Ryskt artilleri korsar en flod 1915
Det ryska artilleriet 1914 bestod vid första världskrigets utbrott av 1) lätt artilleri (vilket fram till 1910 hade kallats fotartilleri) 2) ridande artilleri (avsett att ge eldunderstöd åt kavalleriet och följa dess framryckning över slagfältet) 3) bergsartilleri eller ridande bergsartilleri (en specialitet som vuxit fram genom Rysslands krig i Kaukasus och Centralasien) 4) tungt artilleri. Det tunga artilleriet bestod av fältmörsare och haubitser (fältmörsarna hade grövre kalibrar och högst 4 000 m räckvidd, medan haubitsernas räckvidd bara var hälften av densamma). Strax före krigsutbrottet introducerades en variant av pjäsen inspirerad av den grekiske översten Panagiotis-Danglis och anpassad för krigföring i berg (M1909), Modellen inspirerade till en helt ny fältkanonmodell med kortare eldrör (M1913). Pjäsen kom att produceras i stort antal, användes under första världskriget och inbördeskriget och var intill 1920-talets slut standardfältpjäs i den sovjetiska armén. M1909 och M1913 användes under vinterkriget och under de första dagarna av Barbarossa 1941.
Trots att det nyligen moderniserats, var det ryska artilleriet ändå svagt vid en internationell jämförelse. Man led bland annat brist på ammunition. I augusti 1914 hade den ryska armén närmare 7 miljoner granater i lager, men färre än 11 % av granaterna (800 000) var av grövre kaliber. Utifrån erfarenheterna från rysk-japanska kriget räknade man med en ammunitionsåtgång på 1 000 granater per pjäs. Det kan jämföras med den franska armén som kalkylerade med en dubbelt så hög ammunitionsförbrukning, och den tyska armén som kalkylerade med en tredubbelt högre. Ryssarna saknade också pjäsmateriel kunde mäta sig med till de moderna tunga fältpjäser och haubitser på kalibrar över 100 mm som producerades av Bofors, Krupp, Schneider och Skoda. Produktionen av grövre artilleri var centraliserad till Sankt Petersburg och Putilovverken.
Det ryska artilleriets förbandsstruktur var dessutom föråldrad. Tyskar och fransmän hade efter sekelskiftet 1900 övergivit indelningen med åtta pjäser per batteri, eftersom varje snabbskjutande fältkanon numera kunde täcka större ytor än så med sin eldgivning. I Rysslands upprustning efter nederlaget mot Japan ingick därför anskaffning av nytt medeltung artilleri och tungt artilleri, varigenom en grund lades för utvecklingen långt in på 1900-talet. En del av de pjäser som ingick i den stora försvarsbeställningen 1910 skulle av olika skäl hamna hos Rysslands motståndare, och under andra världskriget fungera som kärna i både det finska som det rumänska artilleriet. Förutom fältkanonen på 107 mm kaliber beställdes haubitser på 122 mm från både Krupp och Schneider (haubits M1909 respektive M1910). I tillägg beställdes därtill tungt belägringsartilleri om 152 mm från Putilov och Schneider (M1910). Det stora artilleriprogram som riksduman fattade beslutade om i juni 1914 inbegrep därför en övergång från åtta till sex pjäser per batteri som i Tyskland och Frankrike. Istället för 96 skulle det därigenom finnas 108 pjäser på varje armékår, samt en tung sektion om 18 haubitser. När upprustningsprogrammet var avslutat 1917 skulle det finnas 685 fältbatterier med 76 mm-kaliber (5 485 pjäser), 85,5 medeltunga kanon- och fälthaubitsbatterier med 107- respektive 122 mm-kaliber (512 pjäser), samt 18 tunga haubitsbatterier med 152 mm kaliber (60 pjäser). Utöver de beslutade förstärkningarna av armékårernas artilleri, tillfördes den ryska armén därtill en strategisk artillerireserv, som kunde kastas in när armékårernas artilleriresurser redan hunnit bli intecknade för användning på olika frontavsnitt och nådastöten måste levereras på den avgörande punkten – ungefär på det sätt som tyskarna med österrisk hjälp i augusti 1914 skulle använda alla sina tunga mörsare för att pulverisera de belgiska gränsforten vid Liége och Namur. Totalt hade ryssarna 1914 fler artilleripjäser än tyskarna – närmare 7 000 pjäser jämfört med tyskarnas 6 000. Dessa skulle tyskarna därtill vara tvungna att fördela på både öst- och västfronten. När det stora ryska upprustningsprogrammet beräknades vara avslutat 1917, skulle antalet artilleripjäser ha ökats med en femtedel – till strax över 8 000. I praktiken skulle 5 000 nya officerare behöva anställas och antalet värnpliktiga, underofficerare och befäl öka med 30 000 man. En sådan dramatisk utbyggnad fick konsekvenser för karriärstrukturen i den ryska armén, eftersom fler artilleriofficerare nu måste befordras snabbt för att fylla upp alla vakanta batterichefsbefattningar.
Vilho Petter Nenonen inledde 1912 sin verksamhet vid artilleriets skjutövningsstation utanför Sankt Petersburg. Han hade i likhet med Gustav Mannerheim inlett sin militära bana som elev på kadettskolan i Fredrikshamn i storfurstendömet Finland. Han hade dock inte Mannerheims sociala bakgrund eller talang för att umgås med människor. Nenonen var son till en veterinär i Kuopio som gått bort tidigt utan att efterlämna något arv. Däremot ägde Nenonen en sällsynt matematisk begåvning. Sådant förstod tsararmén att sätta värde på, och kostade på Nenonen utbildning till artilleriofficer i imperiets huvudstad. Efter tjänstgöring i Fjärran Östern – hans förband hann aldrig fram till fronten under rysk-japanska kriget – tog Nenonen 1909 examen från Michailovskijakademins högre kurs. Med den gedigna professionsträningen inom det ryska artilleriet i botten kunde han sedan att spela en viktig roll som artillerichef under Finlands krig 1918–1945. Nenonen är framför allt känd för sina skjuttabeller och det eldledningskort som han utvecklades redan 1919, och som sedan kom att användas av det finska artilleriet under de kommande decennierna. Nenonens gärning vittnar om att åtminstone de teoretiska delarna av ryska artilleriofficerares utbildning höll hög kvalitet.
Synen på Rysslands insats i första världskriget har i hög grad formats av den tyska propagandan i samband med nederlaget vid Tannenberg under krigets första veckor, och av Alexander Solzjenitsyns berömda roman Augusti fjorton. Bilden är emellertid mer komplicerad än så. Mot österrikare och ottomaner var ryssarna som regel framgångsrika under det första krigsåret, men led sedan katastrofala nederlag i Polen, Ukraina och Baltikum sommaren 1915. Två år in i första världskriget hade det militära hantverket inte hunnit utvecklas särskilt långt hos någon av de krigförande. En viktig skillnad var dock att en del ryska officerare nu på ett systematiskt sätt börjat analysera och dra slutsatser av sina misslyckanden. Det lysande exemplet på detta är den berömda Brusilovoffensiven. Syftet var att avlasta fransmännen som höll på att förblöda i slaget vid Verdun. Brusilovs anfall var inte tänkt att vara huvudnumret. Det ryska operativa överkommandot kallades under bägge världskrigen att för Stavka (Stavkan omtalas på svenska i regel i bestämd form – ordets ursprung är okänt men härrör möjligen från ett äldre ord som betyder ”tält”). I april 1916 samlade Stavkan alla frontbefälhavare till konferens under tsarens ledning i högkvarteret i Mogiljov i nuvarande Belarus. Upplägget var att åstadkomma ett genombrott mot tyskarna norr om Pripjatträsken genom att koncentrera reserver och artilleri till en begränsad sektor, där förband ur den ryska Västfronten och Nordfronten skulle kunna samverka. Den nyutnämnde befälhavaren på Sydvästfronten, general Alexander Brusilov, skulle egentligen inte vara inblandad i operationen, men insisterade på att få göra ett eget understödjande anfall mot österrikarna längs sin del av fronten. Brusilov fick besked från Stavkan att några reserver eller något extra artilleri inte fanns att tillgå, men åtog sig ändå att lösa uppgiften med tillgängliga resurser. Det skulle emellertid visa sig att de kortfattade taktiska föreskrifter som Brusilov presenterade för sina underställda chefer i april 1916, ändå innehöll flera viktiga element som – efter att de ha vidareutvecklats av andra – kom att prägla rysk markkrigföring under de följande hundra åren. En viktig omständighet som Brusilov beaktade var att ryssarna hade glesare järnvägslinjer på sin sida om frontlinjen och därför svårt att få fram förstärkningar i tid. Brusilov anföll trots att han numerärt endast var obetydligt överlägsen österrikarna. Det rekommenderade styrkeförhållandet för en offensiv brukar anges till minst tre mot ett. Då kan en tredjedel av den insatta styrkan binda fienden genom att hålla sina ställningar, en tredjedel användas för att anfalla eller manövrera runt och medan den sista tredjedelen finns tillgänglig i reserv kan sättas där anfallet får framgång och kan tränga in på djupet. Brusilov hade 573 000 man mot österrikarnas 451 000, och 1 600 artilleripjäser mot österrikarnas 1 300. När det gällde tungt artilleri var Brusilov till och med i underläge – 335 pjäser mot österrikarnas 583. Därför betonade Brusilov i sina instruktioner att fienden så länge som möjligt måste hållas i osäkerhet om var huvudanfallet skulle komma. Den osäkerheten kunde skapas genom väl genomförd vilseledning. Sydvästfrontens styrkor byggde skenmål eller genomförde synliga angreppsförberedelser på flera ställen längs fronten, vilket inte kostade alltför stora ansträngningar. På 20–30 platser i de främre linjerna byggdes dessutom stora skyddsrum så att de förband som skulle anfalla inte behövde avancera över ingen mans land och exponera sig för fiendens eld under längre tid än nödvändigt. Dessutom grävdes tunnlar som sträckte sig in långt in bortom de egna taggtrådshindren. Man skulle inte heller varsko fienden genom att dagar i förväg skjuta in sitt artilleri mot vissa lättidentifierade mål i terrängen. Själva genombrytningen av fiendens taggtrådshinder skulle om möjligt dessutom ha förövats långt bakom fronten – där fienden inte kunde se. Samverkan mellan artilleri och infanteri var centralt. Infanteriofficerarna förväntades själva kunna peka ut alla relevanta mål i terrängen. Artilleriofficerarna måste finnas tillgängliga längst fram i skyttegravarna när anfallet inleddes, för att observera och fortlöpande korrigera eldgivningen via telefon. Genom att göra flera mindre framstötar på ett stort antal platser riskerade inte heller ryssarna att deras anfallskilar utsattes för flankerande eld. Fienden skulle därigenom luras att vänta med att sätta in sina reserver – förhoppningsvis tills det blev försent. Där inbrytningen blev framgångsrik skulle anfallet snabbt kunna följas upp och rulla på in på djupet av fiendens gruppering. Det innebar att Brusilov avsåg anfalla på flera ställen längs hela den närmare 45 mil långa Sydvästfronten – med en uppdelning i smala segment om mellan sju och femton kilometer vardera – från Rovno och Lutsk i Galizien hela vägen ned till den rumänska gränsen. När sommarnatten övergått i dag 04:00 på morgonen den 4 juni inleddes anfallet.
Efter tre timmars artilleribeskjutning skickade man fram patruller för att utvärdera verkan. Därefter fortsatte eldgivningen under 6 till 48 timmar. Det österrikiska artilleriet hade omsorgsfullt rekognoscerats av det ryska flyget och förbanden som skulle rycka fram i första vågen hade särskilda, uppförstorade detaljkartor tillgängliga. Försvararna överrumplades av den häftiga eldgivningen, demoraliserades och lät sig på flera ställen utan motstånd tas till fånga. Där man hade haft framgång trängde de ryska styrkorna djupare in. Inom en vecka hade Brusilov avancerat bortåt åtta mil och tagit över 200 000 fångar. Efter ytterligare en vecka kunde ryssarna korsa Dnestr och längst ned i söder nå ända fram till Prut.
Stavkan överraskades av Brusilovs framgång och sköt nu upp sitt stora anfall i norr med förhoppningen om att Brusilov skulle lyckas skära av österrikare och tyskar från varandra. För att åstadkomma sådana resultat var emellertid Sydvästfrontens magra resurser otillräckliga. Med det välutbyggda järnvägsnät som existerade i Västeuropa kunde tyskarna dessutom snabbt flytta divisioner från Verdun i Frankrike för att staga upp centralmakternas sönderfallande front mot Ryssland. Först i början av juli inleddes det ryska huvudanfallet mot tyskarna norröver, där Brusilov samverkade med general Everts Västfront. Det avbröts redan efter nio dagar, sedan ryssarna förlorat 80 000 man. Brusilov gjorde halt den 11 juli för att återhämta sig och tillfördes nu betydande reserver från Stavkan (här ingick bland annat två helt oförbrukade armékårer ur Kejserliga gardet, liksom en armékår från Sibirien och en från Turkestan). Under hösten klingade dock offensiven av, och nöttes ned i blodiga strider mot tyskarna kring staden Kovel i Volynien.
Brusilov hade ändå lyckats tillfoga den habsburgska armén förluster på bortåt en miljon man i döda, sårade och saknade – gott och väl hälften som fångar. Det ryssarna hade fått uppleva genom centralmakternas offensiv vid Gorlice-Tarnów 1915 var hur en massinsats av tungt artilleri mot en kritisk punkt kunde få den egna fronten att kollapsa, och att fronten när den väl hade börjat rullas tillbaka knappast var möjlig att stabilisera på nytt. Genom Brusilovoffensiven demonstrerade ryssarna nu att de hade förmåga att utsätta en motståndare för motsvarande behandling.
En viktig roll för Brusilovs framgångar spelades av två artilleriofficerare av ukrainsk börd – överste Vasilij Fadejevitj Kirej (1879–1942) från Baturyn nära Tjernihiv och generallöjtnant Jurij Michailovitj Sjejdeman från Poltava (1864–1940).
V. F. Kirej
Kirej var son till en adlig officer. Han hade tagit examen från en grundläggande artilleriskola i Konstantinovsk nära Rostov i södra Ryssland, och därefter huvudsakligen varit sysselsatt med att utbilda nya artillerikadetter. På grund av sin duglighet befordrades Kirej från äldre löjtnant till stabskapten, och fick trots att han egentligen var för gammal möjlighet att följa den prestigefyllda högrekursen vid Michailovskijakademin (där kom han att tillhöra samma avgångsklass vid skolan som Nenonen 1909). Som elev tillhörde Kirej den högsta elevdecilen, och i samma elitkategori ingick han även vid sin examen från generalstabsakademin fyra år senare. Från stabskapten och batterichef gick karriären sedan raskt efter krigsutbrottet 1914. Han befordrade till chef för ett mörsarbatteri, vilket innebar att han skulle leda infanteridivisionschefens resurser för indirekt eld. Det förband han var satt att leda motsvarade numerärt endast en av de tre batajonschefsbefattningarna inom divisionen – men blev av historiska skäl en överstebefattning som ”artillerichef”/artilleriinspektör för hela förbandet. Kirej befordrades på nästa ledningsnivå till chef för all indirekt eld inom 9:e ryska armén. Han kom därigenom bli central när det gällde att planlägga artilleriförberedelsen på Sydvästfronten inför Brusilovoffensiven. Efter bolsjevikernas maktövertagande anslöt sig Kirej till Folkrepubliken Ukrainas armé 1918, och därefter till de vita i inbördeskriget. Via de tjeckiska legionärerna hamnade han slutligen i Prag som officer i den självständiga republiken Tjeckoslovakiens armé, där Kirej tjänstgjorde fram till sin pensionering 1938. Redan i augusti 1916 hade Kirej i stencilform sammanställt taktiska anvisningar för hur man framledes borde koncentrera och använda artilleri vid anfallsoperationer. Kirejs anvisningar övertogs av Röda armén och publicerades i bearbetat skick 1926. Trots att författaren kämpat på fel sida i inbördeskriget fick hans namn ändå finnas kvar på omslaget, och till och med utkomma i en andra upplaga tio år senare (Artilleriet. Anfall och försvar. Slutsatser rörande artilleriets användning på ryska fronten 1914–1917).
Sjejdeman kom också från en officerssläkt hade tagit artilleriofficersexamen vid Michailoviskijakademin 1887. Han tjänstgjorde inom det ridande artilleriet i Polen, tog examen vid generalstabsakademin 1895, deltog i rysk-japanska kriget som chef för ett bergsbatteri och blev senare chef för en mörsarbataljon (21:a mörsarbataljonen – eller ”mörsardivisionen” som den korrekta termen löd inom artilleriet, där artilleriförbanden inom varje armékår var organiserade som egna artilleribrigader). I augusti 1914 mobiliserade Sjejdeman med 33:e artilleribrigaden från Kievs militärområde. Inom ett år hade han befordrats till generalmajor, och 1916 när de österrikiska linjerna brutits igenom efter Brusilovoffensivens första vecka, utnämndes Sjedjeman till artillerispektör för hela 5:e armén. Som erkänsla för de insatser han gjort, dekorerade tsar Nikolaj II honom med Sankt Georgskorset i november samma år. Under årets sista dagar satte Stavkan upp en strategisk artillerireserv, för vilken Sjejdeman utnämndes till chef från januari 1917 – 48:e armékåren –som helt bestod av artilleri. Enheten var också känd under akronymen TAON – vilket betyder ”tungt artilleri för särskilda ändamål/specialinsatser” (tiazjolaja artillerija osobogo naznatjenija). Vid det när tidpunkten började ryska armén även tillföras en del av den tunga materiel som hade beställts redan 1914, liksom beställningar som tillkommit under krigsåren – exempelvis den mäktiga 305 mm-haubitsen från brittiska Vickers. Med sin artilleriststiska bakgrund kom Sjejdeman även att spela en viktig roll för Röda armén efter 1918. Brusilovoffensiven och organiseringen av TAON föregrep på många sätt den snabba utveckling av sin förmåga till indirekt bekämpning som de ryska stridskrafterna genomgick under 1900-talet – förutom inom artilleriet även med mekaniserade stridskrafter, bombflyg och NBC-stridsmedel.
Brusilovoffensiven blev den största framgången för någon av de krigförande hade under hela första världskriget – med undantag för den tyska våroffensiven 1918. Ryssarnas egna förluster beräknas samtidigt till bortåt en halv miljon i döda, sårade och saknade. Efter bolsjevikernas maktövertagande 1917 anslöt sig till Brusilov liksom Sjejdeman till den nya regimen, tjänstgjorde bland annat som kavalleriinspektör i Röda armén och slutade sina dagar som medarbetare vid krigshistoriska avdelningen inom Röda arméns stab. Där ägnade sig Brusilov åt militärhistoriska analyser av den offensiv som senare kom att uppkallas efter honom. Något större genomslag som militärteoretisk tänkare fick han inte förrän efter andra världskriget. I december 1946 hyllades han emellertid i den sovjetiska generalstabens tidskrift Vojennaja mysl som ett geni. Det framhölls att han hade skapat en ny form av ”offensiv manöver som motsvarade förhållandena i moderna krig.” Även president Putin fann det befogat att i sitt tal på hundraårsdagen av första världskrigets utbrott 2014 påminna om att ”hela världen har hört talas om det legendariska brusilovska genombrottet” (brusilovskij proryv).
Referenser
Risto Marjamaa, ”Vilho Nenonen” Biografiskt lexikon för Finland [blf.fi; nedladdat 2023-01-19].
Rudolf Jeřábek, Die Brussilow-Offensive 1916. Ein Wendepunkt der Koalitionskriegs- führung der Mittelmächte, (Dissertation) Wien, 1982.
Timothy C Dowling, The Brusilov offensive (Bloomington: Indiana University Press, 2008).
S. G. Nelipovitj, Brusilovskij Proryv. Nastuplenije Jugo-Zapadnogo Fronta v kampaniju (Moskva: Tseikhgauz, 2006).
Claus Bundgård Christensen & Niels Bo Poulsen, ”Brusilov-offensiven, juni-september 1916: Sejr og sammenbrud på Østfronten”, i Michael Hesselholt Clemmesen (red.), Om læring og indsigt fra krig. Verdun 1914 til Libanon 2006, Bind II (København: Dansk Militærhistorisk Kommission & Forsvarsakademiet, 2018).