I takt med att väst tillförde modernt artilleri till Ukraina, förändrades läget på slagfältet till ukrainarnas fördel. Särskilt användandet av det amerikanska raketartillerisystemet M142 HIMARS High Mobility Artillery Rocket System fick dramatiska konsekvenser för utvecklingen. I den svenska Försvarsmaktens doktrin från 2020 används begreppet bekämpning för att beskriva alla åtgärder som vidtas för att påverka och inskränka en fiendes möjligheter att operera. Sedan krutet introducerades i Europa för drygt 500 år sedan, har man uppfattat bekämpning som mer eller mindre synonymt med beskjutning genom artilleri, men bekämpning behöver inte ske enbart genom användandet av kinetisk energi. Bekämpning kan äga rum även genom åtgärder i cyberrymden, eller genom informationskrigföring som undergräver motståndarens stridsvilja. Det är effekten som bekämpningen har på fiendens möjligheter och förmåga som räknas i krig.
Fram till första världskriget var nästan all artilleribekämpning så kallad direkt bekämpning – man var tvungen att se det mål man sköt på för att kunna bekämpa det. Redan under 1915 blev det dock tydligt att artilleriets räckvidder hade ökat så pass, att man i huvudsak övergick från direkt till indirekt bekämpning – det vill säga all eldgivning riktades mot mål bortom synranden och måste därför eldledas, antingen per telefon eller genom flygspaning miltals bakom fronten.
I den nya militärdoktrin som Röda armén utvecklade under ledning av teoretiker som Michail Tuchatjevskij, Vladimir Triandafillov och Georgij Issersson i slutet av 1920-talet, var tanken att de sovjetiska förbanden skulle operera på djupet av fiendens gruppering med pansar, flyg och massiv artilleribekämpning. Resurser måste därför skapas för att kunna bygga tiotusentals stridsvagnar, störtbombplan, stridsfordon och artilleripjäser till Röda armén. Annars skulle Sovjetunionen i den väntade kraftmätningen med den kapitalistiska världen aldrig kunna segra. Detta krävde en snabb kollektivisering av jordbruket, och en omfattande satsning på tung industri. Följden blev som bekant att miljontals ukrainare drabbades av terror, svält och deporteringar i samband med Holodomor och att den östslaviska bondekultur som existerat i östra Europa under många sekler utplånades inom loppet av några år. Fortfarande närmare ett sekel senare, bestämmer Röda arméns krigföringsprinciper från det sena 1920-talet hur relationerna mellan ekonomi, beredskap och teknikförsörjning ska se ut i det ryska samhället.
Raketartilleri hade börjat utvecklas i Sovjetunionen under 1920-talet och ett raketforskningsinstitut inrättades 1933 i Leningrad, vilket senare kom att spela en viktig roll i utvecklingen av det sovjetiska rymdprogrammet. Flera av institutets främsta medarbetare föll offer för Stalins terror 1937–38 – exempelvis den ukrainskfödde ingenjören Georgij Langemak och hans forskarlag som först i juni 1991 fick postum upprättelse genom ett särskilt dekret av Michail Gorbatjov. Utan deras insatser skulle Röda armén aldrig ha hunnit färdigställa raketsalveldspjäsen BM-13 inför Hitlers invasion. Under andra världskriget blev detta vapen med kalibern 132 millimeter känt som ”Katjusja” eller ”Stalinorgel”. Tillverkningen var från sommaren 1941 koncentrerad till staden Voronezj. Ett batteri ”katjusjor” kunde på 7–10 sekunder täcka stora ytor på slagfältet. Genom serier av yttäckande ”eldvalsar” som svepte fram över motståndarens förband utplånades allt motstånd – inte minst tack vare raketeldens psykologiska effekter. Från 1942 hade raketartilleriet status av gardesförband inom Röda armén och ingick i det sovjetiska högkvarterets – Stavkans – reserv. Raketartilleribataljonerna skulle sättas in i kraftsamlingsriktningarna på olika frontavsnitt. Vid krigsslutet 1945 var omkring 3 000 ”gardesraketkastare” avdelade till dessa förband. De soldater som placerades för att tjänstgöra här skulle helst vara handplockade kommunister och Komsomolmedlemmar. Vad man också bör komma ihåg när det gäller ”katjusjorna”, är att en viktig förutsättning för deras framgång på slagfältet var Lend Lease och västmakternas militära hjälp till Sovjetunionen. Utan amerikanska Studebaker-lastbilar hade det inte funnits några flak att montera raketsalvpjäserna på. Utan amerikansk radioutrustning hade man inte heller kunnat leda ned raketelden över tyskarnas ställningar. Via Atlanten, Stilla havet och Persiska viken forslades mellan 1941 och 1945 400 000 amerikanska lastbilar och jeepar, 32 000 radiostationer och 343 000 fälttelefoner. Sovjetunionen fick genom Lend Lease 58 % av allt sitt flygbränsle under kriget (1,7 miljoner ton), 53 % av sina sprängämnen, liksom hälften av all aluminium, koppar och alla syntetiska gummidäck. I januari 1945 härstammade 2/3 av Röda arméns alla motorfordon från Lend Lease. Fram till Perestrojkan var hjälpen från väst nedtonad i den sovjetiska historieskrivningen, och har under president Putins tredje mandatperiod åter gått in i glömskan.
Ur raketsalvpjäsen BM 13 utvecklade sovjetarmén det berömda raketartillerisystemet BM-21 1963 med 122 mm kaliber (Grad = ”hagel”). Grad har exporterats till flera länder och använts vid i stort sett alla väpnade konflikter sedan dess (exempelvis av Hizbollah mot Israel i Gaza). Efterträdarsystemet BM-27 Uragan (”orkan”) togs i bruk 1975. Både BM-21 ”Grad” och BM-27 ”Uragan” har använts i Ukraina sedan krigsutbrottet 2014.
Svagheten med raketartillerisystemen är den snabba ammunitionsförbrukningen. Logistiskt måste de matas med ständigt nya ammunitionståg, vilket inneburit en avsevärd utmaning för de järnvägsberoende ryska styrkor som strider i Ukraina. De raketartillerisystem ukrainarna nu får från USA har mycket kortare klargöringstid före eldöppnande, träffar med mördande precision och konsumerar därför obetydligt med ammunition jämfört med de ryska systemen. Under andra världskriget försågs Röda armén åtminstone med amerikanska lastbilsflak att placera sitt raketartilleri på. I det nu pågående kriget i Ukraina är det ryssarnas motståndare som står som mottagare för all Lend-Lease. Krigföring på 2000-talet vilar på precisionsbekämpning med optronik, halvledare, sensorer, drönare och smygteknik. Liksom Sovjetunionen försöker även dagens Ryssland klara sitt behov av moderna insatskomponenter genom smuggling och kopiering, men den sanktionstyngda, stalinistiska rustningsekonomin kommer i det sammanhanget inte att räcka till.
Litteratur:
Lennart Samuelsson, Röd koloss på larvfötter. Rysslands ekonomi i skuggan av 1900-talskrigen, Stockholm SNS 1999
Richard W. Harrison, The Russian Way of War: Operational Art, 1904-1940, University Press of Kansas, Kansas 2001
Chris Chant, Artilleri. Fler än 300 av världens främsta artilleripjäser från 1914 till idag. Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2007