Den här artikeln publicerades först i Östbulletinen Nr. 2, 2022, årgång 26
Temanummer om Ukraina och Rysslands anfallskrig
Rysslands president Vladimir Putin kan tyska. Han har internaliserat den tyska geopolitiska och konspirationsteoretiska världsbild som en gång i tiden vägledde Tysklands Führer Adolf Hitler. Hitler lät efter rikspresidenten Hindenburgs död 1934 presidentstolen stå tom. Tysklands rikskansler blev ensam obestridd ledare, Führer. Enligt Ryska Federations författning är presidenten överbefälhavare, herre över säkerhetstjänsten och den som utser regeringschefen. Rysslands president är statens obestridde ledare, vozjd.
Adolf Hitlers utrikespolitik grundade sig i det så kallade Versailles-syndromet. Syftningen är på den fred med stora landavträdelser och skadestånd som det besegrade Tyskland tvingades acceptera i fredsslutet år 1919 efter första världskriget. Hitlers politik kan karaktäriseras som revanschistisk och revisionistisk. Tyskland skulle hämnas och återskapa Tyska imperiet (det tyska ordet ”Reich” betyder imperium). Anschluss av Österrike – vilket land Hitler såg som en historisk del av Tyska riket – och förvärvandet av Sudetlandet 1938 samt av Böhmen och Mähren våren 1939 – vilka även de för Hitler framstod som delar av Tyska riket – var steg på vägen till Molotov-Ribbentroppakten den 23 augusti 1939. Den ingicks för att Tyskland skulle få möjlighet att återerövra de före detta tyska delarna av Polen.
Vladimir Putin har i ord och handling visat att Hitlers politik 1938–1939 är paradigmet för hans politik från och med år 2014. Den inleddes med erövringen det året av Krim från Ukraina och de facto-ockupationen av områden i Donetsk och Luhansk i Ukraina. I detta paradigm motsvarar Ukrainas förhållande till Ryssland efter år 1991 Österrikes förhållande till Tyskland efter frederna i Paris år 1919. Donets och Luhansk motsvarar Sudetlandet.
Det är fråga om paradigm och situationens logik, inte om någon modell eller att historien skulle upprepa sig. Poängen är att Vladimir Putin själv har framhållit Versailles-syndromet som paradigmet för sin egen politik. Välkänd är hans deklaration år 2005 inför sjuttioårsminnet av segerdagen 1945: ”Sovjetunionens upplösning var den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. I en artikel år 2020 följde han upp innebörden genom att uttryckligen hänvisa till Tysklands öde i Versaillesfreden. Historikern Putin skrev att grundorsaken till andra världskriget var besluten i fredssluten efter första världskriget: ”The treaty of Versailles became a symbol of grave injustice for Germany.”
Den kände ryske journalisten Roman Anon, som särskilt ägnat sig åt analysera FSB, konstaterade nyligen att under de 15 år som han varit engagerad i undersökande journalistik många gånger pratat med olika representanter för de ryska specialtjänsterna. Bland dem fanns många människor i Putins ålder och även sådana som tjänstgjorde med honom i Tyskland på 1980-talet. Alla förenades på ett slående sätt av en farlig sjukdom – Versailles-syndromet. De syftade på Sovjetunionens kollaps, som Putin år 2005 kallade den största geopolitiska katastrofen av 1900-talet, skriver Anon.
Det ressentiment som Versaillesfreden skapade i Tyskland motsvarar det ressentiment som ”förlusten ” av Ukraina skapade i Ryssland. Jag återger här en passus ur min artikel ”Putin och utbrottet av andra världskriget” (publicerad i Kungliga krigsvetenskapsakademins tidskrift Handlingar och Tidskrift 3/2020) för att belysa att Versaillesparadigmet är en lämplig förståelseram för Rysslands utrikespolitik efter 2014:
Det är uppenbart att konflikten mellan Ryssland och Ukraina efter den ryska annekteringen av Krim och det ännu sommaren 2020 pågående lågintensiva kriget i Donbass ingår i motivationsbakgrunden till Putins artikel. Ett belysande exempel är en rapport från ett historikermöte i Moskva hösten 2014, ett halvår efter den ryska inkorporeringen av Krim. Några historiker från Tyskland, Tjeckien och Slovakien kom i oktober 2014 till Moskva för vad de trodde skulle vara en konferens om nazistiska krigsförbrytelser under kriget. Konferensen hölls i muséet över Det stora fosterländska kriget på Poklonnaja Gora. Konferensen var den femte i en serie av möten sedan 2006, först i Berlin och Köln och därefter i Slovakien och i Belarus. Syftet var att hålla det historiska minnet levande av städer och byar som hade ödelagts under andra världskriget.
Den tyske medordföranden i konferensen i Moskva Sven Borsche kände så fort han mötte sina ryska värdar att någonting var fel. De ville enbart tala om konflikten I Ukraina, sade han till en amerikansk journalist som bevakade konferensen. Nazismen kommer igen till oss från Europa upplyste Michail Mjagkov, en ledande rysk världskrigshistoriker, professor vid Institutet för internationella relationer i Moskva, där flertalet ryska toppdiplomater utbildas. Nazibacillerna har inte utrotats. Olyckligtvis har de bland annat smittat vår brodernation Ukraina, berättade han. Dagen därpå framträdde en rad ryska historiker efter varandra och drog uttryckligen linjen mellan Hitlers Tredje rike och dagens Ukraina.
Journalisten Simon Schuster, som bevakade konferensen, satte in den i den ryska kontext som historikern Putin är en del av:
Practically every arm of the Russian state, from the education system to the national police, has since taken up this message. The state media have consistently painted Ukrainian authorities as “fascists” in the service of the U.S. government. In late September, Russia’s main investigative body even opened a criminal probe accusing Ukraine’s leaders of committing “genocide” against ethnic Russians in eastern Ukraine. But the more recent involvement of the nation’s historians has marked a worrying turn in this endeavor.
Vladimir Putin framhåller i sin artikel att om man struntar i historiens lärdomar leder det oundvikligen till svåra återverkningar. Det är uppenbart att han menar att en av de ”lärdomar” som kan ge svåra återverkningar idag om den försummas är att det fanns nazikollaboratörer i Ukraina under kriget och att de hyllas i landets officiella historiekultur idag.
I min artikel år 2020 förmådde jag inte dra slutsatsen vad som var fokus för Putins revision av historien om orsakerna till utbrottet av andra världskriget. Det ostentativa fokus för Putins artikel var Polen. Putin hävdade att Polens utrikespolitik var den direkta orsaken till utlösandet av kriget 1939. Emellertid står det i efterhand klart att det som Putin ville inskärpa var att Ukraina var en nazistisk stat som hotade Ryssland (förvisso som ”spjutspets” för den aggression mot landet som USA utövade).
Den oavsiktliga morbida logiken i Putins resonemang avslöjar att det är Ryssland som idag motsvarar Nazityskland. Versailles-syndromet motsvaras av upplösnings-syndromet. Ukrainas roll idag motsvarar den roll som Putin menar att Polen hade år 1939: att provocera fram krig mot Ryssland.
Den 15 juni 2022 menar ledamoten av Rysslands säkerhetsråd, förre presidenten Dmitrij Medvedev att det inte är säkert att Ukraina existerar om två år: ”Bara en fråga. Vem säger att Ukraina ens existerar på världskartan om två år”, skriver Medvedev.
Den ukrainske filosofen Volodymyr Jermolenko ser Putins syn på Ukraina som “förvänd nazism”: “Jews were for Nazis ‘the Other’ which wanted to ‘be like you.’ Ukrainians are for Russians ‘like us’ which now want to be ‘the Other.’ And therefore have to be exterminated as major enemy par excellence (‘antiRussia’).”
Kriget med Ukraina, den “speciella militära operationen”, är för Putin en kamp på liv och död. Den kan bara sluta med den ena partens undergång.