Salomé Zourabichvili har en lång karriär som fransk toppdiplomat bakom sig. Nu, som Salome Zurabisjvili, har hon blivit president i Georgien. En framgångssaga av det ovanligare slaget.
Zourabichvili föddes i Paris för 66 år sedan i en intellektuell georgisk familj i exil. Hennes farfar var minister i den georgiska regeringen under den korta självständighetsperioden 1918–1921, innan sovjetiska Röda armén invaderade landet på de georgiska kommunisterna Stalins och Ordzjonikidzes initiativ. Salomé växte upp i en georgisk miljö och gifte sig så småningom med en georgier. Hennes make i ett senare äktenskap var också georgier (nu avliden).
Efter att ha arbetat på franska ambassader i bl.a. Rom och Washington, på franska NATO-delegationen i Bryssel och på utrikesministeriet i Paris utnämndes hon 2003 till Frankrikes ambassadör i Georgien. När MicheilSaakasjvili efter rosenrevolutionen valts till georgisk president 2004 stiftade han bekantskap med Frankrikes nya ambassadör och såg till att hon fick georgiskt medborgarskap. Sedan utnämnde han henne till utrikesminister i den georgiska regeringen. Men efter ett och ett halvt år avskedades hon från sin befattning, eftersom Saakasjvili inte kunde samarbeta med en person med så annorlundaerfarenhet och inställning. Zurabisjvili skrev sedan en hämndlysten bok om Saakasjvilis regim med titeln ”La tragédie géorgienne 2003-2008 : de la révolution des Roses à la guerre” (recenserad i Östbulletinen 2010:1).
Zurabisjvili anslöt sig nu till oppositionen mot Saakasjvili och grundade ett eget politiskt parti. Hon nådde emellertid inga större framgångar utan lämnade 2010 Georgien för en befattning i FN-sekretariatet i New York. Men 2016 gjorde hon come-back och lyckades bli invald i det georgiska parlamentet. Några månader före presidentvalet den 28 oktober 2018 avsade hon sig sitt franska medborgarskap för att kunna ställa upp som oberoende kandidat i valet. Den Georgiska Drömmen, som har suttit vid makten sedan Saakasjvilis parti den Förenade Nationella Rörelsen (på engelska förkortat UNM) besegrades 2012, beslöt i ett senare skede att inte ställa upp med någon egen kandidat utan valde att stödja Zurabisjvili. Saakasjvilis efterträdare på posten, Giorgi Margvelasjvili, avstod från att ställa upp för en andra mandatperiod.
Det styrande partiet Georgiska Drömmen, som leds av miljardären BidzinaIvanisjvili, hade vunnit en jordskredsseger i parlamentsvalet 2016, och dess företrädare var övertygade om att den kandidat de stödde lätt skulle vinna presidentvalet. Till deras bestörtning lyckades Zurabisjvili inte få över de 50 % av rösterna som krävdes för att endast en valomgång skulle behövas. Hon fick 39 % av rösterna, endast något fler än oppositionsblockets kandidat, UNM-ledaren Grigol Vasjadze, som fick 38 % av rösterna.
Två huvudskäl låg bakom vad som allmänt betraktades som Zurabisjvilismisslyckande. För det första hade hon gjort en rad kontroversiella uttalanden, som gjort henne impopulär bland många georgier. Hon anklagade Saakasjvili för att ha börjat fientligheterna i augusti 2008 genom att bomba sin egen befolkning i Tschinvali, vilket ledde till kriget med Ryssland och förlusten av Sydossetien och Abchazien. Hon kritiserade den georgiska ortodoxa kyrkan för att lägga sig i valrörelsen på ett otillbörligt sätt. Även om hennes uttalanden var sanningsenliga rörde de frågor som är ytterst känsliga i Georgien. Förtroendet för henne tog skada.
För det andra visade sig georgierna vara besvikna på Georgiska Drömmens styre och ville inte i någon större utsträckning rösta på den kandidat som stöddes av partiet. Resultatet i första valomgången kom som en kalldusch för Georgiska Drömmen. Ivanisjvili erkände att hans regering förlorat kontakt med verkligheten och misslyckats med att leva upp till befolkningens berättigade förväntningar.
Valkampanjen inför den andra valomgången den 28 november 2018 blev hätsk. Till en början var många bedömare övertygade om att Vasjadze skulle vinna. Nästan alla de kandidater som inte lyckades ta sig till andra valomgången uppmanade sina väljare att rösta på Vasjadze. Främst av dessa var före detta talmannen Davit Bakradze, ledare för partiet Europeiska Georgien, ett nygrundat parti som blivit följden av en splittring inom UNM. Bakradze fick 11 % av rösterna i första valomgången. Om valdeltagandet hade blivit detsamma skulle Vasjadze ha vunnit. Men de som trodde på en sådan utgång räknade inte med Ivanisjvilis förmåga att mobilisera georgierna.
Det styrande partiet Georgiska Drömmen insåg att UNM – och därmed Saakasjvili – var på väg att göra oväntad come-back. Politiker från Georgiska Drömmen tog därför över valkampanjen från Zurabisjvili. De började påminna georgierna om avigsidorna med Saakasjvilis regim och skrämde dem med att ”ondskans krafter” skulle komma tillbaka, samtidigt som de framhöll betydelsen av Ivanisjvili och hans miljarder för det georgiska samhället. Ett slående exempel på det senare var det skuldavskrivningsprogram som lanserades strax före valet: omkring 600 000 georgier skulle få sina skulder betalda före nyår av Cartu-stiftelsen som ägs av Ivanisjvili. Programmet gäller skulder under 2 000 lari (= 6 600 kr) om låntagaren råkat i betalningssvårigheter.
Aggressiva påhopp, smutskastning och konspirationsteorier kom från bägge hållatt känneteckna valrörelsen. Båda kandidaterna anklagades för att vara ryska agenter, Zurabisjvili på grund av sina uttalanden om ansvaret för krigsutbrottet 2008, Vasjadze för sitt förflutna som diplomat i Sovjetunionen. Saakasjvili å sin sida framhöll Vasjadze som ett föredöme i stil med marskalk Mannerheim av Finland (medan han för övrigt gärna jämför sig själv med Simon Bolivar på grund av dennes hjältemodiga insatser i befrielsekampen i flera länder).
Valdeltagandet i andra valomgången blev betydligt högre än i den första: 56 % jämfört med 47 %. Hundratusentals georgier som inte hade röstat i första valomgången gick nu till valurnorna. Och de flesta röstade på Zurabisjvili. Hon fick nästan 60 % av rösterna, medan Vasjadze fick drygt 40 %. De flesta observatörer ansåg att valet i stort sett genomfördes på ett korrekt sätt och var fritt, men knappast rättvist. Valkampanjen fick negativa omdömen.
Massmedierna på ömse sidor anklagades för sin brist på objektivitet. Den ojämna fördelningen av kampanjresurser till förmån för Zurabisjvili kritiserades. Regeringen klandrades för sin användning av administrativa resurser till förmån för Zurabisjvili, för skrämselpropaganda och röstköp och för sin obefogade kritik av civilsamhällesorganisationer. Skuldavskrivningsprogrammet ansågs vara otillbörligt valfläsk.
Vasjadze vägrade att acceptera valresultatet. UNM menar att valet kännetecknades av utbrett valfusk och röstköp och har ordnat stora demonstrationer i Tbilisi. Saakasjvili har uppmanat folk till civil olydnad. Bakradze däremot har förklarat att Europeiska Georgien inte förespråkar gatudemonstrationer som en giltig väg till politisk förnyelse.
I själva verket blev presidentvalet inte så mycket en tävling mellan Zurabisjvilioch Vasjadze utan en kraftmätning mellan de starka män som står bakom dem, nämligen Ivanisjvili, som är ledare för Georgiska Drömmen, och Saakasjvili, som fortfarande betraktas som UNM:s ordförande trots sin landsflykt i Nederländerna. Valutgången kan egentligen inte heller tolkas som en riktig framgång för Ivanisjvili utan snarare som ett misstroendevotum motSaakasjvili. Skuldavskrivningsprogrammet, otillbörliga påtryckningar och röstköp m.m. kan ha haft visst inflytande på valutgången. Men huvudskälet till Zurabisjvilis valseger var den utbredda rädslan för att Saakasjvili annars skulle komma tillbaka.
Detta var sista gången som det georgiska folket fick välja sin president i direkta val. När Zurabisjvilis mandat löper ut om sex år kommer ny president att väljas av ett elektorskollegium. Grundlagsändringar 2010 och 2017 har beskurit presidentens maktbefogenheter till förmån för premiärministern och parlamentet. Zurabisjvili kommer därför att ha mycket begränsade möjligheter till inflytande över georgisk politik. Hon blir istället en enande symbol för landet.
Den nya presidenten svors in den 16 december 2018. Ceremonin ägde rum i Telavi, huvudstaden i Kachetien i östra Georgien. Zurabisjvili motiverade sitt val av ort med att hon ägnat en stor del av sin valkampanj åt att verka för en utveckling av Georgiens olika regioner. I sitt tal under ceremonin framhöll honatt hon såg som en av sina huvuduppgifter att söka ena det splittrade, polariserade georgiska samhället. På det utrikespolitiska planet skulle hon medverka till att Georgiens europeiska vägval bekräftades och fullbordades: att georgierna valt henne till president skulle tolkas som en önskan om en georgisk framtid inom Europa.
I samband med presidentinstallationen höll den Saakasjvilitrogna oppositionen under ledning av Vasjadze demonstrationer i flera georgiska städer. På vissa håll urartade dessa i våldsamheter. Oppositionen har utlovat fortsatta oroligheter.
Georgiens befolkning har trots dessa misshälligheter visat sin demokratiska mognad genom att åstadkomma ett maktskifte med fredliga medel genom val, även om valet var behäftat med diverse oegentligheter. Cirkeln är sluten: samma år som Georgien firar hundraårsjubiléet av sin självständighet, väljs en ättling till de exilgeorgier som tvingades i landsflykt av det sovjetiskamaktövertagandet 1921 till president i det åter självständiga Georgien. Med Salome Zurabisjvili har Georgien fått en mycket erfaren och representativ kvinna som president. Hon har alla förutsättningar att bli en tillgång för landet, inte minst när det gäller att utveckla dess internationella förbindelser.
Bra rapport värdig en ambassadör