Oppenheimers vankelmod och teoretiska inställning står i kontrast till forskarkollegan Andrej Sacharovs bestämda och aktiva hållning. Det skriver Olof Kleberg som vill lyfta fram Sacharov i diskussionen efter Nolan-filmatiseringen.
Två forskare i två supermakter, centrala för att utveckla kärnvapen, formellt varandras fiender. Men ändå med märkligt liknande öden: Robert Oppenheimer i USA och Andrej Sacharov i Sovjetunionen.
Atombombens pådrivare i USA, Robert Oppenheimer, är aktuell just nu med Christopher Nolans storfilm. Nationens intressen ställs mot individens moral. Vikten av att krossa en vedervärdig diktatur står mot hänsyn till människoliv. Det gäller en svår och djup värdekonflikt.
Oppenheimer ångrade inte att atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 – men han pläderade redan samma månad för internationell kontroll av kärnvapen. Anden var dock släppt ur flaskan – nio stater innehar nu kärnvapen och fler vill skaffa.
Oppenheimer, med radikal vänsterbakgrund på 1930-talet, utsågs ändå till chef för USA:s Manhattanprojekt som utvecklade atombomben. Det gällde att komma före Nazitysklands planer.
Men han misstänktes ständigt. FBI, USA:s inhemska säkerhetsorgan, utsatte honom för telefonavlyssning, brevkontroll och buggning. Till slut förlorade han, som filmen dramatiskt visar, sin tillgång till säkerhetsklassat kärnvapenmaterial 1954. Han fick återgå till civil forskning. Kommunistjägarnas misstankar om att Oppenheimer skulle ha dolda förbindelser med Sovjet var redan från början ogrundade. Senare har det visat sig att sovjetiska organ flera gånger försökt få honom att samarbeta. Han vägrade.
Oppenheimer tycks ständigt ha kämpat med sitt samvete. Han motarbetade planerna på en vätebomb, långt starkare än en atombomb, och fick USA:s Atomenergikommission på sin sida. Men president Truman gav klartecken för superbomben.
Oppenheimer vacklade. Men efter den första provsprängningen 1952 ville han motverka nya, stora bombsystem, satsa på luftförsvar och få en uppgörelse med Sovjetunionen.
Knäckt av förhören och den påtvungna avgången 1954 blev hand efterhand alltmer kritisk till rustningar. Men han höll sig i bakgrunden.
Han avböjde att delta i det viktiga manifestet mot kärnvapen och för fredlig konfliktlösning som filosofen Bertrand Russell, med stöd av Albert Einstein och bl a Linus Pauling och Joseph Rotblat, publicerade 1955. Han ställde heller inte upp i den breda antirustningsorganisationen Pugwash, grundad 1957.
Resignerad lär han ha fällt kommentaren att han inte ville gå ihop med forskare som erbjöd sig att gråta för världen men inte hjälpte till att förändra den. Själv gjorde han dock ingendera.
Fram till sin död 1967 skrev och diskuterade han på egen hand om forskningens dilemman, om farorna för mänskligheten, om politisk inblandning.
Andrej Sacharov, nära tjugo år yngre än Oppenheimer, skolades snabbt in i Sovjetunionens kapplöpning om kärnvapen. Först genom arbetet med atombomben, sprängd 1949. Sacharov fick sedan en nyckelroll i utvecklingen av vätebomben, sprängd 1953. Och därpå i bygget av ”Tsarbomben”, det största kärnvapen som någonsin detonerat. Det skedde över Novaja Zemlja, vid Norra ishavet, i oktober 1961.
Men liksom Oppenheimer insåg även Sacharov tidigt, från 1957, de fruktansvärda följderna. Han verkade för att Sovjet skulle godta ett avtal med USA om ett stopp för provsprängningar ovan jord, vilket USA önskade. Att göra upp med den traditionella fienden var ett svårt avgörande för kommunistledaren Nikita Chrusjtjov. Men det viktiga partiella provstoppsavtalet mellan Sovjet och USA kom till stånd redan 1963.
Sacharov blev alltmer kritisk. I ett brev 1967 till kommunistpartiets ledning begärde han att Sovjet skulle göra upp med USA om att stoppa de stora antimissilsystemen ABM. Han fick inget svar.
I stället spred han året därpå (underjordiskt som samizdat) skriften Tankegångar om framsteg, fredlig samexistens och intellektuell frihet, en plädering för samlevnad mellan motståndarmakterna. Han skisserade också en ”konvergens”, hur systemen skulle närma sig varandra. Sacharov markerade frihetens betydelse.
Skriften var framsynt. Sacharov kritiserade fördumningen genom kommersialiseringen. Och föreslog att västvärlden skulle motverka hotet om hunger i världen genom en 20-procentig skatt som skulle föras över till u-länderna.
Det gick som väntat för Sacharov. Han flyttades bort från militärforskningen, fråntogs alla privilegier. Att han likt Oppenheimer länge buggats och avlyssnats kan man utgå från.
Men till skillnad från Oppenheimer blev Sacharov en centralgestalt i motståndet mot sin regim. Han deltog i kretsen som 1976 bildade den första Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter. Säkerhetstjänsten KGB:s chef Andropov betecknade honom som ”vår inhemske fiende nr 1”.
Till slut placerades han i husarrest i Gorkij, långt från Moskva, men släpptes 1986 under Gorbatjovs glasnost. Snabbt blev han den främste reformivraren, var en av grundarna till människorättsorganisationen Memorial och valdes 1989 in i Folkdeputerades kongress. Tyvärr avled han redan samma år.
Parallellen mellan Oppenheimer och Sacharov är uppenbar. På var sitt håll var de ledande i utformningen av massförstörelsevapen. Med tiden blev de alltmer kritiska mot upprustningar och militär dominans. De omprövade sin tidigare verksamhet.
Men medan Oppenheimer drog sig tillbaka, påverkad av misstankarna och nerklassningen, så förstärkte Sacharov alltmer sin samhällskritik. Han blev nerklassad men också straffad och förvisad. Men han fortsatte sin kamp.
Andrej Sacharov fick ett Nobelpris. Men inte i fysik (som hans läromästare inom kärnvapentekniken, Igor Tamm) utan för sina insatser för fred. Det skedde 1975. Han tilläts då inte lämna sitt land för att ta emot priset, i stället bidrog nog priset till att han något senare förvisades från sin hemstad Moskva.
Både Robert Oppenheimer och Andrej Sacharov kan man betrakta som humanister som ville försöka bygga en fredlig och frihetlig värld. Christopher Nolan riktar med sin film intresset på Robert Oppenheimers svårfångade och motsatsfyllda levnadsöde. Det är inget idolporträtt.
Oppenheimers vankelmod och teoretiska inställning står i kontrast till forskarkollegan Andrej Sacharovs bestämda och aktiva hållning. Sacharovs mycket mer principfasta och modiga kamp mot militära rustningar och för mänsklig överlevnad är värda att lyftas fram.
Olof Kleberg har tidigare varit chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, Umeå. En tidigare version av artikeln har funnits publicerad i tidningen.