Jag läser Michail Tjechovs memoarer. Och förundras över detta ovanliga 1900-talsöde. Vem var han? Anton Tjechovs nevö, son till den skrivande storebror som Tjechov ständigt i brev dryftade konstnärliga problem med. Han visste tidigt att han var skådespelare. 1912 mötte han vid 21 års ålder Stanislavskij. Det blev avgörande. Snart ingick han i Konstnärliga teaterns ensemble och prövade sig parallellt fram inom den oerhört livaktiga tsarryska stumfilmen.
1916 var det tänkt att han skulle han få sitt genombrott som unge Konstantin i farbrors ”Måsen”. Men det blev inte så. Han gick in i en akut depression och premiären inställdes. Mitt i den politiska turbulensen kämpade han med hypnos och psykoanalys för att komma till rätta med sig själv. Det hjälpte väl en del men den riktiga förlösningen infann sig när han så småningom öppnade en egen skådespelarverkstad. Han ville inte bara agera på scenen – han kände sig ha ett uppdrag som teaterpedagog.
1921 framträdde han i vad som skulle bli en återkommande favoritroll – som Erik XIV i Strindbergs pjäs. Redan nu visste han nästan precis vad han ville. Stanislavskijs uppsättningar fann han alltför naturalistiska. Den store lärde ut att skådespelaren skulle forma rollen utifrån sig själv, utifrån personliga känslor och erfarenheter. Michail Tjechov ville överge det där: aktören skulle släppa det egna, forma karaktären framför allt via intuition och fantasi. Inte minst viktig var improvisationen.
1924 lät Stanislavskij honom inrätta en experimentstudio, kallad MChAT-2, inom Konstnärliga teatern. Där stod han under några år bakom en serie uppmärksammade uppsättningar med sig själv i huvudrollen. Han var – åter – Erik XIV, han var Chlestakov, Hamlet och, framför allt, den knastertorrt byråkratiske senatorn Ableuchov i en dramatiserad version av Andrej Belyjs ”Petersburg”.
Belyjs fadermordsroman var rent antirevolutionär. Det passade sig ju inte i Bolsjevikryssland. Tjechov löste problemet genom att lägga hela tonvikten på den tsaristiska reaktionen med pappa Ableuchov i centrum. Skådespelaren skulle enligt hans ”system” agera med små, knappa medel samtidigt som en eld därunder antyddes – senator Ableuchov passade perfekt för den uppgiften. Tjechovs rolltolkning har kallats genial. Det kunde i denna stund plötsligt kännas som om studion var viktigare än huvudscenen.
Triumfer – och nederlag. För snaran drogs åt, experimentutrymmet blev allt trängre. Den snabba destruktiva utvecklingen ledde till att Michail Tjechov i den första femårsplanens första år, 1928, valde att stanna i väst när tillfälle gavs. Han togs om hand av antroposofer i Tyskland. Varför antroposofer? Han hade – som Belyj – redan före 1917 anammat Rudolf Steiners tankar och faktiskt införlivat dem med sin teaterlära.
Det sägs att Stalin, med alltmer makt i sina händer, blev rasande över Tjechovs avhopp. Tyvärr fick det till följd dramatiska inskränkningar i det sovjetiska teaterlivet som framför allt gick ut över nyskapandet: den som drabbades värst var Vsevolod Meyerhold.
Ett tag arbetade Tjechov hos Max Reinhardt i Berlin, sedan kom han under 30-talet att pendla mellan de europeiska metropolerna. Än verkade han i London, än i Paris. Efterhand erfor han att utrymmet krympte igen. Han levde farligt med sin starka tyska förankring eftersom han hade judisk mor. Det paradoxala var att hans förra fru, skådespelerskan Olga Tjechova, samtidigt gjorde jättesuccé i Tyskland. Hon frotterade sig med nazikoryféerna och blev Hitlers personliga favorit, efterhand faktiskt med agentuppdrag för NKVD.
1939 flydde Tjechov för andra gången undan totalitarismen – till USA. Där gick det undan. 1942 formulerade han sitt ”system” i bokform: ”On the technique of acting”. Den kom att ligga till grund för den workshop han kom att öppna i Hollywood. Han tilldelades en rad roller i filmhuvudstaden men bara en som fick verklig effekt: som den gamle psykoanalytikern i Hitchcocks ”Trollbunden”, med Ingrid Bergman och Gregory Peck i huvudrollerna. ”Trollbunden” var Hitchcocks mest freudianska film. Psykoanalytikern framstod som nyckelfiguren i skeendet – och Tjechov visste här verkligen vad det var fråga om. Han hade ju tidigt läst in sig på Freud och därtill själv genomgått ”kuren”. Resultatet blev en Oscarsnominering.
Rader av framstående skådespelare tog nu till sig den tjechovska tekniken: Gregory Peck, Anthony Quinn, Clint Eastwood, Marilyn Monroe. När Tjechovs ”bibel” gavs ut på nytt i förkortat skick 1953, stod en annan tacksam elev för det entusiastiska förordet: Yul Brynner.
1955 gick Michail Tjechov bort i förtid, sörjd av Hollywood. Det talas om att det var han som hade format Marilyn Monroe. Hon beskrev också hans död som en svår personlig förlust: ”Jag är oändligt tacksam mot ödet för att jag förunnades möta Michail Tjechov. Han fungerade i alla roller men var störst som lärare. Det var en sann lycka att få arbeta med honom.”
I senare generationer har andra kända skådespelare betygat honom sin aktning och vittnat om vad hans ”system” betytt: alltifrån Anthony Hopkins till Johnny Depp.
Vem gör om den livsresan – från den tjechovska storfamiljen till Beverly Hills?