Av Stella Sevander
På bilden ovan ses resultatet av ett litet ryskt-svenskt samarbetsprojekt som avslutats i januari i år. Det gäller översättningen från svenska till ryska av Ragnar Rudfalks bok Jag jobbade i Sovjet (1951) samt utgivningen av densamma i Ryssland. Bakom projektet står den ryske historikern Gennadij Kovalenko som redaktör och författare till den inledande artikeln, samt jag själv, Stella Sevander, som översatt texten.
Innan jag närmare presenterar Gennadij Kovalenko vill jag kort återknyta till en mycket intressant mejldiskussion som ägde rum inom Sällskapet 2021 gällande denna bok. Den inleddes med att Manne Wängborg ställde frågan ”Vem känner till något om Ragnar Rudfalks bok ’Jag jobbade i Sovjet’ (Tiden, 1951)”? Han sammanfattade också kort bokens innehåll utifrån vad som är tillgängligt via Wikipedia. Där framgår att den handlar om hur författaren, tillsammans med en norrman vid namn Odd Willassen, försökte ta sig till Murmansk under Andra världskriget för att därifrån fortsätta till England och kanske vidare till Kanada med båt, men blev tillfångatagna av sovjetiska myndigheter och dömda till tre års straffarbete för illegal gränsövergång. Ragnar Rudfalk släpptes så småningom från GULAG och kunde återvända till Sverige efter kriget, medan hans norske vän dog i fångenskapen. Ragnar Rudfalk intervjuades i svenska tidningar redan 1947. Svenska kommunistpartiet kritiserade honom dock för falsk information både vid återvändandet till Sverige och senare när boken givits ut – ett bemötande som de så kallade Kirunasvenskarna drabbades av och som Kaa Eneberg har skildrat i sina böcker.
Denna sammanfattning av innehållet väckte självfallet en del frågor: vad var som hade som drivit Ragnar Rudfalk att bege sig iväg under så oroliga tider; varför valde han Sovjetunionen som transitland och slutligen – vilka var de närmare omständigheterna bakom meningen “så småningom släpptes han från GULAG” …
Ännu fler frågor uppstod angående bokens mystiska öde. Enligt Wikipedia trycktes boken i sex upplagor om totalt 24 000 exemplar, vilket förefaller ha varit en större upplaga på den tiden. Idag finns boken att låna på tretton av Sveriges bibliotek, men tycks vara omöjlig att köpa. När jag sökte efter den på andrahandsmarknaden, gav varken antikvariat.net eller bokbörsen.se några träffar. Det enda jag hittat är ett exemplar i norsk översättning.
I takt med att fler medlemmar gav sig in i diskussionen började allt mer fakta om boken dyka upp.
Gunnar Lassinantti, som har gedigen lokalkännedom om Norrbotten, bidrog med mycket värdefull information som han fått via flera källor: av sin far, som var ordförande i Norrbottens SAP-distrikt 1949–1967, där Rudfalk så småningom hamnade; av Thure Dahlberg, ombudsman i partidistriktet 1946–1962 och därefter s-riksdagsman, samt av Karl Anton ”Tjada” Andersson, som rekryterades till Norrbottens järnverk i Luleå och Metallfacket.
Det framkommer att Rudfalk fick anställning på Norrbottens järnverk i Luleå och gick med i Socialdemokraterna. Han blev där en bricka i maktspelet mellan socialdemokrater och kommunister i länet, där socialdemokraterna använde hans vittnesmål i kampanjer mot kommunismen, medan kommunisterna hävdade att han ljög.
Torgny Hinnemo utvecklade sedan Gunnars berättelse i ett svar till honom. Han tar upp den debatt som fördes i en serie radioprogram, och han lyfter där särskilt fram debattören Sven-Åke Johansson. Torgny citerar Johansson: ”En helt fascinerande minnesbok av Ragnar Rudfalk, Jag jobbade i Sovjet, där han beskriver sin fleråriga vistelse i lägren”. Att döma av ett sådant utlåtande om boken kan man anta att dess innehåll är ett värdefullt tillägg till tolkningen av efterkrigsperioden i sovjetisk historia.
I mars 2022 gjorde Magnus Ljunggren ett värdefullt inlägg i diskussionen genom att hänvisa till folkhögskolerektorn Gunnar Hirdmans resa till Sovjetunionen 1951, samma år som Rudfalks bok kom ut. Enligt vad Magnus skriver, återvände Hirdman full av starka intryck. Han hade funnit att ”Sovjetungdomen ägde något att leva för, att begreppet moralisk upplösning var okänt i Stalins samhälle”. Det upprörde därför Hirdman att Ragnar Rudfalk, en svensk arbetare som suttit i GULAG, gavs ett sådant utrymme i svensk radio. Det är inte svårt att begripa att Hirdman ville “komplettera” med sina egna intryck.
All information som vi, medlemmar av Sällskapet, kunnat tillägna oss genom denna diskussion, har utan tvekan väckt mångas intresse. Ävenså mitt, och detta delvis av personliga skäl. Det förde nämligen tankarna till min egen familjs historia: jag är född i Sovjetiska Karelen samma år som Rudfalks bok kom ut, och fick aldrig träffa mina morföräldrar i livet. De var finska emigranter i Förenta staterna som sökte sig till Sovjetunionen vägledda av ideologisk övertygelse. Min morfar Oscar Corgan föll i händerna på NKVD 1937 och försvann för alltid. Min mormor Katarina tvingades utstå svåra umbäranden under kriget, då hon evakuerades tillsammans med två sina yngsta barn till en kolchos i Perm-regionen. Hon dog av undernäring 1946.
Ragnar Rudfalks narrativ kan med fördel läsas utifrån det historiskt-litterära perspektivet, där hans memoarer skulle kunna sorteras under så kallad лагерная проза/lägerprosa. Som bekant lades grunden till lägerprosan av Solzjenitsyns roman En dag i Ivan Denisovitj liv som kom ut i Sovjet först 1961. Det är intressant att notera att Ragnar Rudfalk blev fånge i ett ryskt läger 1943, medan Ivan Denisovitj hade tillfångatagits först av tyskarna och sedan vid ungefär samma ålder som Ragnar hamnade han i ett ryskt fångläger år 1942. Ännu mera intresseväckande faktum är att Solzjenitsyns alter ego Ivan Sjuhov är född samma år som Ragnar.
I slutet av 2021 håller jag så äntligen boken i mina händer. För mig som boende i Nacka blev Riksdagsbiblioteket det närmaste stället att låna boken.
En liten bok på 157 sidor, men så mycket information som ryms mellan dess pärmar… Ragnar Rudfalks odyssé pågick i 1474 dagar. Han förflyttades från ett läger till ett annat och vistades under närmare tre års tid i flera olika fångläger i Archangelsk-regionen i norra Ryssland. Han beskriver dessa läger som ett enhetligt system, där det bland fångarna inte bara fanns representanter för de flesta av Sovjetunionens etniska grupper, utan också för hela Europas nationaliteter– polacker, österrikare, ungrare, finnar, tyskar, turkar, bulgarer och till och med icke-européer som iranier och kineser; där omyndiga barn vistades under samma omänskliga villkor som vuxna; där total avsaknad av sjukvård rådde varför sjukdom och död var fångarnas ständiga ledsagare. För att inte tala om de outhärdliga arbetsförhållandena i det kalla, hårda klimatet och vakternas grymhet.
Ragnar Rudfalk släpptes fri från det sista av lägren i mars 1946 men var tvungen att stanna kvar i Ryssland och arbeta under ännu ett års tid. Medan han arbetade inledde han korrespondens med Sveriges beskickning i Moskva för att skaffa sig ett svenskt pass och förbereda hemresan. Detta år erbjuder honom en unik möjlighet att studera det ryska folkets liv och den utnyttjar han till fullo. Det gör han med det största ansvar som en extrem nyfiken person som söker svar på alla sina frågor. Han jobbade som flottare och var under en period bosatt på den ryska landsbygden bland vanliga kolchosarbetare.
De sex kapitel i boken som beskriver detta år utgör en skildring av det ryska folkets vardagsliv, med arbete och fritid, drömmar och bekymmer. Men inte nog med det. När Rudfalk nu har lärt sig skaplig ryska, försöker han förstå sig på svårare saker, som t.ex. de ryska fackföreningarnas verksamhet, innebörden i de så kallade socialistiska arbetstävlingarna samt avtalsförhandlingar och mycket annat. Läsaren får nästan en känsla av att författaren har fört anteckningar på plats, han minns in i minsta detalj vad det än gäller: priser på kläder och matvaror; normer och matransoner som gällde på arbetsplatser vid flottningen eller på kolchoserna, de usla lönerna och mycket, mycket annat.
När jag lade ifrån mig boken, kvarstod ändå känslan av en viss förvirring. Hur kunde det komma sig att en vanlig svensk arbetare, en ung man, inte bara lyckats ge en så trovärdig bild över situationen i de ryska fånglägren utan också så förtjänstfullt förmådde dokumentera ett helt årsarbete som en fri arbetare i Sovjetunionen. Än mer förvånansvärt är att han gör det utan känslor av bitterhet eller hat mot folket i landet, utan snarare med medkänsla och en strävan efter att förstå den vanliga människan.
Så fort jag läst boken ville jag genast dela med mig av intrycken till min gamle vän i Velikij Novgorod, historikern Gennadij Kovalenko. Kanske är hans namn bekant för många av våra medlemmar som intresserar sig för de historiska förbindelserna mellan Sverige och Ryssland.
Gennadij Kovalenko började sin karriär som historiker på Institutet för språk, litteratur och historia vid Sovjetiska vetenskapsakademiens avdelning för Karelen, sedan han avslutat forskarutbildning vid Institutet för Sovjetunionens historia vid den sovjetiska Vetenskapsakademiens Leningradavdelning, (där han själv blev anställd 1983).Vid sidan av forskningen inom Akademien har han ägnat stor del av sin tid åt undervisning, först vid Institutionen för världshistoria vid universitetet i Petrozavodsk och senare vid Institutionen för nordiska språk och Avdelningen för rysk historia och arkeologi vid Novgorods statliga universitet.
Hans huvudfokus inom den historiska forskningen har alltid legat på Finland och Sverige samt på dessa länders relationer med Ryssland genom tiderna. För att kunna tillgodogöra sig historiska källor har han även lärt sig både svenska och finska. Han har föreläst om Sveriges och Finlands historia och geografi och handlett studenternas examensarbeten. Han har lett verksamheten på Nordic Studies Center vid Novgorods statliga universitet, som har varit en bas för arrangerande av seminarier och konferenser: Novgorodiana extranea, Vikingar i österled, Novgorodiana Stockholmensia samt Svenska Novgorodica.
Gennadij Kovalenko är författare till mer än 200 vetenskapliga och populärvetenskapliga skrifter, inklusive flera monografier. Hans verk har publicerats i England, Polen, Serbien, Ukraina, Finland och Sverige. Han har deltagit i ett gemensamt rysk-svenskt projekt, vars syfte var att ge ut Erik Palmquists berömda album om Ryssland. Han har också översatt och förberett flera narrativa källor om Rysslands historia för publicering (Petrus Petrejus, Erik Trana, Adelaide von Hausswolff, Eric Gustav Ehrström, Ture Arne).
Gennadij Kovalenkos senaste publikation (från april 2023) är en översättning från svenska till ryska av arkeologen T. J. Arnes bok Det moderna Ryssland: intryck från den nya samhällsbyggnadens uppförande (1929).
Två av Gennadij Kovalenkos populärvetenskapliga böcker Russkije i švedy ot Rjurika do Lenina. Kontakty i konflikty, 2010, samt samma bok i en utökad version Rossija i Švecija ot Rjurika do El’cina, 2018 renderade stor uppmärksamhet och fick mycket fin kritik i Ryssland.1
Den sistnämnda boken innehåller 57 korta kapitel om okända, föga kända eller bortglömda episoder ur den Rysslands och Sveriges gemensamma historia. Och dessa episoder handlar inte i första hand om krigiska förvecklingar utan om de många fredliga kontakter som svenskar och ryssar också har haft under århundradena. Det är bara att beklaga att ingen av de ovan nämnda böckerna finns översatta till svenska med undantag för ett enda kapitel som översatts av Gennadijs kollega och vän, docent Elisabeth Löfstrand (Se ”Pusjkin och Sverige” i tidskriften LiteraruS, Helsingfors, 2010. nr 6 s. 8-13) samt en tidigare översatt artikel ”Hur sägnen om Sigtunaporten blev till” i (Meddelanden och Rapporter från Sigtuna Museer. nr 4. Sigtuna. 1997).
Under vår mångåriga vänskap har jag, som bosatt i Sverige sedan 1991, haft äran att då och då bistå Gennadij i hans kreativa arbete. Oftast har det gällt att hålla honom uppdaterad om nya svenska publikationer inom ämnet Ryssland och Sverige eller att ta fram material ur olika källor. Dessa rent praktiska aspekter av forskningen, att scanna in och mejla, har jag betraktat som något av hedersuppdrag.
Av hans senaste publikationer på svenska bör man nämna ”Sergej Petrov – En skärva av silveråldern” i översättning av Elisabeth Löfstrand i Östbulletinen 1, 2019. Jag hoppas innerligt att denna inte gått obemärkt förbi.
Detta arbete var inspirerat av en mycket solid publikation på svenska, en artikelsamling bestående av fem bidrag tillägnade poeten och översättaren Sergej Petrovs (1911–1988) liv och verk (Meddelanden från Avdelningen förslaviska språk nr 43 Stockholms universitet 2018, red. Lars Kleberg). I Ryssland är Sergej Petrov märkligt nog föga känd bland poesikännare, men däremot väl berömd bland forskare i Nordens historia, litteratur och kultur. Framför allt är Sergej Petrov känd som översättaren av skaldedikterna, vilka tidigare ansågs ”oöversättbara” även av en framstående specialist på den fornnordiska litteraturen som Michail Steblin-Kamenskij. År 1979 utkom Skaldernas poesi (titeln översatt från ryska) i Petrovs översättning i serien Litteraturnye pamjatniki, den första översättningen i världen som var lika omfattande som originalet.
Vad vet man i Novgorod – där Sergej Petrov levde och verkade – om sin geniala landsman, tänkte jag och ställde den frågan till Gennadij. Mycket lite, nästan ingenting, visade det sig. Detta ändrades dock efter Gennadijs gedigna arbete, med sökning i källor både i Novgorod och övriga Ryssland, möten, samtal och brevväxling med dem som ännu minns Petrov samt de utländska kollegornas forskning. I artikeln Den ryska provinsenspoetiska geni (titel översatt från ryska) målar Gennadij Kovalenko upp gestalten av en fullkomligt unik lingvist, poet och översättare från tolv språk. Jag tycker att man utan överdrift kan säga att han därmed bidragit till en upptäckt av stor betydelse för sin stad och sina landsmän.
Tillbaka till Ragnar Rudfalks bok. Så fort Gennadij hade fått tillgång till boken (en scannad version) och hunnit läsa ut den så kom han med förslaget: ska vi kanske översätta den till ryska och ge ut boken här i Novgorod. Du står för översättningen och jag gör jobbet på plats och skriver en inledande artikel. Sagt och gjort, jag började arbeta med översättningen i slutet av januari 2022.
Så kom den 24 februari. Kriget. Livet som stannade av.
Jag minns så väl Gennadijs röst i telefonen den 25 februari. Han berättade att sekreteraren vid Sveriges konsulat i Sankt Petersburg hade kontaktat honom för att ställa in det tidigare inbokade mötet med Sveriges konsul som skulle ha ägt rum samma månad. Jag är helt övertygad om att konsuln varit på väg till Velikij Novgorod för att personligen uppmärksamma Gennadij Kovalenkos stora insatser i att belysa relationerna mellan Ryssland och Sverige. Hur som helst var det förestående besöket av stor betydelse för historieforskaren Gennadij Kovalenko. Tilläggas bör att han har rönt mycket ringa uppskattning från Sverige för ett helt livs arbete med att belysa de rysk-svenska kontakterna från vikingatiderna och fram till vår tid.
När den första chocken över krigsutbrottet hade lagt sig återupptog vi vårt arbete. Senare i höstas blev boken färdig för tryck. Upplagan är liten, Gennadij och jag har bekostat den tillsammans. Men det känns ytterst viktigt att boken har hittat sitt rätta språk. I dagens situation kan bokens innehåll verka som en varning, som ”minnen av framtiden”. Det är inte uteslutet att Ryssland är på väg att återuppleva en av de mest tragiska perioderna i sin historia.
PS
Ödet fortsätter att förfölja Rudfalks bok. I mars skickade Gennadij tre exemplar av den ryska översättningen till mig, varav två var avsedda för Kungliga biblioteket och för Stockholms universitetsbibliotek. Efter åtskilliga veckor kom försändelsen tillbaka till avsändaren med Postnords stämpel ”Vägrad”.
- Recensioner: Кузнецов А.А. Союз «и» между Россией и Швецией. Труды кафедры истории нового и новейшего времени СПбГУ 18:2 (2018); Востров А.В. Альманах североевропейских и балтийских исследований / Nordic and Baltic Studies Review 3 (2018); Брутман С. С точки зрения молекулы. LiteraruS 2 (2019). ↩︎