cambridge University Press 2017
G. F. Krivosjejev (ed.), Grif sekretnosti snjat: poteri vooruzjonnych sil SSSR v vojnach, bojevych dejstvijach i vojennych konfliktach. Moskva: Vojennoe izdatelstvo 1993
[engelsk översättning Soviet Casualties and Combat Losses in the Twentieth Century. London: Greenhill Books 1997]
A. B. Sjirokorad, Entsiklopedija otetjestvennoj artillerii. Moskva: Charvest 2005
Boris Sokolov, Myths and Legends of the Eastern Front: Reassessing the Great Patriotic War. Pen and Sword Military 2019
V. N. Sjunkov, Artillerija Krasnoj armii i Vermachta vtoroj mirovoj vojny. Moskva: AST, Minsk. Charvest 2005
V. A. Zolotarjov et al. (red.), Nakanune vojny. Materialy sovesjtjanija vyssjego rukovodjasjtjego sostava RKKA 23–31 dekabrja 1940 g. Russkij archiv.Velikaja otetjestvennaja 12 (1). Moskva: Terra 1993
En redovisning av Kuliks karriär finns på ryska försvarsministeriets hemsida https://encyclopedia.mil.ru/encyclopedia/heroes/USSR/more.htm?id=12099457@morfHeroes