Inbördeskriget 1917–1922 blev för Rysslands del främst ett järnvägs- och kavallerikrig – och ett terrorkrig mot civilbefolkningen, vilket utövades av bägge sidor. Artilleriet spelade däremot en sekundär roll. Vid inbördeskrigets utbrott fanns i Stavkans artillerireserv en stor mängd tunga pjäser, som antingen fastnat i transporter och lagerdepåer hos de västallierade, eller som inte hade hunnit levereras från fabriker inom det ryska imperiet. Befintliga bekämpningsresurser hade i slutet av 1918 koncentrerats till Moskva och Nizjnij Novgorod under ledning av chefen och överinspektören för Röda arméns artilleri Grigorij Michailovitj Sjejdeman, hjälten från Brusilovoffensiven och skaparen av TAON. Efter 1921 tjänstgjorde Sjejdeman som chef för de sovjetiska pansartrupperna. Han drogs med i vågen av utrensningar mot gamla tsarofficerare 1929–1930 men frisläpptes snart. Sjedjeman var därefter verksam vid Röda arméns militärhistoriska avdelning, där han bland annat skrev artiklar om samverkan mellan kavalleri och pansar. Sjedjemans tankar på området var vid det laget dock på väg att bli överspelade genom all ny teknologi och utrustning som ändå var på väg att tillföras Röda armén.
Den modernaste sovjetiska artillerimaterielen i slutet av 1920-talet utgjordes fortfarande av beställningar som lagts av tsarregimen efter rysk-japanska kriget, blivit tillverkat under första världskriget och sänts som stöd från Rysslands allierade (inklusive artilleripjäser som sänts till de vita under inbördeskriget och sedan fallit i Röda arméns händer). Den nya krigföring som skisserades i de sovjetiska fältreglementena 1929 och 1936 förutsatte en rörlig strid med massiv bekämpning för att slå hål på fiendens front, medan pansarförband ryckte fram på djupet och säkrade viktig terräng. Trots en massiv tillförsel av modern utrustning under de tre första femårsplanerna fram till Operation Barbarossa 1941, saknade Röda armén i realiteten fortfarande förmåga att genomföra mekaniserad strid.
Skulle Röda armén vinna ett modernt krig, fick man därför räkna med att en stor del av det nya artilleriet skulle förbli hästdraget precis som under kriget 1914–1918. År 1936 tillverkades i Sovjetunionen omkring 132 000 lastbilar och 112 000 traktorer. Självfallet kunde dessa fordon tas i anspråk vid mobilisering, men samhällets hela behov av livsmedelsproduktion och transporter skulle ändå kvarstå och kunde inte skötas av Röda armén.
För att få igång artilleriproduktionen fastställdes en ny standardpjäs för regementsartilleriet – i stort sett en kopia av bergskanonen M1913 vilken i sin uppdaterade version kom att kallas M1927. Serietillverkning inleddes i efter årsskiftet 1929 och pågick fram till 1943. Sammanlagt tillverkades över 18 000 exemplar av M1927 – de allra flesta efter det tyska överfallet 1941. Under andra världskrigets första hälft vilade därför det ryska fältartilleriet i huvudsak på teknologi som härstammade från tiden för rysk-japanska kriget. Tanken var att M1927 skulle kopplas fast på kärror och lastbilar och bogseras till sina eldställningar ute på slagfältet, men på normala östeuropeiska vägar blev hastigheten då högst 6–7 km i timmen. Samtidigt renoverade och moderniserade man förkrigshaubitser med kalibrar på 152 mm, 122 mm och 107 mm (M1910/34; M1909/30; M1909/37; M1910/30). När haubitsarna fick gummihjul, ökade deras framryckningshastighet till upp till 18 km i timmen. Först med tredje femårsplanen började helt nytillverkade pjäser att levereras i något större antal (fältkanon 122 mm M1931/37 A19; haubits 152 mm M1935 ML 20 M; haubits 122 mm M1937 ML20 och M1938 M-30). Sådana artilleripjäser kunde avancera hela 50 km i timmen. Den låga motoriseringsgrad som präglade sovjetsamhället skapade incitament inom artilleristyrelsen att konstruera helt självgående artilleripjäser och bandfordon. Då införskaffades en bandgående traktorhaubits med den mäktiga kalibern 203 mm (M1931 B 4). Den visade sig dock alltför långsam för att kunna leverera effektivt eldunderstöd om den fortlöpande skulle matas med granater (granaterna vägde 100 kilo styck!). Den mäktigaste artilleripjäs som Röda armén anskaffade före kriget mot Tyskland var en bandgående mörsare på 280 mm kaliber (M1939 BR-5). Såväl monsterhaubitsen B 4 som supermörsaren BR-5 sattes in mot Mannerheimlinjen 1940.
Enligt fälttjänstreglementet skulle de sovjetiska förbanden, efter att de hade brutit igenom fiendens front, även kunna stå emot modernt pansarvärn. Olika pansarvärnspjäser med kalibrar kring 45 mm anskaffades (M1932, M1937, M1938, M1942). När de sovjetiska pansarförbanden trängde in på djupet, måste stridsvagnarna dessutom få eldunderstöd från artilleri på slagfältet. I detta syfte anskaffades moderna artilleripjäser till divisionsartilleriet med 76,2 mm kaliber (M1936 F 22; M1939 USB; ZIS-3 1942). Därigenom skulle regements- och divisionsartilleri kunna använda samma ammunition. Pjäserna skulle dock alltjämt transporteras ut till sina eldställningar med lastbil. Att man anskaffade M1936 så tätt inpå M1939 hade att göra med tekniska brister hos den första pjäsen, och med förräderimisstankar i samband med Tuchatjevskijaffären 1937–39 .
Den tidigare historieskrivningen i Sovjetunionen och Vladimir Putins Ryssland beskriver gärna andra världskriget som något utifrån påtvingat. Men liksom Nazityskland, det fascistiska Italien och det nationalistiska Japan var Sovjetunionen under mellankrigstiden väsentligen en revisionistisk makt. De revisionistiska makterna var de stater som genom krig och militär expansion försökte omförhandla den rådande internationella ordningen från Versaillesfreden på bekostnad av de liberala demokratierna i väst och deras imperier. Som en ledande auktoritet på andra världskriget som har ägnat hela sitt forskarliv åt denna konflikt, framstår professor emeritus Richard Overy i Exeter. Hans verk Blood and Ruins från 2021 erbjuder utan tvekan den bästa internationella syntesen av kunskapsutvecklingen under de senaste decennierna. En svaghet i verket är dock den bild av Sovjetunionens roll som förmedlas – inte minst i ljuset av de senaste årens dramatiska utveckling. Den gemensamma folkfrontspolitiken mot fascismen i var i själva verket ett kort mellanspel under åren 1934-39, men har ändå fått färga eftervärldens bild av mellankrigstiden som helhet under senaste 90 åren. Overys egen bok Russia’s War från 1997 är på många sätt en lysande bok. Overy läser emellertid inte själv ryska. Som jag kommer att återkomma till i del 4 i min artikelserie, har också vår kunskap om striderna på östfronten under andra världskriget förändrats avsevärt under senare år.
Under andra hälften av 1930-talet var Sovjetunionen involverat i fyra krig: i Spanien 1936–38, i Fjärran Östern mot Japan 1938–39, mot Polen 1939 och mot Finland 1939–1940. Krigserfarenheterna innebar att föreställningar om artilleriets roll på slagfältet ställdes på huvudet. Den låga motoriseringsgraden i det sovjetiska samhället uppenbarades, liksom den underutvecklade infrastrukturen i de områden där Sovjetunionen planerade att iscensätta sitt kommande revanschkrig mot väst. Som redan påpekats, förutsatte också den doktrin som etablerades i fälttjänstreglementet 1936 att artilleriresurserna skulle koncentreras tillsammans med flyg och mekaniserade förband för att avancera in på djupet av fiendens gruppering. Röda arméns framryckning skulle understödjas av massiva flyganfall som paralyserade fienden, säkrade nyckelpunkter som broar och flygfält och reglade av fronten så att fiendens förstärkningar hindrades från att rycka fram.
Chefsrådgivare för artilleriet i Spanien var brigadchefen (KomBrig) Nikolaj Voronov (1899–1968). Voronov, som var född i Sankt Petersburg, hade inlett sin artilleristutbildning i Röda armén och anslutit sig till bolsjevikerna 1919. Han hade blivit sårad under inbördeskriget och hamnat i polsk fångenskap 1920. Efter några års tjänstgöring som chef för ett mörsarbatteri sökte han in på den högre stabskursen vid Frunzeakademin – som förkortades KUVNAS och hade inlett sin verksamhet 1928 (= Kursy usoversjenstvovanija vyssjego natjalstvjustjsjego sostava RKKA). Voronovs examensarbete hade behandlat artilleriets inflytande på taktik och operationer under första världskriget. Efter sin examen 1930 utnämndes han till regementschef (KomPolk). Han ingick också i den militärdelegation som Röda armén skickade till Mussolinis Italien för att övervara de årliga manövrerna där. När del 2 av fälttjänstreglementet från 1929 skulle överarbetas (där artilleriets strid avhandlades), var Voronov författare. Han sändes även till Italien en andra gång 1935 som medlem av en sovjetisk militärdelegation. Axeln Rom-Berlin-Tokyo hade ännu inte formerats, och Sovjetunionen var intresserat av att köpa krigsmateriel från många länder för att snabbt åstadkomma en mekanisering av Röda armén.
Efter återkomsten från Italien befordrades Voronov till brigadchef (KomBrig) och skickades till Spanien, där inbördeskrig utbrutit sommaren 1936. Sammanlagt sändes något mer än 2 000 sovjetiska ”frivilliga” för att verka som piloter, telegrafister, tolkar, signalspanare och stridsvagnsinstruktörer. Sällan var fler än 500–600 av dem där samtidigt, och 158 stupade eller försvann. Den stora terrorn skördade givetvis offer även bland dem som tjänstgjort i Spanien (både den sovjetiske militärattachén och chefen för GRU i Spanien avrättades efter hemkomsten). För dem som haft turen att befinna sig i utomlands under de månader när utrensningarna kulminerade hemma i Sovjetunionen, blev kriget ändå en karriärbräda. Bland Spanienfararna återfanns förutom Voronov den blivande sovjetiske marinchefen (sedermera amiralen) Nikolaj Kuznetsov, och dessutom två framtida marskalkar av Sovjetunionen: Kirill Meretskov och Rodion Malinovskij (Malinovskij hade dessutom stridit med den tsarryska expeditionskåren i Frankrike redan under första världskriget).
I Spanien gick Voronov under täcknamnet ”Voltaire”. Han sårades här för tredje gången i sitt liv, och tilldelades både Leninorden och Röda Fanans Orden för sina insatser. I sina memoarer skrev han att de spanska erfarenheterna helt hade förändrat hans syn på artilleriets roll. Konfronterad med moderna flygplan och stridsvagnar från Tyskland och Italien, blev Voronov på ett annat sätt än tidigare varse slagfältets dynamik och betydelsen av verkan genom djup. Det var inte bara räckvidden hos artilleriet som spelade en roll, utan också hur man genom intim samverkan mellan artilleri, pansar och flyg kunde få till stånd ett flöde i operationerna och driva en fiende mot kollaps. När Voronov återkallades från Spanien i juni 1937, hade Tuchatjevskijaffären just exploderat i Röda armén. Inom loppet av ett par veckor hade stora delar av den högsta militärledningen avrättats eller arresterats, och utsikterna för Voronov personligen att snabbt göra karriär dramatiskt förbättrats. Befattningen som artillerichef i Röda armén (vilket inte var detsamma som chefsbefattningen vid Huvudartilleristyrelsen) var ledig sedan divisionschefen (KomDiv) Nikolaj Rogovskij (1897–1937) avslöjats som medlem av en ”antisovjetisk trotskistisk-militärfascistisk sammansvärjning” ledd av Michail Tuchatjevskij. Voronov blev den som utsågs att efterträda Rogovskij och befordrades samtidigt till kårbefälhavare (KomKor). Voronov inledde experiment med ljudmätning för att lokalisera fiendens artilleri, och utvecklade även metoder för underrättelsehantering och samverkan mellan artilleri och luftvärn när det gällde att koncentrera understödjande eld till kritiska frontavsnitt.
När gränsstrider mellan Sovjetunionen och Japan flammade upp i de ödsliga trakterna kring Chasansjön nära gränsen till nuvarande Nordkorea sommaren 1938, skickades Voronov till Fjärran Östern. Här deltog han i krossandet av de japanska styrkorna vid Chalchin Gol i augusti 1939. Segern var framför allt en logistisk prestation med tanke på att all ammunition måste transporteras fram genom väglös terräng med över 50 mil till närmaste järnvägsförbindelse. Inför slutanfallet den 20 augusti pågick den sovjetiska stormelden i mer än två och en halv timme och orsakade japanerna betydande förluster.
Efter segern i Fjärran Östern återvände Voronov omgående västerut till Ukraina, där han fick leda artilleriets insatser under fälttåget mot Polen. När den sovjetiska invasionen inleddes den 17 september förmådde polackerna bara bjuda begränsat motstånd mot de förband ur Röda armén som anföll från Vitrysslands och Kievs militärområden. Voronovs viktigaste uppgift var att samordna artilleriinsatsen i den vitryska anfallsriktningen. När de sovjetiska fordonskolonnerna rullade över gränsen uppstod emellertid snabbt trafikkaos. Voronov var nära att omkomma i en allvarlig trafikolycka och fick skyndsamt evakueras hem till Sovjetunionen. Att han överlevde ansågs ha berott på att den berömda spanska kommunistledaren La Pasionaria (Dolores Ibárruri) skänkt honom en reservoarpenna som han bar i bröstfickan vid olyckan. Den skyddade hans hjärta från att spetsas av en vass metallskärva.
Efter Polen stod Finland på tur. Invasionen den 30 november 1939 var improviserad och illa förberedd, eftersom den finska beslutsamheten att inte vika för de sovjetiska kraven inte togs på allvar av beslutsfattarna i Kreml. Innanför gränsen körde dock framryckningen snabbt fast den ödsliga, subarktiska terrängen, och Röda armén led katastrofala nederlag.
Voronov skickades som särskild rådgivare i artillerifrågor till staben i Leningrads militärområde. Vid sin sida fick han dessutom kompetent förstärkning.
Den högre officersutbildningen i Röda armén hade nyligen reorganiserats och kursverksamheten inom KUVNAS ersattes med en riktig generalstabsakademi av samma typ som funnits under tsartiden. Undervisningen startade från höstterminen 1936. Generellt sett var utbildningsnivån i det sovjetiska samhället allt för låg. Bland bataljons- och regementschefer i Röda armén fanns 10 % som inte ens hade 8 års folkskola, bland kompanicheferna 30 % och bland plutoncheferna hela 73 %. Det dröjde till krigsutbrottet 1941 innan det fanns tillräckligt med kompetenta sökande för att fylla ens hälften av de 250 studieplatserna vid generalstabsakademins ettåriga kurs, där chefer på operativ nivå utbildades. Redan i den första elevkullen återfanns emellertid också den berömda ”marskalkskursen”. Genom den stora terrorn och Röda arméns rekordartade numerära tillväxt från och med tredje femårsplanen, kom ”36:ornas” karriärer att gå mycket snabbare än någon hade kunnat ana. Tre av eleverna i denna årskull blev senare marskalkar av Sovjetunionen, fem blev fyrstjärniga generaler, tre generalöverstar och nästan alla de övriga generallöjtnanter eller generalmajorer. Den generation sovjetiska officerare som var födda i början av 1900-talet, fick i praktiken lära sig bemästra den moderna krigskonsten helt på egen hand.
Zjukovs generation var egentligen redan för gammal, men i generationen ”36:or” som tillhörde undantagen ingick Leonid Govorov (1897–1955). Govorov härstammade från Volgaområdet, hade ryckt inom som värnpliktig i artilleriet 1916 och utnämnts till värnpliktig fänrik efter tsarregimens fall. Efter bolsjevikernas maktövertagande anslöt han sig till amiral Koljtaks vita armé, men deserterade till Röda armén 1919. Det förflutna hotade att komma i kapp honom under terrorn, men undgick att sluka honom. I stället placerades han som taktiklärare vid den tidigare Michailovskijakademin (som 1934 hade döpts om för att hedra Tjekans grundare Felix Dzerzjinskij). Här kunde Govorov 1939 disputera på en avhandling om anfall och genombrott av befästa zoner, som gjorde honom till docent. I januari 1940 utnämndes han till artillerichef för den sargade 7:e armén på Karelska näset under arméchefen av andra graden (Komandarm) Kirill Meretskov (1897–1968) med uppgift att bryta igenom Mannerheimlinjen. Vad som hade demonstrerats under vinterkrigets första veckor var att det inte blev så mycket skjutet eftersom de ljusa timmarna var få. Förutom kartor saknades telefonkablar, och räckvidden för radiosamband vid eldledning var mycket begränsad. Trots att han var chef för 7:e Armén och gick i täten för Nordvästfrontens offensiv, tilldelades Meretskov ingen personlig radiooperatör förrän en bit in i vinterkriget. För att bryta igenom Mannerheimlinjen krävdes en enorm koncentration av artillerield, motsvarande 50 pjäser per kilometer front. Tunga monsterpjäser med kalibrar på 203 och 122 mm släpades fram genom skogen för att slå ut enstaka bunkrar och skyddsrum på 200 meters avstånd.
Den dyrköpta segern i vinterkriget var inte uppmuntrande för Röda armén. En konferens i hölls i Moskva i april 1940 med militärledningen om erfarenheterna, varvid Stalin inte skrädde orden. Vorosjilov fick lämna posten som folkkommissarie för försvaret och ersattes av Semjon Timosjenko, som började reformera Röda armén och utnämna nya chefer. Han återinförde bland annat generalsgraderna den 4 juni 1940. Bland dem som utnämndes fanns Nikolaj Voronov som blev generalöverste i artilleriet, och Leonid Govorov som blev generalmajor.
Referenser
Alvin D. Coox, Nomonhan: Japan Against Russia, 1939 (Stanford: Stanford University Press 1985).
Carl van Dyke, The Soviet Invasion of Finland, 1939–40 (London: Frank Cass/Routledge 1997).
Richard W. Harrison, The Russian Way of War: Operational Art, 1904-1940 (University Press of Kansas 2001).
Alexander Hill, “Voroshilov’s ‘Lightening’ War. The Soviet Invasion of Poland”, Journal of Slavic Military Studies 2014:3 (vol. 29, 404–419).
Kirill A. Meretskov, Na sluzjbe narodu. Stranitsy vospominanii (Moskva: Izatelstvo polititjeskoj literatury, 1968).
Nikolaj N. Voronov, Na sluzjbe vojennoj (Moskva: Izdatelstvo ministerstvo oborony SSSR 1963).
Richard Overy, Blood and Ruins: The Great Imperial War, 1931–1945 (London: Allen Lane 2021).
E. N. Kulkov & O. A. Rzjеsjevskij (red.), Zimnjaja vojna: 1939–1940. II. I. V. Stalin i finskaja kampanija. Stenogramma sovesjtjanija pri TsK VKP(b) (Moskva: Nauka, 1999).