I media har bilden målats upp av ett Tyskland som godtroget lade alla äggen i en korg och blev energipolitiskt beroende av Ryssland genom North Stream One och skulle bli än mer beroende genom byggandet av North Stream Two Då bortses det emellertid från att hela västvärlden stod bakom denna nya energipolitiska inriktning efter Sovjetunionens upplösning.
Tanken var att Väst skulle bli oberoende av ”arabisk” olja och gas och av övriga OPEC. I stället skulle Ryssland bli västvärldens huvudleverantör. Nu när det kalla kriget var över skulle väst, särskilt industristater i Västeuropa, bli huvudaktörer på den ryska marknaden och bygga upp moderna industrier, öppna stormarknader och utveckla Ryssland på alla sätt. Allt skulle finansieras genom köp av olja och gas från Ryssland. Samtal inleddes i början på 1990-talet. En förutsättning för att detta skifte skulle kunna genomföras var, emellertid, att säkra investeringsgarantier och att ett heltäckande regelverk skulle förhandlas fram. En deklaration, nämligen the European Energy Charter Treaty, antogs i Haag i december 1991, där partnerna band sig för att förhandla fram ett legalt bindande energiavtal och protokoll. Ovan nämnda Energy Charter Treaty (ECT) undertecknades 1994 och fick laga kraft i april 1998. Sverige har varit med i ECT från början.
Avtalet utgörs av ett multinationellt ramverk för ett gränsöverskridande samarbete inom energiindustrisektorn och omfattar alla aspekter av hantering av kommersiell energi som handel, transit, investeringar och energieffektivitet. Avtalet säger sig “främja energisäkerhet genom att parterna verkar för en mer öppen och konkurrensutsatt energimarknad, samtidigt som principen av en hållbar utveckling och suveränitet över energiresurser skall respekteras”.
Väst lyckades få in samma upphandlingsregler i ECT som gäller inom the General Agreement on Tariffs and Trade (GATT). Dessa regler skulle gälla vid upphandling av projekt inom energisektorn, vilket skulle gynna västföretag på den ryska marknaden. Noteras kan att Ryssland överhuvudtaget inte omfattades av GATT vid denna tidpunkt, men skulle likväl följa dessa GATT regler. Först i augusti 2012 blev Ryssland medlem i Världshandelsorganisationen (WTO), vari GATT inkorporerades.
The Energy Charter Treaty (ECT) har 53 medlemsstater, främst i Europa och Centralasien. Men två viktiga huvudaktörer, USA och Ryssland, har inte ratificerat avtalet av olika skäl. I USA:s fall var man missnöjd med att s. k. nationell behandling inte skulle gälla vid upphandling inom ramen för ECT – utan endast principen av s.k mest gynnad nationsbehandling. Om nationell behandling inkluderats, skulle exempelvis amerikanska liksom andra utländska investerare kunna konkurrera direkt och på lika villkor som inhemska ryska företag, då Ryssland inte skulle ha rätt att ge ryska investerare bättre villkor, eller helt enkelt bestämma att ryska företag skulle tilldelas vissa projekt av skäl knutna, exempelvis till nationell säkerhet. Medan principen av s.k mest gynnad nationsbehandling innebär att alla utländska företag skall få samma behandling och således kunna konkurrera på lika villkor sinsemellan.
Anledningen till att den ryska duman inte ratificerade ECT var främst transitbestämmelserna i avtalet. Om något land i Västeuropa, exempelvis skulle sluta ett omfattande gasavtal med Turkmenistan eller ett omfattande oljeavtal med Kazakstan och leveranserna sker genom ryska gas- respektive oljeledningar, skulle dessa ha företräde framför Rysslands egen gas- och oljeexport genom berörda ledningar. Vid denna tidpunkt gick ju i stort sett alla ledningar genom Ryssland. Köparna i väst skulle således i praktiken kunna begränsa de ryska exportmöjligheterna.
Det har länge funnits en omfattande kritik av ETC från NGOs,(icke-statliga organisationer eller s k frivilligorganisationer) inom miljöområdet. Över fyra hundra NGO:s ställde tidigt krav på totala förändringar av ECT. Frågan om omförhandlingar har drivits sedan 2009. Kritiken har fortsatt att växa i synnerhet sedan Parisavtalets tillkomst 2015 om en grön omställning. Parisavtalets innehåll kolliderar helt med ECT med dess inriktning främst på fossila bränslen. Alltmer högljutt har kraven rests om omförhandlingar av ECT – eller att på något sätt ”begrava” det, eftersom dess innehåll komplicerar möjligheterna till alla de nödvändiga förändringar som måste ske för att kunna uppfylla klimatmålet.
NGO:s kritik var och är också knuten till att företag generellt kan kräva gigantiska skadestånd från berörda strater, om företagen i fråga inte accepterar omförhandlingar av ingångna avtal gällande befintliga och kommande leveranser eller av genomförande av beslutade projekt. Skäl som omställning till grön energi gäller således inte. I dagsläget uppskattas värdet av de fossila infrastrukturprojekt som omfattas av ECT bestämmelser inom EU, uppgå till över 300 miljarder EURO. Investeringar genomförda och inledda inom ramen för ECT har ett investeringsskydd på tjugo år, vilket gör kontraktsbrott väldigt kostsamma.
Vid ECT:s konferens i Turkmenistans huvudstad Asjchabad i november 2017 bekräftades att diskussioner inletts inom organisationen för att undersöka om den kan moderniseras. Medlemmarna kom överens om att upprätta en särskild undergrupp under ECT:s Strategigrupp. Denna skulle leda diskussionerna så ”effektivt som möjligt”.
Under det senaste året har Polen, Holland, Spanien, Frankrike, Tyskland, Slovenien och Luxemburg meddelat att de ämnar lämna ECT innan nästa möte på ministernivå äger rum. På nämnda möte förväntades att justerade principer skulle kunna antas. Ovan nämnda länder hävdar, att deras beslut sammanhänger med att de hittills genomförda femton förhandlingsrundorna om modernisering av ETC inte lett till något tillfredställande resultat. Kritiken är baserad på de nya krav som nu kommit i fokus och som är knutna till den nödvändiga klimatomställningen. Nämnda staters utträde ur ETC planeras äga laga kraft i slutet av 2023. Noteras kan att Italien lämnade ECT redan 2016, när ett brittiskt företag kom med gigantiska finansiella krav på kompensation, när ett affärsavtal skulle sägas upp.
Kritiken av ECT har bara växt, främst p g a de stora möjligheterna, som företag fått att stämma regeringar i en internationell domstol, ifall berörda regeringar bestämmer sig för att stoppa fortsatt utbyggnad av beslutade nya gas- och oljeledningar eller fasa ut importavtal gällande olja, gas och kol. Beräkningar av hur stora skadeståndskraven maximalt skulle kunna bli pekar på en siffra på över 300 miljarder EURO. Detta ses med fasa inom EU i ett läge, när övergången till grön energi i kombination med kostnaderna för stödet i Ukraina slukar alltmer resurser. Att bara lämna ECT innebär inte att man kan springa från sina redan gjorda åtaganden. Hela ECT arrangemanget kommer att bli en dyr affär för alla berörda medlemsländer. EG/EU som en gång i tiden lockade in Centralasien och andra länder i f.d. Sovjetunionen i ECT, kommer kanske att övervälta hela ECT problematiken på dessa svagare partners, medan EU kommissionen filar på en gemensam ”sunset clause” eller ett kollektivt beslutat utträde ur ECT. EU-kommissionen vill nämligen förhindra en situation där flera medlemsländer i oordnade former lämnar ECT.